Ja, ungefär såhär kanske man kan sammanfatta tisdagskvällen på ett tjuvstartande Peace & Love. Det var helt enkelt lite märklig stämning. Ibland kändes det som om alla väntade på något, eller än värre: som om det faktiskt var dagen efter festivalen, inte dagen innan. Området kändes stort, ödsligt och inhägnaderna för ljummen öl var halvtomma. Viftandes med ett babyorange VIP-armband (hur hände det?) hittade jag till sist entrén till det lilla avskärmade område där branschen skall stå och kramas, kanske ryggdunka lite vänskapligt. Ingen blev väl förvånad när det visade sig vara stängt.

Mest sorgligt var väl kalaset för alla de performanceartister som befolkade scener och gathörn över hela området. Vissa höll humöret uppe (men hur?!) medan andra, i stunden, mentalt packade resväskan och försvann till en annan värld. Om kvalitén på dessa är svårt att säga något generellt. Jag fick panik av att stå själv framför ett framträdande och insåg att det var svårt att veta vem av oss två som egentligen var publik. Var var scenen? Vem är jag? Etc.

Sammanfattningsvis: uppenbart har det varit svårt för Peace & Love att locka folk in på området dagen innan de stora scenerna öppnar. Det smala utbudet är hedervärt, känslan som stannar i kroppen är fadd. Men, ett litet tack på sin plats: vaknade klockan åtta helt utan trötthet. Sugen på: något som känns på riktigt. Inte sugen på: borlängeexklusiva fenomenet curryhamburgare.

Dagens: Vaccines, JJ, Lykke Li. Eller något helt annat.

// Petter Seander

Okej, så här är det: Bryggorna i Dalarna är vingliga. Likaså kanoterna. Cyklar man i tjugo minuter kan man få en pizza. Bränner motorbåten ett hål i ozonlagret finns glass och husvagnar tvärs över sjön. Jag laddar upp för årets Peace & Love, helt enkelt. Med start i morgon följer jag, min kamera och mitt öga Sveriges största festival på plats. Och hur är det nu det brukar vara? Band som spelar och grejer (givetvis), ljudtekniker som snackar skit om varandra (check och suck), förvirrade gymnasieelever med funktionärsarmband (hallelujah) och en hel del kul. Säkra kort än så länge är vädret (medelhavshetta) och folktätheten (slutsålt).

NOG OM DETTA. Jag ser fram emot det mesta och fruktar det minsta. Ligger i sjön och ruttnar tills imorgon, sen kör vi.

// Petter Seander

Det var junikvällen som Gud glömde igår, på Stockholm Jazz Festivals sista dag. På färjan över kände jag mig som en fiskare i en storm på öppet hav.

Kämpade mot den här mannen om vem som kunde uthärda naturens vrede längst. Tror att jag vann.

Det här kan vara det deppigaste jag någonsin har sett. Tio minuter innan spelningen började soundcheckade Angie Stone, festivalens största dragplåster, framför en minimal publik i regnrockar.

Textbook-exempel på någon som måste hävda sig. Vakten som envisades med att stå mitt framför scenen i en rosa poncho, alltså.

Och Angie? Hon var bra, satsade (precis som Bobby Womack) på paljetter och vågade inte röra sig på scenen eftersom det regnade in diagonalt och 75 procent av scenen vad blöt. Hon satsade även för mycket på sina slow jams för min smak. Så fort bandet spelade något som översteg 85 BPM blev det en helt annan stämning och fart på publiken, något som var välkommet när vi stod där och huttrade. Men hon övervann några tidiga mikrofonproblem och sjöng väldigt bra.
Som i Bobby Womacks fall hade Angie Stone också uppbackning av ett gäng underbara körare. Framförallt hon längst till vänster hade en helt sjuk röst.
Konsertens bästa var så klart de tio år gamla Brotha (och remixen) och Wish I Didn’t Miss You (som samplar den här), och det är det som är synd. Hennes nya låtar har knappt utvecklats och även om allt är tillrättalagd och slickt lyfter det sällan. När ska någon skaka liv i neo soulen?

//Amat

Det är grått, regnigt och svinkallt. Men likförbannat ska jag se Angie Stone nu:
 

//Amat