Festivalen föddes runt millenniumskiftet som en slags manifestation mot den dåvarande regimen i Serbien och skapade en plattform som möjliggjorde spridning av ocensurerad kritik. Elva år senare har många av de allra största hunnit uppträda på Petrovaradins fästning i Novi Sad inför totalt flera hundratusentals besökare (tror att man hade ca 250 000 festivalbesökare rekordåret). Att Exit Festival därför av många betraktas som Östeuropas bästa festival är inget som förvånar, än mindre att man åren 2007 och 2008 kunde titulera sig som hela Europas bästa festival. Vad som däremot är förvånansvärt är att jag ska dit. Och nu ska jag förklara varför. 

Ser ni den här killen:

Han heter Marko. Han är serb. Han bor i Uppsala. Han är utbildad läkare. 

Ser ni den här killen:

Det är jag. Jag heter Maksim. Jag är serb. Jag bor i Uppsala. Jag är inte utbildad jurist.

Någon gång i vintras blev jag full i Uppsala och – som vanligt – oskyldigt anklagad för att ha stulit någons jacka i samband med en utgång. Sedan fick jag veta att den här personen vars påstådda jacka hade blivit stulen, Marko, hade föreläst för mina vänner om hur patetisk och ouppfostrad jag var och att de skulle undvika att umgås med mig. Sen blev mina vänner vän med honom. Andra gången jag såg lögnaren var på en korridorsfest och han var inte sen med att poängtera för mig att jag var en tjuv. Tredje gången var inledningsvis en déjà vu av vårt andra möte, tills han fick i sig en minttu-shot för mycket och erkände att han hade fått allting om bakfoten. För att kompensera för sitt beteende bjöd han in mig till sin vingård i Novi Sad. Han skulle på Exit-festivalen och nu hade jag plötsligt blivit hans bästa vän och var minsann välkommen att slå följe. Eftersom jag inte är den som är den så befinner jag mig just nu i Serbien och ska om några timmar alltså möta upp ett entourage jag inte känner, för att bege mig mot en festival jag knappt vet någonting om, i ett land jag inte längre begriper mig på. Livet.

Att döma av hemsidan är det en salig blandning med allt från hårdrock, pop och hip hop till och minimalistisk techno, dubstep och electro. Som ett halvlångt och spretigt axplock kan nämnas bland annat: Arcade Fire, Beirut, Pulp, Bad Religion, Portishead, Nick Cave & Grinderman, House of Pain, Jamiroquai, M.I.A, Editors, Groove Armada, Fedde Le Grand, Joris Voorn, Tiga, Joachim Garraud, Den Haan, The Good Guys, Carl Craig, Anoraak, Underworld, Dj Sneak, Deadmau5, Steve Aoki, Caspa, The Hacker, Santigold, Paul Kalkbrenner, Digitalism, Marsheaux och Magnetic Man.

Jag har inte varit i Serbien sedan de efterlyste mig för landsförräderi på grund av vägran att infinna mig till militärtjänstgöringen. Nu är jag tillbaka efter att på ett hjärtbultande och osannolikt sätt kommit förbi passkontrollen på flygplatsen. Syns i Novi Sad!

För mer info om festivalen och ett fullständigt spelschema hänvisar jag till den officiella hemsidan. 

//Maksim Milenkovic

Kombinationen av mycket människor, danskar och i stor utsträckning ickespolbara toaletter borde göra att jag avskyr festivaler. Men efter mitt fjärde år på Roskilde är jag fortfarande frälst. Med tanke på den ickeexisterande internetuppkopplingen och hutlösa mms-kostnader kommer här en kort sammanfattning på de tio dagar jag spenderade i tält på en festival tillsammans med 78 000 andra människor. 

