De senaste två dygnen har kantats av minst sagt udda händelser som föranlett att vi inte längre bor kvar på palatset. Istället har vi relokaliserat oss i ett nytt näste, en lägenhet i hjärtat av stan, för att fortsätta vårt dåraktiga festivalande. Första dagen hamnade en i trubbel med polisen, två tappade bort sig själva och hittade inte hem förrän runt tio-tiden på morgonen, och en drabbades av feberfrossa. Andra dagen råkade ännu en ut för feber, en fick diarré, och en blev trött på livet. När vi nu är inne på tredje dagen så återstår egentligen bara jag och Marko. Två serbsvenskar som klär sig i för tighta cheap monday-jeans och väcker upprörda känslor och reaktioner var vi än går. 

Sverige vs Serbien: en snabb jämförelse

Sverige: Anti-drog-flyers.
Serbien: ”Smokey dream”-flyers.
Sverige: Pubertala tonåringar som går runt med en bjällra och säljer pulverkaffe.
Serbien: Lättklädda tjejer som går runt _i publiken_ och säljer brännvinsshots och öl.
Sverige: Festivalölen kostar 50kr.
Serbien: Festivalölen kostar 20kr. 
Sverige: Stora köer för att stå längst fram och se sin favorit. 
Serbien: Inga köer, inga konstigheter. 
Sverige: Fulla hippa sextonåringar.
Serbien: Fulla ohippa engelsmän och holländare som försöker attackhångla småtjejer. 

Jag har skrivit lite recensioner som är försenade men som förhoppningsvis dyker upp under morgondagen på den här sidan. 

Dagens serbiska lärdom: Om du hamnar i en dispyt där någon på ett hotfullt sätt frågar dig om du är homosexuell, svara: ”nej, nej, jag är svensk…” och ryck lite hopplöst på axlarna samtidigt som du himlar med ögonen. 

//Maksim Milenkovic.

Maggio är svinbra, men varför är volymen så låg. Man hör langosförsäljaren aningen mer.
/Pelle

Dagens uppdrag blir att fixa ytterligare ett backstageband. Tydligen var man inte så välkommen där med presspass. Vänta bara…
/Pelle

Checkade just in på Sundsvalls gatufest. Nu kör vi! Först ut är Veronica maggio, men innan det blir det wokad älg, langos och coverband.
/Pelle

Dagen började bra. Jag gick av på fel hållplats på grund av det där jävla kyrilliska alfabetet som landet envisas att stoltsera med på varje skylt. Efter att ha virrat omkring som ett höns i några minuter fann jag till slut centralstationen. Tanten på stationens enda bageri började ifrågasätta min dialekt och låtsades inte förstå vad jag ville beställa. Typiskt. När jag en timme senare nådde Novi Sad var det dags för taxichauffören att jävlas med mig efter att ha lyckats syna mitt billiga försök till ”smooth talking”.

– Mycket körningar nu under festivalen va?
”Ja, ja, de är mycket nu… var kommer du ifrån?”
– Härifrån, eller ja, Belgrad.
”Jaha, jag förstår… Men du, bara så att du vet, den här bron rakt framför oss är för trafikerad just nu så vi måste köra en liten omväg, men det tar ungefär lika lång tid…”
– …  

Nu har jag i alla fall äntligen lyckats få tag i min biljett efter att ha bondat med några engelska journalister som såg jävligt coola ut, nästan lika coola som porträttet på mitt presskort:

Och så har jag mött hela sällskapet som bor på Markos palats till vingård, som för övrigt ser ut så här:

En i gänget, Ivan, spelar tydligen bas och sjunger i ett serbiskt populärt funkband som heter Slaptrap. Värt en lyssning:
http://www.youtube.com/watch?v=VSL4FqRvamM

Och nu drar jag iväg till området. Ikväll uppträder bland annat Pulp, Arcade Fire, Beirut, House of Pain och Deadmau5. Drömmen.

Dagens serbiska lärdom: turister kan ju bara dra åt helvete.

 //Maksim Milenkovic