En vecka har gått sedan Way Out West 2013 invigdes. Vi ska inte bli sentimentala över favoritspelningar, dagsfesterna på Hotell Nöjesguiden eller alla dessa vegetariska wraps. Istället har vi samlat alla våra skribenters recensioner av helgens konserter. (De är med illuminati nu.)

Konsertrecensioner Way Out West 2013

Tame Impala – Sara-Märta Höglund 

Mykki Blanco – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 

Gött Mos – Sanna Samuelsson 

Entusiastisk Kaah tillbaka i strålkastarljuset – Patrik Forshage

Crystal Fighters – Pelle Tamleht

Mattias Alkbergs begravning – Victor Schultz

En musikanalfabet på festival – Nanna Johansson

The Stone Roses: Made of Stone – Sara-Märta Höglund 

Håkan – Sara-Märta Höglund

Lorentz & Sakarias – Sanna Samuelsson

Haim – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Grimes – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Miguel – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Mount Kimbie – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Gnucci – Vendela Lundberg

Angel Haze – Sanna Berg (Pussy Made of Gold)

Local Natives – Patrik Forshage

Giorgio Moroder – Björn Werner

Iris Dement, Cat Power, Kendrick Lamar & Alicia Keys – NIcholas Ringskog Ferrada-Noli

Festivalens mest fotade person – Patrik Sjöberg

Hej Patrik! Hur bedömer man vem som gör bra musik? Är det den som gör flera helt ok album eller den som gör ett jättebra album?

– Det är fan den som gör det bästa albumet, en gång.

Johan Lindeberg, designer och legendarisk sommarpratare 

Vad är ditt bästa festivalmode?

– Inget festivalmode alls. Det är det fulaste jag vet, ”Woodstock” och fransar. Att inte bry sig är det yttersta tecken på dekadens.

Elsa Billgren, modebloggare, programledare och proffsminglare.

Vad är det bästa med vipen?

– Att hänga med sina vänner, dricka drinkar och att toaletterna är så fräscha.

Leif Pagrotsky, noted Way Out West-besökare.

Almedalen eller Way Out West?

– Way Out West. Här i vipen finns lediga toaletter också.

Stark summerande bild.

Ryggmärgsreflexen är given: det här är pinsamt och dåligt. Giorgio Moroder är legendarisk discoproducent, inte DJ. Ändå står han där nu på den temporära ”Daytime Session”-scenen, under fredagens Way Out West, med en personlig assistent  till hjälp för att byta låtar. De sponsade Dr Dre-lurarna är på. Dessutom är han typ 30 år past his prime, om han någonsin var en discokung är den tiden helt förbi. Den där glidiga mustaschmannen med stora solbrillor på klassiska skivan ”From Here to Eternity” är long gone. Tidens tand har förvandlat honom till en ytterst älskvärd liten farbror med grått hår och en fånig prickig skjorta.  

Där står han alltså, och spelar inte ens sina låtar själv. Visst, han har en midi-controller med en hi-hat och en rymdskeppssample som han trycker på i princip hela tiden. Men utöver det gör han liksom ingenting mer än att stå och se glad ut, snacka lite i en mikrofon och sjunga med i sina låtar ibland. Scenen är bäddad för total katstrof. Framför honom står 500 supertaggade kreddhipsters och halva Sveriges yngre DJ-elit. Pinsamheten borde vara ett faktum. Men istället utbryter total danshysteri. Allt han gjort är så ultimat dansant och är det fortfarande efter trettio år. Hur gammal Moroder än är kommer hans musik alltid vara tidlös. Chase. I Feel Love. Ja fan, till och med Never Ending Story. Vi dansar och sjunger med till allt.

Och ärligt talat. Vad spelar det ”autentiska” för roll längre? Halva festivalen består ju av namn som man går på för att de ”ska ha setts” snarare än för att de är bäst på det de gör precis just nu. Och på samma festival utmanar The Knife gränsen för vad ett banduppträdande egentligen är. Om Karin Dreijer inte behöver sjunga, varför ska Giorgio spela skivor? 

