Jag blev riktigt sur på Electric Wire Hustle. De skulle börja spela kl 00:00 och en timme senare skulle Mount Kimbie gå på scen, på RBMA @ Clarion Post, en av klubbarna på Stay Out West. De gick på scen tjugo i ett och gick inte av scen förrän kvart i två – trots att INGEN ville höra detta nyzeeländska funkband. De var inte helt kassa, men de borde veta sin plats. Mot slutet applåderade folk knappt efter låtarna. Och ändå sa de ”do we have time for one more?” när de spelat sin sista låt, en märklig körfinal där 20 olika Stay Out West-artister av den mindre skalan samlades på scen för att skråla med i refrängen. Mitt sällskap drog innan Mount Kimbie hade gått på scen, för att hinna med sin sista buss hem. 

Nåväl. Jag stannade kvar och jag ångrade inte det en sekund. Mount Kimbie var nämligen helt UNDERBARA. Dessa två engelsmän och deras musik som inte är dubstep, som inte ens är ren klubbmusik, men som vi alla dansade som galna till, har verkligen nått in i mitt hjärta. Deras första skiva ”Crooks and lovers” var imponerande och påminde om tidiga, instrumentala James Blake (de inledde konserten med den skivans höjdpunkt ”Carbonated”) men det är med årets uppföljare ”Fault Spring Cold Less Youth” som de verkligen stigit upp till toppskiktet av samtidens artister. Det är en av årets allra bästa skivor om du frågar mig.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag dansade som i trans. Rytmerna, syntljuden, de mystiska klagande ackorden, den darrande elgitarren, den mumlande sången – allt var så himla bra. Att se Mount Kimbie live är som att sugas in i ett svart hål och älska varje sekund av det. Efteråt var jag svettig, tyst och väldigt nöjd. Årets hittills bästa konsert på Way Out West.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli