När två av tre festivaldagar headlinas av afroamerikanska artister som gör modern afroamerikansk popmusik – Miguel på fredagen, Kendrick Lamar och Alicia Keys på lördagen – så inser man att vi har kommit någonvart i det musik-Sverige som länge hade vit rockmusik som absolut norm. Jag minns affischen för Hultsfred ’96: ”THE CURE, IGGY POP, BJÖRK” stod i störst bokstäver längst upp. Ok Björk var ju cool, men de andra två namnen var rätt old redan då. Jag är glad att det är nu, att vi inte är i någon äldre tid där det var smalt och alternativt att gilla ”svart musik”. 

Hur som helst. Jag inledde lördagens konsertrunda med att se Iris DeMent som jag lyssnat mycket på i sommar och sett fram mycket mot att se. Hon är en väldigt speciell countrysångerska, skriver underbara låtar som är innerliga och osentimentala, ganska långt från mainstreamcountry men ändå extremt traditionstrogen. Förra året släppte hon sin första skiva med nyskrivet material på 16 år, vilket var något av en händelse, och det är väl därför som hon bokades till WOW nu. Iris DeMent är inte ung och snygg, hon är medelålders och lite sliten, och en sak jag älskar med country är att de egenskaperna har en viss status där. Hon framförde sina sånger ensam vid en stor flygel, hon sjöng vackert och hade fint mellansnack om sin mamma som var hennes första förebild som sångerska. ”She dreamed about performing at the Grand Ole Opry, but instead she had a bunch of kids”. Många av Iris DeMents låtar handlar om familjen och ursprunget. Det var en fin konsert som kanske framstod som lite för lugn och till och med tråkig för den som inte hört låtarna innan, men jag är glad att jag fick se den. Här är för övrigt en Spotify-lista som jag gjort med Iris 30 bästa låtar.

Därefter Cat Power som jag älskar men som inte gav världens roligaste konsert. Hennes låtar passar bättre för intimare sammanhang än gigantiska utomhusspelningar. Det suggestiva blev segt. Och låtarna på hennes senaste skiva ”Sun”, som gjordes på ett ganska minimalistiskt sätt med loopar och trummaskiner, förlorade sin särart när de framfördes av ett vanligt rockband här. Men det var ändå fint att höra Cat Powers bästa låt ”The Greatest” som hon generöst nog brände av redan som första låt. I en lite annorlunda version – gitarr istället för piano.

Kendrick Lamar var vid sidan av Miguel den stora anledningen för mig att vilja åka till WOW i år. Hans konsert var bra och välregisserad – låtar som ”Fucking problems” och ”Swimming pools (drank)” tänjdes ut med en fin känsla för dynamik och belöning – och han rappade som en gud och såg dessutom väldigt cool och elegant ut. Men alltså, VARFÖR ha ett liveband som består av hårt rockande trummisar och gitarrister? Det förstörde faktiskt för mig. Kendrick Lamar vet hur man begagnar sig av ett liveband – kolla upp den underbara versionen av ”Poetic Justice” som han spelade hos David Letterman – men det här var så långt under hans nivå. Det var trist. Dessutom: jag är SÅ trött på ”can that side over there bring som noise? Can this side over here bring some noise? Yo in the middle, can YOU make som noise?” och den typen av mellansnack som rappare kör med i alla tider. Herregud vad tröttsamt och gammalt det är.

Så slutligen Alicia Keys. Hon är rolig, för hon har alltid varit så präktig – hon har aldrig, inte ens som ung, varit någon Mary J Blige, Aaliyah eller Kelis, hon har aldrig varit cool. Men det tycker jag är sympatiskt med henne. Hon är glad och snäll och extremt musikaliskt begåvad. Hon hade på sig en ganska ful glittrig outfit och hade med sig ett gäng manliga dansare som framförde en ganska cheesy koreografi – men det var ändå gött. Det var en bra, bjussig show. Bäst var när Alicia satte sig vid pianot och spelade och sjöng låtar som ”If I ain’t got you”, ”You don’t know my name”, ”Unthinkable (I’m ready)”, ”Brand new me” och framförallt ”No one”. Hennes allra bästa låt är visserligen ”Try sleeping with a broken heart”, men jag tycker att den slarvades bort lite här, hon skulle ha kunnat göra ett större nummer av den, gjort den lite längre, den han knappt börja innan den var slut tyckte jag det kändes som. Men jag ska inte gnälla – det var en bra, lyxig konsert. Men jag skulle hellre höra Alicia spela ensam vid sitt piano, som Iris DeMent. En dag kanske det kommer att hända.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli