Har fått några gliringar för att jag var negativ i förra inlägget. Okej, jag kanske gick lite över gränsen, men tråkigt kan ju inte vara annat än tråkigt. Eller? Tråååååkigt. Tröstande nog hände en del saker på Peace & Loves första riktiga festivaldag som förändrade både humör och helhetsintrycket av arrangemanget.
Började dagen med en promenad längs campingen. Vem campar på festival nu för tiden? Efter en kortare och högst subjektiv marknadsundersökning är svaret: lite kräftröd man i artonårsåldern med bar överkropp. I övrigt verkade campingen mest lite halvtrashig, mitt emellan katastrof och totalt lugn.
Banden då? Uppenbart var att Peace & Loves två största scener är för stora för medelstora svenska akter. Dollykollot med bland annat Nina Persson drog kanske 200 personer till näst största scenen. Wilmer X kanske tusentalet. Hårdrockarna i Bullet tog med sig pyroteknik men attraherade högst 100 personer till en av de mindre scenerna. Love Antell (Florence Valentin) hade en troget skara i samma storlek. Felbokat? Nja, folk verkade i allmänhet ha svårt att ta sig in från förfesten. Den tropiska hettan gjorde säkert sitt till apatin. Vi passerade 30 grader i Borlänge någon gång mitt på dagen.
Mer stimulerande var de mindre scenerna. Danska Alcholic Faith Mission visade upp lovande tendenser. Tyvärr föll kvintetten för den typiskt danskt musikhögskolepräktiga frestelsen efter halva spelningen. Det blev helt enkelt för mycket av allt. Dragspel, mandolin, körer. Bättre var hypade The Vaccines som med sin häxbrygd av Ramones och brittisk gitarrpop var det första bandet som verkligen drog folk och som dessutom levererade något form av tryck. Alla bandets låtar hämtar kraften i tre ackord och hela spelningen blev en okrossbar enhet av energi och enkla melodier. Äntligen.
Framåt kvällen började området till sist fyllas på. Serenades drog hyfsat med folk, verkade lite lagom engagerade och hade med sig en minibuss stråkar. På de två största scenerna var det plötsligt trångt. Lykke Li skapade tryck långt bak i leden med ”I Follow Rivers” och ”Sadness Is A Blessing”. Hennes band har dessutom bara blivit bättre och bättre för varje år – mer elektronik, mer variation (grymt basspel från Anders Stenberg). Dock kan man fråga sig varför Lykke kastar in två minuter The Knife mitt i spelningen, för att sedan återgå till sitt eget material. Weird.
Efter Lykke var det i princip omöjligt att röra sig. Tråkprettoamerikanerna i Kings Of Leon fyllde verkligen upp publikhavet framför den största scenen. Undertecknad stod med delar av den svenska musikbranschen och spydde galla över bandet från backstage. Vad är grejen? Ointressant och bredbent på ett otäckt sett.
Långt bort från Kings Of Leons skrammel satt Mattias Hellberg ensam med sin akustiska gitarr. En liten men trogen publik bjöds på låtar från den kommande soloplattan. En skön stabiliserande dos äkthet efter plastchocken.
Sammanfattning: Vaccines och Lykke Li var dagens behållning. Fråga till Peace & Love: Vore det inte bättre med tre dagars festival istället för fyra? Det är för glest i programmet och startiden varje dag är satt till sena 15.30. Kompakt funkar bättre än luftigt om du frågar mig.
En väldig tur att ingen frågar dig då, Way out West har ett skitkompakt schema, och det gör festivalen till en jävla skitpåse. Dom bokar alltid jättejättejättebra, men förstör det med en schemaläggning som tvingar en prioritera bort band för att man vill stå bra på ett annat. P&L har inte det problemet = svinbra. Det är bara musikjournalister som står långt bak för att kunna recensera eller på nån VIP-läktare som tycker det är bra med kompakt schema, och ni är tack och lov i extremt liten minoritet.