Dag ett börjar bra. Och dåligt. Vintern har börjat smyga sig på här i Chile men dagen till ära passar solen på att kika fram. Eller kika och kika, det steker. Minst 30 grader måste det vara. Tyvärr har jag råkat på en riktig förkylning och, på grund av de båda faktorerna, lyser näsan min upp närmsta kvadratkilometer. Självklart har jag även valt att bära svarta jeans. Dagens grova missbedömning. Kände mig som Ross i Vänner – ja, med läderbyxorna.

Kommer in mitt i Hot Chips spelning, och möts av en keyboardspelande Alexis Taylor i fiskarmössa. Respekt. Fiskarmössa verkar förövrigt vara temat när det gäller huvudbonader. Har inte sett dem sedan 1999, och då på hajkare alternativt nioåring. Här är de överallt.

Ljudet är tyvärr halvbra och trots låtar som ”I feel better” drar det inte igång lika mycket som det skulle kunna. Kan ha att göra med att de spelar redan klockan två på dagen. Personligen tycker jag Hot Chips sound passar bättre på natten, då publiken kommit igång lite.

I vanlig ordning spelar alla bra band samtidigt och jag får springa till Of Monsters And Men. Har på kort tid hunnit förälska mig i det här bandet. Och kärleken bara växte. Fin sammanållning och älskade basistens harmoniska småleende konserten igenom. Trummisen Arnar Rósenkranz får poäng för dagens outfit – en jumpsuit med fransar i regnbågens alla färger. Fylldes av en känsla av svensk högsommar, och övrig publik verkade hålla med. Kanske dock inte om den svenska biten. Att det inte lät hundra procent hela vägen gav bara mer känsla. Perfekt operfekt.

Efter Of Monsters And Men startar vallfärden mot Two Door Cinema Club.  Förvånande tajt och bra val av låtar. Väldigt brittiska. När kameran, efter noga övervägande, äntligen släpper taget om ledsångaren och fokuserar på övriga bandmedlemmar, bekräftas detta. Jeansskjorta vs hawaiiskjorta. Say no more. Two Door Cinema Club förtjänar dock betydligt mer drag än vad de får. Inte ens ”I can talk” ändrar på saken. Synd, men inte deras fel.

På väg mot presstältet spelar Kaiser Chiefs ”Ruby” – check!

Slår mig ned med min scrapbook (ja, jag har gjort en scrapbook) och mitt ”vattenglas” som egentligen är en konformad pappmugg. Runt omkring kindpussas fotografer med pansarbälten av objektiv. En bazooka kommer farligt nära. Visar sig senare vara det största objektiv jag någonsin sett.

Flera bekanta ansikten dyker upp. Scrapbooken kändes alltför cool för detta sammanhang och det är alltså först senare jag inser att det bland annat är sångarna i Temper Trap och The Black Keyes.

Tyvärr missar jag, på grund av The Hives och diverse moshpits, bandet Passion Pit. Får bli en annan gång.

// Klara Hallerström

I helgen är det festival i Santiago, och jag har fått höra att lineupen är ”maffig”. Namedroppar Pearl Jam, Deadmau5, Queens of The Stone Age och Nas när jag berättar att jag ska dit. Men, och jag skäms lite här, fram till i förra veckan hade jag faktiskt 0,00 koll på vilka dessa var. Ni kan kalla mig Klara ”allmänbildad” Hallerström. Är det ursäkt nog att jag spenderat de senaste månaderna i Valparaíso, en liten stad utanför Santiago? Tveksamt. Men en sak vet jag – att The Hives kommer. Och isländska Of Monsters And Men. Grymt.

Så vad är då Lollapalooza Chile? Festivalen startade 2011, som en falang till den amerikanska versionen med samma namn. Bakom festivalen står Jane’s Addictions frontman Perry Farrell och under två dagar kommer över sextio band spela på sex scener. Lollapalooza är en av de större festivalerna i Sydamerika och tidigare år har drygt 100 000 pers promenerat in på området. När jag frågar min chilenska flatmate om han ska dit säger han nej. Det är för dyrt och jag förstår. Nästan en hel hyra får man punga ut med för de två dagarna i Parque O’Higgins, Santiago.

Ibland har festivalen fungerat som en språngbräda för chilenska artister att få uppträda på den amerikanska versionen, i Chicago. En av dessa är Ana Tijoux. Henne såg jag förövrigt här i Valparaíso för bara någon månad sedan. Gratiskonsert från ett öppet fönster. Magiskt. I år kommer tydligen chilenska Los Tres, Manuel Garcia, Gepe och Chancho En Piedra. Ja, ni vet.

