GIFF 2014 dag tre: Envoles/Sometimes I dream I’m flying

2:02 2 Feb 2014

Jag slår upp det franska ordet envoler från titeln på Victor Ridleys dokumentärfilm Envoles. ”Att flyga iväg.” Om man inte hade märkt det tidigare är alltså de tematiskt närliggande dokumentärfilmerna Envoles och Sometimes I dream I’m flying förenade även i namnet. Envoles är Ridleys examensfilm, en ganska närgången historia om trettonåriga elitgymnasten Pierrine. Hon bor på internat och tränar rätt hårt, men på sätt och vis ligger fokus på att framställa henne som en – ursäkta språket – ”normal tonåring.” Eller tween. Hon och hennes kompisar på internatet flamsar och slarvar med läxorna, lyssnar på musik, skriver dagbok, letar ordstäv till Facebooksidan där hon lägger ut sådana (hur gullig hobby??)

Det känns som att många har rätt stark kontakt med hur det kändes att vara tretton, det är väl därför Vi är bäst! struck a note hos så många, bland annat. Det är verkligen en superspeciell ålder: man är medveten om så mycket, sig själv, sin omgivning, sin sexualitet, all världens orättvisor etc etc, man har skitmycket drömmar och förväntningar men är samtidigt fullt överens om att man kommer att få vänta i flera år på att det ska infrias. Pierrines självmedvetenhet är rätt fascinerande tycker jag, inte för att den är ovanlig men för att Ridley lyckades fånga den på film utan att det känns exploaterande. I en scen pratar de om hennes sida med ordstäv och hon berättar om ett hon hörde: ”om jag skulle behöva en hjärntransplantation skulle jag välja en idrottares hjärna, för då vet jag att den är oanvänd.” 

”Det är taskigt att säga så”, säger hon. Sorgset och inåtvänt – inte argt. Under filmens gång bestämmer hon sig också för att sluta som gymnast, något som Ridley under samtalet efteråt spekulerade i hade att göra med filmen.

Sometimes I dream I’m flying handlar också om ett ungt proffs, men en balettdansös: polska Weronika Frodyma som sedan ett par år tillbaka dansar på Staatsballett i Berlin. Regissören Aneta Popiel-Machnicka följde henne under fem år. Frodymas skador ramar in filmen: under genrepet av en stor föreställning i Berlin drabbas hon av en knäskada som tar tio månader att återhämta sig från (men, som cinematografen påpekade under det efterföljande samtalet, de flesta hade knappt kunnat gå igen efter en sådan skada.) Fastän materialet var så mycket mer omfattande och spände över så mycket längre tid än i Envoles lär man liksom aldrig känna Frodyma, men jag börjar tänka att det kanske är poängen: i ett samtal med sin sjukgymnast kommenterar hon att hon visserligen älskar att dansa men att det inte var någonting hon valde själv. Dansen är som en ström som för henne genom livet utan mycket egen påverkan. Hennes ensamhet i en scenerna där hon dricker te på ett ocharmigt café i Berlin är helt förkrossande. 

För övrigt: missade filmen Twin sisters som Julia skrev om här, men BÖLADE SÅ JAG SKREK åt trailern. Herregud! Måste se den. Halli hallå, ni som sköter programmet på bio… köp in!!

//Hanna Johansson

En kommentar | “GIFF 2014 dag tre: Envoles/Sometimes I dream I’m flying”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Ameliabran skriver:

    ”Appreciate your support! I’m committed to producing top-tier content for effective backlink generation.”
    johnny lawrence red jacket

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg