Elektro Moscow

Av Elena Tichonova & Dominik Spritzendorfer

Österrike 2013

“The Rolling Stones, Deep Purple, The Beatles…” Dokumentären Beats Of Freedom om den polska rockmusikscenen som visades på Göteborgs filmfestival för några år sen tog med självklarhet avstamp i The Rolling Stones konserter i Warsawa i april 1967. Detta var den polska rockhistoriens dag ett. Att band och artister som Czerswony Gitary, Czeslaw Niemen och Niebiesko-Czarni då redan hade långa karriärer bakom sig var lätt att bortse från. När synthjägaren Aleksey i Elektro Moscow berättar den obligatoriska historien om censuren mot västvärldens popmusik är det med bara allt för välbekanta ord. Den i vårt kollektiva medvetna cementerade berättelsen om sovjetunionen och östeuropa under kommunismen som en plats där popmusik inte existerade, har upprepats till förbannelse. Och varje gång någon försöker berätta historien om det musikliv som faktiskt existerade bakom järnridån måste detta alltid definieras utifrån en västeuropeisk horisont.

I Elektro Moscow serveras vi alla de stelnade klichébilderna i genren sovjet-dokumentär: förfallna hus, gamla propagandaaffischer, vodkadrickande och arkivbilder från märkliga underhållningsprogram såväl som rymdprogram. Trots ambitionen att faktiskt ge en ny bild av livet bakom muren blir anslaget snarare exotiserande än belysande.

Filmen gör halvhjärtade försök att hitta en tredje ståndpunkt och talar i vaga ordalag om kommunismens ofullbordade drömmar och den oreglerade marknadskapitalismens nya totalitarism. Det finns naturligtvis ingen anledning att försvara sovjetunionens totalitära system, men när det bara blir till en spegel för den västliga självtillräckligheten omöjliggörs inte bara en allvarligt menad kritik av både sovjetkommunism och kapitalism, det blir inte heller särskilt snyggt.

Lika intressant som filmen är i det här avseendet publikens reaktioner: så invand är den storebroderliga attityden, så förväntad är västs överlägsenhet att det gång på gång är knee-slapping moments åt musikalisk virtuositet och avancerad teknik som snarare inbjuder till fascination och ödmjukhet. (Vad sägs om en synthesizer från 30-talet som kunde emulera mänskligt tal?)

Filmen tappar fart mot slutet när samtida “experimentmusiker” av allt för välbekant snitt tillåts breda ut sig: medvetandet under kapitalismen verkar överallt frambringa oändliga serier av inbördes utbytbara individualister. Filmen är för lång, och ett genomgående problem i musikdokumentären Elektro Moscow är – paradoxalt nog – bristen på musik. Den musik som ibland spelas i bakgrunden förblir anonym och odaterad och det samma gäller många av bilderna av orkestrar och solister. De figurerar snarare som kuriositeter än som filmens verkliga intresseobjekt.

Vill man på djupet undersöka den östeuropeiska popmusiken finns det bättre sätt: internet har gjort det möjligt att berätta den i klichéer dränkta historien om livet bakom järnridån på nytt. Youtube och bloggsfären är full av musik – fantastisk, för sin tid i framkant sådan – från det gamla östblocket som väntar på att upptäckas. Börja till exempel här, här eller här.

Sebastian Løken