Under Way Out Wests första år, i slutet av förra årtiondet, användes bara festivalområdet under fredagen och lördagen, medan torsdagskvällen helt och hållet brukade vigas åt att stå i kö utanför stadens alla upptänkliga etablissemang och ändå missa sina favoriter.

När torsdagskvällens och festivalens största dragplåster Neil Young alltså ställde in med mycket kort varsel (oj så underhållande det var att betrakta hur ryktet spred sig bland de män i min egen avsevärda ålder som utgjorde majoriteten av festivalbesökarna igår) blev det alltså en mycket utspädd soppa som serverades på festivalområdet. Johnossi hade visserligen med framgång dra igång arenastämningen under den tidiga kvällen, men Tame Impalas intrikata koncentration var alldeles för subtil för stora delar av Neil Young-fansen, och likaså den utsökta Beach House-spelningen där alldeles för många människor sökte valuta för sina biljettpengar.

Men om stämningen var avslagen på festivalområdet (där den fånigt låga ljudvolymen bidrog till att förmedla känslan av stillsam sensommarpicknick med komplikationer) och försupen på VIP-området dit journalisterna tog sig för att dränka sina sorger var den desto högre hos Kaah på en liten utomhusdansbana intill Liseberg. Rusningen var stor, men eftersom Lisebergs hamnområde sväljer stora mängder besökare var insläppet snabbt och smidigt även vid sen ankomst, och här fick vi allt det som huvudfestivalen inte kunnat erbjuda.
Kaah verkade häpen över den omedelbara responsen när han klev in på scenen, och publikens hängivenhet var verkligen påfallande. Folk dansade, folk trängdes, folk sjöng med, och alla längst fram vid kravallstaketet stod en salig ung man och artikulerade vartenda textrad framför Kaahs ansikte, likt en överambitiös sufflör. Entusiasmen var lika stor i såväl gamla hits som Dom tittar när jag dansar – i en lång och stenhårt groovy version – eller nya mästerverk som briljanta Matcha din look och Internationell. För första gången under torsdagskvällen tilläts dessutom en rimlig ljudvolym, så att basen kändes innanför revbenen och så att öronen ringde lagom mycket någon timme efter konserten.

Att Kaah är peppad efter åren utanför strålkastarljuset var påfallande, och trots att det var hans tredje gig sedan comebacken märktes ingen ringrost. Han dompterade sitt strålande tighta band med samma glädje i ögonvrån som han gav sig ut från scenen för att komma nära publiken. Inte heller rösten har farit illa av bortavaron, när han ömsom sjunger och ömsom stöter fram sin soul i rakt nedstigande led från Sly och Prince.

Det enda smolket var att inga extranummer hanns med, trots den ömsesidiga kärleken mellan Kaah och hans publik (och ännu värre eftersom det berodde på att Looptroop Rockers trots allmän ovilja tydligen insisterade på att få ta över scenen). Som bonus hade vi ju önskat oss både gamla Kaahla Mig och nya Stick om du inte tror du kan, men frånvaron av dem ger oss ytterligare en anledning att söka oss till någon av hans egna spelningar så snart som möjligt. Som om vi skulle behövt flera anledningar. 

/Patrik Forshage