Inlägg taggade: Hanna Johansson

2:02 2 Feb 2014

Jag slår upp det franska ordet envoler från titeln på Victor Ridleys dokumentärfilm Envoles. ”Att flyga iväg.” Om man inte hade märkt det tidigare är alltså de tematiskt närliggande dokumentärfilmerna Envoles och Sometimes I dream I’m flying förenade även i namnet. Envoles är Ridleys examensfilm, en ganska närgången historia om trettonåriga elitgymnasten Pierrine. Hon bor på internat och tränar rätt hårt, men på sätt och vis ligger fokus på att framställa henne som en – ursäkta språket – ”normal tonåring.” Eller tween. Hon och hennes kompisar på internatet flamsar och slarvar med läxorna, lyssnar på musik, skriver dagbok, letar ordstäv till Facebooksidan där hon lägger ut sådana (hur gullig hobby??)

Det känns som att många har rätt stark kontakt med hur det kändes att vara tretton, det är väl därför Vi är bäst! struck a note hos så många, bland annat. Det är verkligen en superspeciell ålder: man är medveten om så mycket, sig själv, sin omgivning, sin sexualitet, all världens orättvisor etc etc, man har skitmycket drömmar och förväntningar men är samtidigt fullt överens om att man kommer att få vänta i flera år på att det ska infrias. Pierrines självmedvetenhet är rätt fascinerande tycker jag, inte för att den är ovanlig men för att Ridley lyckades fånga den på film utan att det känns exploaterande. I en scen pratar de om hennes sida med ordstäv och hon berättar om ett hon hörde: ”om jag skulle behöva en hjärntransplantation skulle jag välja en idrottares hjärna, för då vet jag att den är oanvänd.” 

”Det är taskigt att säga så”, säger hon. Sorgset och inåtvänt – inte argt. Under filmens gång bestämmer hon sig också för att sluta som gymnast, något som Ridley under samtalet efteråt spekulerade i hade att göra med filmen.

Sometimes I dream I’m flying handlar också om ett ungt proffs, men en balettdansös: polska Weronika Frodyma som sedan ett par år tillbaka dansar på Staatsballett i Berlin. Regissören Aneta Popiel-Machnicka följde henne under fem år. Frodymas skador ramar in filmen: under genrepet av en stor föreställning i Berlin drabbas hon av en knäskada som tar tio månader att återhämta sig från (men, som cinematografen påpekade under det efterföljande samtalet, de flesta hade knappt kunnat gå igen efter en sådan skada.) Fastän materialet var så mycket mer omfattande och spände över så mycket längre tid än i Envoles lär man liksom aldrig känna Frodyma, men jag börjar tänka att det kanske är poängen: i ett samtal med sin sjukgymnast kommenterar hon att hon visserligen älskar att dansa men att det inte var någonting hon valde själv. Dansen är som en ström som för henne genom livet utan mycket egen påverkan. Hennes ensamhet i en scenerna där hon dricker te på ett ocharmigt café i Berlin är helt förkrossande. 

För övrigt: missade filmen Twin sisters som Julia skrev om här, men BÖLADE SÅ JAG SKREK åt trailern. Herregud! Måste se den. Halli hallå, ni som sköter programmet på bio… köp in!!

//Hanna Johansson

4:39 31 Jan 2014

”Dag ett”, för som vanligt är jag sist till festen och anlände i Göteborg först igår. Men nu är jag här, jag är tvär, get used to it!

Nej, inte tvär alls, däremot har jag lyckats dra på mig någon sorts bisarr jetlag. Göteborg ligger som alla säkert vet i Sverige, men att ta ett tåg 06:06 på morgonen fuckade upp mig så pass att jag, efter att ha ätit frukost och gått en ackrediteringspromenad tvärs genom stan till Riverton, somnade på mitt hotellrum och inte vaknade förrän tio minuter innan HBO Nordics Fleming-fördrink på Avalon. Rafsade av sovmasken i panik, slängde på ett läppstift, gick dit, fick en martini, babblade lite, drack ett glas vin, vallades sedan till biografen, somnade inte en enda gång under visningen. Jippy!

Vad är Fleming undrar ni nu och då svarar jag Fleming, Ian Fleming, alltså mannen bakom Bond. ”Mannen, myten, legenden” var jag på väg att skriva, men det lät så töntigt. Töntig jag är som tänker så? Hursomhaver, det är en tv-serie i fyra delar som kommer i februari. För er som sitter på nålar: nej, första avsnittet klarade inte Bechdeltestet. Annars då? Nä jag vet inte, typ brittiska Mad Men förutom… allt, vet inte varför jag sa så heller. Fina kostymer, extremt vackra kvinnor, extremt historiskt inaccurate på alla sätt.

Återkommer om den här dagen, dag 2, vid tillfälle… bara snabbt: fy fan vad Göteborg är vackert på vintern! Sa jag. Sen hörde två kompisar som bott i Göteborg av sig och sa ”det är bara för att du prickade in exakt de dagarna när det ligger snö på marken, resten av vintern är det skitfult.” Ok….lägger på minnet.

KRAM!

 

//Hanna Johansson