Förväntningar:

• Att bli bästis och bundis med The Hives. Hallå, vi är svennar. Kommer dras som myggan till ljuset.
• Att dansa till Little Talks hela natten lång (okej till 11 då).

Befarelser:

• Att spanskan inte ska hålla när jag hämtar ut mitt presspass (ja, jag har ett presspass!)
• Att ha glömt något viktigt när jag hämtar ut mitt presspass (ville bara säga presspass en gång till)
• Att jag, på grund av punkt ett, ska få skaka galler Bridget Jones-style. Har spenderat otaliga timmar åt att översätta lagboken, även kallad Lollapaloozas fotoregler, med hjälp av min bästa vän och ständiga följeslagare – Google Translate. Har växande misstankar om att Pinochets död var en bluff och att han in fact jobbar på Lollapalooza. Crystal Castles får man till exempel bara fota från vänster sida? Väcker så många frågor.

…lägger till en punkt på Förväntningar:

• Att få möjlighet att fråga Crystal Castles varför de bara vill fotas från vänster. Är det komplex över den högra (eller kanske blir det vänstra) sidan som ligger bakom? 

Gud, bara det här. Hela presskåren springer till ena sida av scenen medan jag står där i mitten och ifrågasätter om det är vänster sida sett från publiken, eller från scenen. Förhoppningsvis slutar det med att alla de andra hade fel, jag hade rätt. De blir omedelbums utskickade från festivalområdet och jag står där själv med ensamrätt till foton. Champagnen flödar. Hyllad i media runt om i världen. Ikonstatus.

Det här kan bli bra.

/Klara Hallerström

Underbart är kort och efter en intensiv, längre helg är det snabbt och skoningslöst tillbaka till verkligheten. Kvar är bara minnena, träningsvärken och instagrambilderna.

Nåväl. Jag tänkte kanske försöka mig på någon slags summering av helgen som varit. Om hur festival i Asien egentligen är, vad som hände, vad som sades och vilka som egentligen var där.

Vi kör det enkelt. Lite ord. Lite bilder.

*******

Helgens mest hörda lögn: ”Azealia Banks looked and pointed at me and said ”I’m your liquorice bitch”. Nej. Det. Gjorde. Hon. Knappast.

*******

En hög, något upprullad mössa i neona, skrälliga färger var Clockenflap-crowdens definitiva signum. Ungefär 50 % av besökarna bar denna. Det var 1. Oväntat snyggt. 2. Bara på andra. 3. En fullständigt orimlig accessoar i 20-gradig värme.  

*******

Azealia Banks var bäst. De La Soul jagade tätt därefter. Hiphop är bäst i Asien.

*******

De större scenerna kompletterades alla av en mindre DJ-scen med representation från lokala klubbar. Dessa underhöll en tålmodigt väntande publik mellan huvudakterna. Uppskattat av i princip alla och en bra blandning av dansant, hård dubstep där det passade och lugn, melodisk pop där det var lämpligare. Denna idé borde omgående gå på import till Sverige.

*******

Gör andra länder än England, USA och Australien också musik?

*******

Håll i er, för här kommer 2012-års mest banala reflektion. Men konserter ska inte längre upplevas. De ska dokumenteras. Under stora stunder av Clockenflap var publikhavet fullständigt upplyst av en ocean av instagrammande mobilskärmar. Något jag dessvärre även själv är högst delaktig i, vilket inte minst denna blogg vittnar om.  När gubbarna i De La Soul lackar och vansinnigt aggressivt skriker ut ”Put your fucking phones away and enjoy the party!” säger det väl nästan lite väl mycket om vår tid. Skärpning. Alla!

*******

Silent Disco är och förblir roligare i teori än praktik. Det fyller inget syfte och du förlöjligas självvalt. Vill man lyssna på musik med hörlurar bör man antingen stanna hemma eller bli DJ. Musik är bäst i gemenskap.

*******

Den lokala musikscenen överraskade positivt. Särskilt Chochukmo och The Yours drog storpublik och bjöd på svängig kinesisk indie. Och betydligt fler begåvade band lär stå i startgroparna där bakom. Om ett år eller två kommer vi definitivt få se ett och annat kinesisk band borta på våra festivaler i Europa.

*******

Clockenflap är kanske världens mest mångfacetterade festival. Någonsin. Med en blandning av East-London-hipsters, Chinese Accidental Hipsters, kids, reklamare, barnfamiljer, 13-åringar, pensionärer, byggarbetare, investment bankers och precis ALLA andra undrar man vilka festivalen egentligen vände sig till? Med artister som egentligen endast borda locka grupp 1 säger nog den breda publiktillförseln mer om Hong Kongs övriga kulturliv än ett lyckat artistprogram. Men integrationen var givande och intressant.