Ok, det hade varit ännu grymmare om det var en teknisk kunnig DJ-guru som stod där uppe. Men på alla sätt är det ett bra val att han inte sköter den biten. Risken att han skulle bli en dansmusikens Rodriguez är total – en deppig blek kopia av vad det nu var han en gång var, om han nu någonsin var bra live. Kraften i Moroders enorma låtskatt framförs nu istället klanderfritt och hans avväpnande mesiga knapptryckande uppenbarelse gör att allt bara blir en kärleksfull hyllning till dansmusikens största pionjär. Skitsamma att han inte gör nått! Det är ju Georgio! Jag och resten av dansgolvet kapitulerar totalt. Solen speglad i discokulans ljus lyser på oss alla.

/ Björn Werner

När två av tre festivaldagar headlinas av afroamerikanska artister som gör modern afroamerikansk popmusik – Miguel på fredagen, Kendrick Lamar och Alicia Keys på lördagen – så inser man att vi har kommit någonvart i det musik-Sverige som länge hade vit rockmusik som absolut norm. Jag minns affischen för Hultsfred ’96: ”THE CURE, IGGY POP, BJÖRK” stod i störst bokstäver längst upp. Ok Björk var ju cool, men de andra två namnen var rätt old redan då. Jag är glad att det är nu, att vi inte är i någon äldre tid där det var smalt och alternativt att gilla ”svart musik”. 

Hur som helst. Jag inledde lördagens konsertrunda med att se Iris DeMent som jag lyssnat mycket på i sommar och sett fram mycket mot att se. Hon är en väldigt speciell countrysångerska, skriver underbara låtar som är innerliga och osentimentala, ganska långt från mainstreamcountry men ändå extremt traditionstrogen. Förra året släppte hon sin första skiva med nyskrivet material på 16 år, vilket var något av en händelse, och det är väl därför som hon bokades till WOW nu. Iris DeMent är inte ung och snygg, hon är medelålders och lite sliten, och en sak jag älskar med country är att de egenskaperna har en viss status där. Hon framförde sina sånger ensam vid en stor flygel, hon sjöng vackert och hade fint mellansnack om sin mamma som var hennes första förebild som sångerska. ”She dreamed about performing at the Grand Ole Opry, but instead she had a bunch of kids”. Många av Iris DeMents låtar handlar om familjen och ursprunget. Det var en fin konsert som kanske framstod som lite för lugn och till och med tråkig för den som inte hört låtarna innan, men jag är glad att jag fick se den. Här är för övrigt en Spotify-lista som jag gjort med Iris 30 bästa låtar.

Därefter Cat Power som jag älskar men som inte gav världens roligaste konsert. Hennes låtar passar bättre för intimare sammanhang än gigantiska utomhusspelningar. Det suggestiva blev segt. Och låtarna på hennes senaste skiva ”Sun”, som gjordes på ett ganska minimalistiskt sätt med loopar och trummaskiner, förlorade sin särart när de framfördes av ett vanligt rockband här. Men det var ändå fint att höra Cat Powers bästa låt ”The Greatest” som hon generöst nog brände av redan som första låt. I en lite annorlunda version – gitarr istället för piano.

Kendrick Lamar var vid sidan av Miguel den stora anledningen för mig att vilja åka till WOW i år. Hans konsert var bra och välregisserad – låtar som ”Fucking problems” och ”Swimming pools (drank)” tänjdes ut med en fin känsla för dynamik och belöning – och han rappade som en gud och såg dessutom väldigt cool och elegant ut. Men alltså, VARFÖR ha ett liveband som består av hårt rockande trummisar och gitarrister? Det förstörde faktiskt för mig. Kendrick Lamar vet hur man begagnar sig av ett liveband – kolla upp den underbara versionen av ”Poetic Justice” som han spelade hos David Letterman – men det här var så långt under hans nivå. Det var trist. Dessutom: jag är SÅ trött på ”can that side over there bring som noise? Can this side over here bring some noise? Yo in the middle, can YOU make som noise?” och den typen av mellansnack som rappare kör med i alla tider. Herregud vad tröttsamt och gammalt det är.