Bra saker med Roskilde 2011:

– Deadmau5, Chase & Status, Atmosphere, Janelle Monáe, OFWGKTA, M.I.A. och Big Boi – hysterisk folkfest från början till slut. Hade brutal träningsverk dagarna i exakt hela kroppen efter de konserterna. Deadmau5 borde ha avslutat festivalen, för ett liknande extatiskt folkhav var det länge sen jag såg.

– Inlinesåkande killar i skateparken.

– Bodde på Silent & Clean-området. Grönt gräs, grannsamverkan och tyst när man ville sova.

– Att man kunde se 70+are spatsera omkring i deras finaste kostymer inne på festivalområdet.

– Den makedonska rapgruppen Shutka Roma Rap som vägrade gå av scenen och fortsatte spela trots att arrangörerna stormade scenen.

– Att jag slogs och nu har en helt blåslagen arm som vittnar om ett hårt liv.

– Maten man kan köpa. En uppsjö av kulinariska rätter från alla världens hörn. 

Dåliga saker med Roskilde 2011:

– Det regnade, åskade och blixtrade något vansinnigt på lördagskvällen. Just där och då var jag nära att packa ihop och åka hem.

– Fulla danskar. Tyvärr ofrånkomligt på en festival där typ 90 % av habitanterna är danskar.

– Kings of Leon. Caleb Followill må vara snygg, men ett mer douchigt och stelare band får man leta länge efter.

– Vaknade upp av att någon kastade en amerikansk fotboll i mitt ansikte. Resulterade i svullnad och ett ännu större hat gentemot danskarna.

– De som åker på festival men inte går på några spelningar. Vilka är ni?

– Alkoholsvullnaden jag tyvärr dras med.

– Att Veto, ett av Danmarks absolut största electropopband, inte lyckades dra igång publiken på öppningen av Orangea Scenen. De tycks kräva en liten, mörk arena för att vara som bäst.

– Det här var min solsemester och jag är lika blek som innan jag åkte dit. 

Innan jag åkte lovade jag Parisa att vara ful, för det finns ju faktiskt få saker som är värre än folk som är festivalchica på smutsiga campingfestivaler. Jag hoppas att jag lyckades med det.

Mitt humör var… sådär efter åtta timmar utan föda i kö för att komma in på campingområdet. Här åt jag min första konserv – tonfisk med fingrarna. Gudomligt gott, som ni kanske förstår.

Satsade på lite Marc by Marc Jacobs 2010 här. Fick många positiva reaktioner på mina mönsterkombinationer.

Jag – bakissvullen och svettig.

Här regnade det, och med en snabb titt på mitt uppgivna ansiktsuttryck var det väl här jag övervägde att åka hem. Notera även regnjackan i storlek 158-164 som jag av ren snålhet valde att köpa istället för en i en något mer passande storlek. 

För att summera veckan kan man med glädje konstatera att spelschemat för en gångs skull var bra upplagt – knappt något man ville se krockade vilket tillhör ovanligheterna. Danskar är, och förblir, vidriga. Festival är kul så länge det är sol, när det regnar är det vidrigt och något av en helvetesprövning.

/ Praktikant-Sara

Festival, festival. Ångan uppe i Borlänge. Efter två dagar av extra allt blev fredagen mer av en finsmakardag. Inget vansinnesrusande, utan istället bara besöka det jag verkligen ville se.

Inne på Graceland-scenen bjöd Lo-Fi-Fnk på en riktigt skön spelning. Det händer något när electroclashen framförs med eltrummor live. Allt det som känns stumt på platta lever plötsligt sitt eget liv. Ruggigt bra, med alla gamla favoriter och en del nya låtar som lät precis sådär på gränsen mellan indie, electro och club som känns rätt just nu. Trendigt utan att försöka för mycket, helt enkelt. Festivalens bästa spelning så här långt.

Social Distortion lyssnade jag en del på under nittiotalet, men (som jag och alla andra misstänkt) lät det riktigt trist och intetsägande idag. Märkligt att boka ett band som så tydligt passerat sitt bäst-före-datum på näst största scenen.

