Medan mina vänner på Roskilde är färdiga och så bakfulla att de ser ljuset och mött sina skapare vaknar jag lugnt till ljudet av mitt alarm för festivalens sista dag, och hinner precis med hotellfrukosten.
Det är söndag och på båten ut mot festivalområdet har jag med mig Fireball som färdkost. Gårdagens timmeslånga kö till båten har i dag bytts ut mot att båten istället väntar för att det är för få ombord. ”Så är det alltid på söndagen.” säger min nya finska vän. ”Vi finskar kan dricka på Ruisrock, men på sista dagen är vi döda.” säger hon, blicken på min Fireball jag precis svept.
Gårdagens avslut på festivalen med Axwell och Ingrosso känns som en dröm när festivalområdet nu knappt är befolkat, man kan gå utan att ramla på en full finne och funktionärer kollar sina mobiltelefoner för det inte finns någonting att göra. Mina steg siktar jag mot en av barerna men får ett ”We’re sorry, we’re out of everything. Except this!” och visar upp några centiliter champagne som hon häller upp i ett plastglas. ”It’s ok!” lägger hon till när jag plockar fram mitt kreditkort. Med ett leende säger jag tack och går iväg med ett glas champagne jag druckit färdigt efter ett svep. Plötsligt var jag på en efterfest hos någon man inte känner där all dricka är slut och alla har däckat.
I den något glesa publiken på dagens första spelning, A$AP Rocky, syns fiskehattar var jag än kollar. Tio över sju, tio minuter senare än när Rocky skulle gå på scen står scenen ännu tom. Medan jag fläktade mig i den grillande solen ber en finsk snubbe, Aleksei, om att få låna pappret jag fläktar mig med. Så fort jag sagt att jag är svensk droppar han exakt alla svenska artister han vet. Efter vad som känns som en månad senare blir jag tvungen att applådera honom för kunskapen han besitter. Silvana, Robyn, Adam Tensta, Alesso, Seinabo Sey, Petter och Stor. ”Finland är sämst på musikexport” lägger han till smått sorgsen. Plötsligt är klockan halv åtta och ingen Rocky på scen ännu. Det är då festivalens konferencier, en clownklädd äkta finsk man, säger att det är tekniska problem som ställt till det men att det skulle vara värt väntan.
Tio i åtta, tio minuter innan spelningens egentliga slut springer en något irriterad men hypad A$AP Rocky upp på scen med sina click-bröder Nast och Twelvy. I mitten av publikhavet har vi skapat en mild moshpit, mina solglasögon flyger av mig högt upp åt helvete och jag blir slagen i levern. Under Fuckin’ Problems har även resten av publiken vaknat till och mainstreamlyssnarna känner också ett sug på att bli skadade.
Han kollar ut mot publiken, ler jävla gulligt som han alltid gör och säger ”Shit, Finland.”, precis samma ord jag ville ropa ut. 23 minuter in på spelningen säger han att han är tacksam för att vi kom dit, trots de tekniska problemen. Främst är han tacksam för att han, med resten av sin Mob, är den enda renodlade internationella hiphopakten på festivalen. ”I just hope I’ll have the opportunity to come here again soon.” och går av scenen. Fan Rocky, jag hoppas också det.
Som enda native svenska reportern på plats (vad jag vet i alla fall, var fan gömde ni er annars?) så kände jag att jag även skulle vara rapportera om modet från andra sidan Östersjön! Jag levde min dröm och fick gå fram och säga att jag är ”a Swedish journalist” och fråga om jag får ta en bild. Nedan har jag sammanfattat denna samling i en härlig gif för er pleasure:
Japp. Jag vill aldrig igen se en Kånken i mitt liv.
På scenen Niitty, festivalens största, väntar tio personer på Disclosure för att avsluta årets Ruisrock. Festivalområdet har redan nästan blivit tomt och det känns nästan som att någonting är fel. Har allting ställts in? Går det något virus på området? Ovetandes ställde jag mig vid Disclosure-scenen och inväntade bröderna tillika duon. Några låtar senare, några tidigare hits och några helt nya, finner jag mig helt malplacerad med mitt hoppande och skrikande. Vid kravallstaketet framför mig sitter en vakt och stretchar, på scenskärmarna syns publik som mer ser ut att vara på bio än på en electrospelning och det är så dött att det känns som att jag med mina 187 centimeter och rop sticker ut för mycket. Jag blir tvungen att lämna för att allting blir lite för awkward. Var energin helt slut, Finland? Varför avslutar ni en festival så milt? Tog pengarna slut på gårdagens fyrverkerishow?
Jag finner min väg till hamburgarståndet i en helt tom foodcourt (samma som under gårdagen krävde polisstyrkor för att undvika kravaller) och försöker med varje bett förtränga den maximalt antiklimaxiga avslutning på en annars skitfet festival. Finland: ingen går på festival en söndag. Och enough med Kånken nu. Vi ses kanske nästa år.
/Patrick David, en väldigt svensk festivalare
PS. Ruisrock lockade i år 95000 människor och slog därmed rekord igen. 2014 besökte 93000 personer den finska festivalen.
”Appreciate your encouragement! Dedicated to producing top-tier, engaging content for impactful backlinks.”
barbie jacket