Så slutligen Alicia Keys. Hon är rolig, för hon har alltid varit så präktig – hon har aldrig, inte ens som ung, varit någon Mary J Blige, Aaliyah eller Kelis, hon har aldrig varit cool. Men det tycker jag är sympatiskt med henne. Hon är glad och snäll och extremt musikaliskt begåvad. Hon hade på sig en ganska ful glittrig outfit och hade med sig ett gäng manliga dansare som framförde en ganska cheesy koreografi – men det var ändå gött. Det var en bra, bjussig show. Bäst var när Alicia satte sig vid pianot och spelade och sjöng låtar som ”If I ain’t got you”, ”You don’t know my name”, ”Unthinkable (I’m ready)”, ”Brand new me” och framförallt ”No one”. Hennes allra bästa låt är visserligen ”Try sleeping with a broken heart”, men jag tycker att den slarvades bort lite här, hon skulle ha kunnat göra ett större nummer av den, gjort den lite längre, den han knappt börja innan den var slut tyckte jag det kändes som. Men jag ska inte gnälla – det var en bra, lyxig konsert. Men jag skulle hellre höra Alicia spela ensam vid sitt piano, som Iris DeMent. En dag kanske det kommer att hända.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Tänk om alla kunde vara hipsters med samma enkla självklarhet som Local Natives.

Allt liksom bara finns där. Ansiktsbehåring som ett komplett Scooby Doo-gäng, eller åtminstone den manliga delen av ett, där somliga stoltserar med klädsamt helskägg, andra har imponerande ansad mustasch och ytterligare någon är bandets grungiga Shaggy. De har klädseln – blommiga skjortor alternativt svarta långärmade t-shirts. De har instrumentsnobbismen i form av Rickenbackerbas, halvakustiska gitarrer och percussion längst fram på scenkanten. De har den eklektiska musikmixen med både amerikansk tvär indie, västkustens vokalharmonier och lite afropop.

De har de rätta influenserna, tydligast i en snygg cover av Talking Heads Warning Sign och mindre lätterkännerligt i lån från både Vampire Weekend och Arcade Fire. De har ett smart scenutspel, smidigt och lätt introvert men utan ärkbar passion. Allt detta har de utan att till synes alls behöva anstränga sig, och det har förstås lett till ett par förvuxna blogghits för publiken att sjunga med i. I övrigt blir publikens reaktion rättvist hipstervärdig;  lätt avmätt, vänligt nickande och lika oengagerad som bandet.

/Patrik Forshage

Angel Haze går på Linnéscenen på den lite rötna tiden kl 15 och inleder med hiten Werkin Girls. Hon rör sig bekvämt över scenen och ser liksom sådär coolt obrydd ut som bara en hyllad rapstjärna kan. Angel Haze, 22-åringen från New York som nått en status som en av de mest hoppingivande nya rapparna, visar direkt att hon verkligen är en rappare av rang. Hon spottar fram vers efter vers med enorm säkerhet, klättrar upp på högtalarna och ser galet självsäker ut. Nya låten No Bueno får ett varmt mottagande och jag blir glad hela vägen in i hjärtat. När jag upptäckte Angel Haze för några år sedan var hon en tonåring som la upp Youtube-videor där hon varvade dikter med rapverser över kända beats. Nu står hon på Linné och får tonårstjejer runt mig att skrika som galningar.

När hon går ner till publiken och sicksackar fram mellan säkerhetsvakter och fotografer lyckas hon både rappa extremt tight och high fivea hela första raden. Tjejen bredvid mig skriker ”JAG TOG PÅ HENNE” och jag ler som en galning.

Mitt i konserten håller Haze ett kort inspirationstal om att man kan nå vart man vill och bli vad man vill bara man kämpar. Hela hennes egen bakgrund är en enda inspirationshistoria, och hennes ödmjukhet inför den egna framgången gör att hon verkligen känns inspirerande..

30 minuter in i konserten har hon inte ens blivit andfådd, trots att hon rappar vers efter vers i kulsprutefart.

Hon avslutar med New York, och går åter ut i publiken. ”I run New York” rappar hon, och jag känner bara att det fan är hög tid att Haze tar över hela världen.

/Pussy made of gold