Man kan undra hur pass panikartad stämningen var i kommunstyrelsen inför den potentiella vattenbristen som kunde drabba Sölvesborg då den lilla orten Norje invaderas av över 20 000 törstiga hårdrockare. Men efter en lagning av en läcka och ett antal tankbilar verkar problemen vara borta.

Festivalen inleddes med byxhumor och clownmålningar i form av stockholmska Skitarg. Du må tycka vad du vill om deras pubertala humor, men som band och koncept är de helgjutna. I showen ingår bland annat heliumballonger, en pinata i form av en skattkista och en ambitiös men något misslyckad elstötslek. Publiken är med på varje not och det är svårt att inte dra på smilbanden.

Skitarg blandade dödsmetall, allsångrefränger och byxhumor och fick många besökare att dra på smilbanden.

Jag har en svag punkt för Amaranthes smittsamma popmetal. Deras framgångståg med extremt effektiva och vackra melodier till kontrasterande hårda gitarrer är det bästa av sin sort. Det märks hur pass populärt bandet är när publiken sträcker sig långt bort från Sweden Stage. Showen är snyggt synkad mellan de tre vokalisterna (även om Elize Ryd ofta stjäl showen) på en värmande pyrosmyckad scen. Bandet har dock emellanåt svårt att nå upp till den höga standard deras polerade studioproduktion erbjuder. På en festivalscen försvinner spår av den intensitet och intimitet som deras detaljrika sound besitter.

Elise Ryd stjäl showen i popmetalbandet Amaranthe gång på gång med ett imponerande sångregister.

Efter två snygga men än dock något ytliga shower är det väldigt skönt när Tribulation ställer sig på scen i Rockklassikertältet. Kvartetten har med sin tre plattor långa karriär byggt upp ett förbannat starkt och varierat uttryck inom dödsmetall. Svängiga passager av sjuttiotalsockultism varvas med Florida-anande blastbeats – inramat i en nosferatupräglad stämning. Det blir lika vackert som brutalt och kan mycket väl vara ett festivalens bästa gig. Redan på första dagen.

Första festivaldagens avslutare är mången hårdrockares personliga lärare i fantasy – tyska Blind Guardian. Veteranerna har dominerat genren länge, och ser ut efter nattens två timmar långa gig att fortsätta göra så att ett bra tag till. Det nya materialet, från den något oförtjänt förbisedda plattan Beyond The Red Mirror, passar perfekt in bland alla bandets alla power metal-klassiker. Ljudmixen är något av det bästa jag har hört på en festivalscen och Hansi Kürch röst håller fortfarande fantastisk kvalitet. Gänget må vara något stela på scen, men den gemytliga känslan som uppstår med all allsång gör denna kväll minnesvärd.