Förvåningen var stor när jag traskade ut för att se The Strokes runt midnatt. Vart var allt folk? Svaret var att Maskinen drog vansinnesfullt på en scen längre bort. Märkligt kanske, men Strokes gjorde en tajt, inspirerad spelning. Fanastiskt stundtals. Visst, bandet står mest still och posar, men drivet är ruggigt taggat, ljudet unikt bra och ljuset bland de coolaste jag sett på länge. Neon bakifrån och inget ljus från toppen. Snygg livevideoproduktion på skärmarna dessutom. Låtarna då?  Börjar bli ett par klassiker: ”Take It Or Leave It”, ”Last Nite”, ”Someday”, ”Reptilia” och så vidare. Publiken dansade långt bak vid mixerbordet. Det hutlöst kassa spelningen på Hultsfred 2007 (?) bleknar i jämförelse.

Anna var pepp. Väckte mig till sist. BRA.

Några tankar så här långt:
 

Allmän trend 1: Elektronisk musik och hårdrock har uppenbart passerat indien/popen som populäraste festivalgenre.
Allmän trend 2: Langos forsätter attrahera ett obegripligt stort klientel. Vidrigt fenomen.
Allmän trend 3: Festivalens ”budskapsfokus” är hedervärt och speciellt, men är inte ”kramas mer” och liknande slogans ett sätt att banalisera problematiken?

Och jämställdheten? Lite väl mycket killar/gubbar på scenerna i allmänhet va?

// Petter Seander
 

Värmen, alltså. Den outhärdliga hettan låg som en matta över Borlänge hela dagen igår. Undertecknad var svettig genom kalsongerna, allmänt förvirrad och först strax innan midnatt kunde man klä på sig människodräkten igen. Festivalen tickade på och verkade, publikmässigt fått upp farten rejält. Veronica Maggio skapade tokträngsel redan från start. Det lät hejochhå, men skugga och två kilo fetaost lockade betydligt mer. Aftonbladets Borlängeupplaga påstår idag att Maggio var ”chockad av storpubliken”. Härlig löpsedel. Chock och skandal. 

Först ut som imponerade på riktigt var Graveyard. Visst, det är en nästintill pekoral tidsresa till det tidiga sjuttiotalet vi bjuds på. Komplett med mustacher och batikvästar – men sjukt bra. Ständigt framåtlutande, ständigt drivande. Jag svävade iväg till någon gammal dammig vinyl med powertrion Budgie. Graveyard har hamnat rakt i ett flow av fanatisk nostalgi för en genre som de senaste tio åren varit stendöd. Det känns inte nytt, men den cirkulära tidsuppfattningen i musikvärlden gör att även jag känner en frisk fläkt. Nytt gammalt. BRA.

Att efter Graveyard springa rakt in i Cunninlynguists falsksång och slappa show var något av en miss. Fast inte i närheten av den äckelkänsla som uppstår när danska skräpbandet Volbeat bestämmer sig för att hylla Johnny Cash. Gift för öronen.

Den här killen klarade nog det mesta:

Trängslen till Oskar Linnros skall vi inte tala om. Vallfärd för alla från 7 år och uppåt. Linnros började showen med tokroliga visan ”Var E Oskar” och kom sedan in på scenen sprängfylld med sjävförtroende. Publiken gick bananas, jag gick motströms genom utsmetade langos.

Kvällen avslutades med The Ark i avskedsform. Det kändes som om hela festivalen var där, trängsel ett par hundra meter bak. Dalasynfoniettan hördes inte speciellt bra under delar av konserten, men en riktigt maffig ”Calleth You Cometh I” förlåter det bästa. All respekt till band som lägger ner innan dom hinner stagnera. Oftast brukar det krävas ett dödsfall eller ett storbråk för att åstadkomma ett slut. Det här var värdigt. Ola, Martin och Jeppson sken ikapp på dansgolvet hela natten.
 

