Första dagen på årets WOW var för min del trevlig men inte direkt magisk. Och det säger jag inte för att jag kände mig som en idiot som gick omkring i gummistövlar i väntan på ett regn som aldrig kom, utan för att konserterna inte var jätteroliga. Neil Young & Crazy Horse ställde in ett par timmar innan de skulle spela, riktigt tråkigt eftersom deras senaste skiva ”Psychedelic Pill” var oväntat bra. Tame Impala och Beach House var båda bra, men rätt lika varandra musikaliskt (Pitchfork-indierock av bästa kvalitet) och Omar Souleyman var, trots publikens entusiasm och det glädjande i att den absurda storyn med hans inresetillstånd fick ett lyckligt slut, inte jättekul live. Jag såg i alla fall två bra filmer på Way Out Wests biovisningar – Noah Baumbachs ”Frances Ha” och Wong Kar-Wais ”The Grandmaster” (med fantastiska skådespelarprestationer av Greta Gerwig respektive Zhang Ziyi) – och kom in på klubben som jag ville till, RBMA @ Clarion Post, för att se Mykki Blanco.

Han hade två uppvärmande akter (varav den andra, transsexuelle Boy Child som gjorde en suggestiv tolkning av Destiny’s Childs ”Say my name” var asbra) men när Mykki Blanco gick på scen var det ingen tvekan om vem som var kvällens stjärna. Klädd i bermudashorts, tejpade bröstvårtor, bak-och-framvänd keps och löshår i luggen rusade han runt på scenen och rappade med en underbar frenesi, som en Redman som hängt på Berghain de senaste 72 timmarna. Jag blev lite besviken över att min favorit-Mykki-låt, ”Ace Bougie Chick”, slarvades bort – han rappade första versen lite slappt över ett helt annat och mykke sämre beat – men så är det ofta på hiphopkonserter, lite random. Man ska vara glad att man slapp en livetrummis och en keff basist (fast det är kanske bara rappare som har blivit rätt stora och får för sig att livemusiker är den ultimata lyxen som kör med sånt). Ljudet var inte så bra, men det irriterade inte mig så mycket, det fanns en punkig energi som gjorde konserten ganska ljuvlig. VIlket accentuerades av att Mykki Blanco hoppade ut i publiken och moshpittade, helt vild. Jag rörde vid honom och kände att jag rört vid en legend. Det är inte alla artister som får en att känna så.

Idag är Angel Haze en av dagens absluta höjdpunkter. Intressant att de största hiphopartisterna på årets festival är icke-hetero. Okej, med undantag för Kendrick Lamar, men ändå. Förändningens vindar blåser.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli