Den här extremt suddige mannen är Bilal när han spelade på Stockholm Jazz Festival igår kväll. Han fungerar som ett bra exempel på varför neo soul har gått från att ha varit en av mina favoritgenrer till att bli en musikstil jag lyssnar på allt mer sällan. Det största problemet är att det så ofta saknas originalitet och experimentlusta. Låtarna Bilal uppträdde med igår hade 20 andra, liknande soulsångare kunnat framföra på precis samma sätt. Talangen var där, musikerna var supertajta, men låtarna – det som ska få mig att utbrista ”VAD är det här?” – saknades.
En grej förtjänar han dock all kredd i världen för. Han sjöng som en jävla gud. Perfekt röstkontroll och inte en falsk ton, trots avancerade melodier och tricks. Och vilken röstmässig bredd han har! Nu förstår jag äntligen hur det kommer sig att han låter så olika på skiva (jämför typ Black Maybe med Fallin‘ och Fast Lane).
