Ryggmärgsreflexen är given: det här är pinsamt och dåligt. Giorgio Moroder är legendarisk discoproducent, inte DJ. Ändå står han där nu på den temporära ”Daytime Session”-scenen, under fredagens Way Out West, med en personlig assistent  till hjälp för att byta låtar. De sponsade Dr Dre-lurarna är på. Dessutom är han typ 30 år past his prime, om han någonsin var en discokung är den tiden helt förbi. Den där glidiga mustaschmannen med stora solbrillor på klassiska skivan ”From Here to Eternity” är long gone. Tidens tand har förvandlat honom till en ytterst älskvärd liten farbror med grått hår och en fånig prickig skjorta.  

Där står han alltså, och spelar inte ens sina låtar själv. Visst, han har en midi-controller med en hi-hat och en rymdskeppssample som han trycker på i princip hela tiden. Men utöver det gör han liksom ingenting mer än att stå och se glad ut, snacka lite i en mikrofon och sjunga med i sina låtar ibland. Scenen är bäddad för total katstrof. Framför honom står 500 supertaggade kreddhipsters och halva Sveriges yngre DJ-elit. Pinsamheten borde vara ett faktum. Men istället utbryter total danshysteri. Allt han gjort är så ultimat dansant och är det fortfarande efter trettio år. Hur gammal Moroder än är kommer hans musik alltid vara tidlös. Chase. I Feel Love. Ja fan, till och med Never Ending Story. Vi dansar och sjunger med till allt.

Och ärligt talat. Vad spelar det ”autentiska” för roll längre? Halva festivalen består ju av namn som man går på för att de ”ska ha setts” snarare än för att de är bäst på det de gör precis just nu. Och på samma festival utmanar The Knife gränsen för vad ett banduppträdande egentligen är. Om Karin Dreijer inte behöver sjunga, varför ska Giorgio spela skivor? 

Ok, det hade varit ännu grymmare om det var en teknisk kunnig DJ-guru som stod där uppe. Men på alla sätt är det ett bra val att han inte sköter den biten. Risken att han skulle bli en dansmusikens Rodriguez är total – en deppig blek kopia av vad det nu var han en gång var, om han nu någonsin var bra live. Kraften i Moroders enorma låtskatt framförs nu istället klanderfritt och hans avväpnande mesiga knapptryckande uppenbarelse gör att allt bara blir en kärleksfull hyllning till dansmusikens största pionjär. Skitsamma att han inte gör nått! Det är ju Georgio! Jag och resten av dansgolvet kapitulerar totalt. Solen speglad i discokulans ljus lyser på oss alla.

/ Björn Werner