Stora frågan: varför låter man ett tokroligt band spela på högsta volym 80 centimeter från matkön på backstageområdet? Antar att de kostymerade Halmstadskillarna på scen var riktigt pepp när dom såg journalister och musiker stå och hålla för öronen precis framför nyllet. 

Dagsform: kommer smygande, kommer smygande.

// Petter Seander
 

Har fått några gliringar för att jag var negativ i förra inlägget. Okej, jag kanske gick lite över gränsen, men tråkigt kan ju inte vara annat än tråkigt. Eller? Tråååååkigt. Tröstande nog hände en del saker på Peace & Loves första riktiga festivaldag som förändrade både humör och helhetsintrycket av arrangemanget.

Började dagen med en promenad längs campingen. Vem campar på festival nu för tiden? Efter en kortare och högst subjektiv marknadsundersökning är svaret: lite kräftröd man i artonårsåldern med bar överkropp. I övrigt verkade campingen mest lite halvtrashig, mitt emellan katastrof och totalt lugn.

Banden då? Uppenbart var att Peace & Loves två största scener är för stora för medelstora svenska akter. Dollykollot med bland annat Nina Persson drog kanske 200 personer till näst största scenen. Wilmer X kanske tusentalet. Hårdrockarna i Bullet tog med sig pyroteknik men attraherade högst 100 personer till en av de mindre scenerna. Love Antell (Florence Valentin) hade en troget skara i samma storlek.  Felbokat? Nja, folk verkade i allmänhet ha svårt att ta sig in från förfesten. Den tropiska hettan gjorde säkert sitt till apatin. Vi passerade 30 grader i Borlänge någon gång mitt på dagen.

Mer stimulerande var de mindre scenerna. Danska Alcholic Faith Mission visade upp lovande tendenser. Tyvärr föll kvintetten för den typiskt danskt musikhögskolepräktiga frestelsen efter halva spelningen. Det blev helt enkelt för mycket av allt. Dragspel, mandolin, körer. Bättre var hypade The Vaccines som med sin häxbrygd av Ramones och brittisk gitarrpop var det första bandet som verkligen drog folk och som dessutom levererade något form av tryck. Alla bandets låtar hämtar kraften i tre ackord och hela spelningen blev en okrossbar enhet av energi och enkla melodier. Äntligen.

Framåt kvällen började området till sist fyllas på. Serenades drog hyfsat med folk, verkade lite lagom engagerade och hade med sig en minibuss stråkar. På de två största scenerna var det plötsligt trångt. Lykke Li skapade tryck långt bak i leden med ”I Follow Rivers” och ”Sadness Is A Blessing”. Hennes band har dessutom bara blivit bättre och bättre för varje år – mer elektronik, mer variation (grymt basspel från Anders Stenberg). Dock kan man fråga sig varför Lykke kastar in två minuter The Knife mitt i spelningen, för att sedan återgå till sitt eget material. Weird.

Efter Lykke var det i princip omöjligt att röra sig. Tråkprettoamerikanerna i Kings Of Leon fyllde verkligen upp publikhavet framför den största scenen. Undertecknad stod med delar av den svenska musikbranschen och spydde galla över bandet från backstage. Vad är grejen? Ointressant och bredbent på ett otäckt sett.

Långt bort från Kings Of Leons skrammel satt Mattias Hellberg ensam med sin akustiska gitarr. En liten men trogen publik bjöds på låtar från den kommande soloplattan. En skön stabiliserande dos äkthet efter plastchocken.
Sammanfattning: Vaccines och Lykke Li var dagens behållning. Fråga till Peace & Love: Vore det inte bättre med tre dagars festival istället för fyra?  Det är för glest i programmet och startiden varje dag är satt till sena 15.30. Kompakt funkar bättre än luftigt om du frågar mig.

// Petter Seander