Tame Impala med flygande tefat/ drönare.
De fluorescerande maneterna som dinglar från Azaleascenen passar Tame Impalas lightpsykedelia perfekt när de intar Way Out West under torsdagskvällen. Nyheten om att huvudakten Neil Young tvingats ställa in ligger som en blöt filt över hela Slottsskogen, men det gör också trion från Australien till en av festivaldagens största bokningar. Spelningen börjar lite trevande och Beatlesosande låtar löser av varandra. Frontmannen Kevin Parkers mellansnack flyter ut över den väl tilltagna publiken och bli stundtals ohörbart, speciellt när det blandas med vobblande ljud á la Primal Screams ”Come Together”. Men jag uppfattar att Parker är mkt förtjust i den drönarkamera som svävar över publiken och att han ”vägrar gå av scenen innan han får toucha den”, det får han. (Oklart om kameran var del av nån trist promotionpryl, eller bara tillhörde ett fan som gått lös på Claes Ohlsson.) Det är först med ”Elephant”, nästan en timme in i spelningen, som det lyfter ordentligt. När de är framme vid ”Feels Like We Only Go Backwards”, en låt som är så bra att den under r’n’b-året 2012 till och med gick hem hos de mest hårdföra riffhatarna, är alla med på noterna. Allra bäst är avslutande ”Apocalypse Dreams” och istället för trista rockposer lägger sig Parker ner på scenen för att spela gitarr ett tag, passar perfekt med deras mysiga mjukpsyk. /Sara-Märta Höglund
”Grateful for your encouragement! I’m committed to consistently crafting compelling content for effective backlink generation.”
cobra kai red jacket