*******

Vi träffade även på Winnerbäck. ”Jag är egentligen mer av en Håkan-kille”, fick han ur sig innan han försvann in på vippen (Winnerbäck heter egentligen Anton och får representera den enda ”kändisen” vi lyckades spotta).

*******

Helgens vanligaste påstående: ”Om 3-4 år kommer Clockenflap vara ”the shit”.

*******

Clockenflap levade upp till förväntningarna. Det var världens vackraste och det i allmänhet bästa festivalområdet vi någonsin besökt. Hav och skyskrapor skapade en magisk kuliss. En blandning av gräs, asfalt och betong gav området perfekta förutsättningar. Och överallt hittade vi överraskningar; gungor, eskimåtält med filmvisningar, hoppborg, skateboardramp etc etc. Om 3-4 år KOMMER det här vara the shit.

*******

Clockenflap hade även världens vackraste ”toalett”. Det tyckte varje fall majoriteten av männen på området.

*******

Festivaler som (inofficiellt) inkluderar fester och efterfester till klockan 06 och trots detta kör ett spelschema enligt devisen ”börja tidigt, sluta tidigt” är en obekväm och ohållbar ekvation för alla parter. Därför missade vi hälften av banden. Och hälften av banden hade oförtjänt lite publik. Nästa gång får antingen vi eller festivalen skärpa till sig.

*******

Och till sist en lärdom: Om du ber en taxichaufför i Hong Kong att ta dig till en bättre efterfest tar han dig till en bordell. Se till att du vet vart du ska, då blir kvällen definitivt bättre.

På återseende! 

/ Karl Eklund och (oväntat nog) bilder av Oskar Synneby

”Världens sämsta student” visade sig också vara ”Världens sämsta fotograf” och ni får därför även dag 2 stå upp med mina korniga instagrambilder.

Dag 2 och allmän seghet efter en vansinneslördag. Vaknade, aningen oväntat, med brutal träningsvärk i vader och fötter. Festival är jobbigare än vad man kommer ihåg. Jag är i sämre form än jag trodde.

********

Och hur var vädret dag 2? De va La Soul (förlåt).

Det var som under lördagen varit dolt i dimma kom under söndagen fram i sin fulla prakt. Kanske var det av denna anledning som söndagen också kändes aningen mer folktom. Lördag i allmänhet och Azealia Banks i synnerhet drog säkert en stor mängd folk men med en söndag som inkluderade Alt-J, De La Soul och Klaxxons borde onekligen dra fler än vad vi tycktes se.

Nåväl. Söndagen var i allmänhet en version tyngre. Akterna kändes mognare, ljudet var högre och basen tidvis dödlig.

Festivalområdet längst, längst ut vid vattnet. Till höger i bild. Oklar ödemark på världens dyraste mark omger området.

Mark Gardener – Likt lördagen började vi vår musikaliska resa vid festivalens minsta scen. Och likt lördagen stod en brittisk sing-and-songwriter på scen. Men där Lucy Rose blivit fullständigt slaktad av tekniska problem visade Mark Gardener (och Clockenflaps tekniska team) upp ett fantastiskt spektra av svängiga men återhållsamma låtar på gränsen mellan hoppfullhet och melankoli. Vi njöt av kombinationen havsutsikt, gitarrspel och melodiska låtar.

Mark Gardener omgiven av en oslagbar kuliss av neonbeklädda höghus, vatten och bärg

Bastille – Snabbt efter att Mark Gardener slagit sitt sista ackord sprang vi vidare mot engelsmännen i Bastille. Väl framme hann vi dessvärre bara höra avslutningsnumret: En Lykke Li inspirerad cover på 90-tals hiten ”The Rhytm of the Night”. Tunga trummor, allmänt mörker, avskalade synthar och samtliga händer i luften vittnade om att vi nog hade missat en mycket bra konsert.

Alt-J – Utöver Azealia Banks var Alt-J de jag på förhand såg fram emot mest. Och likt föregående dag blev jag omåttligt imponerad. Komplicerad rytmik och religiösa stämsånger till trots levererade Alt-J inget mindre än en rå-tight och stensäker timme av harmonisk, eftertänksam pop. Tillsammans med avslutande Breezeblocks stod en Still Dre-inspirerad Kylie Minogue-cover på Slow för kvällens största allsång.

De La Soul – Dessa tre herrar vet sannerligen hur man underhåller. Genom en kavalkad av förolämpningar mot publiken i allmänhet och specifika individer lyckas de få varenda person på hela festivalområdet att veva med händerna i takt till musiken. Att trion hade en fantastisk låtrepertoar var känt sedan tidigare men det fenomenala tagget de lyckas få igång hos publiken en ångestfylld söndagskväll var bland de mäktigaste jag sätt. De La Soul kändes bitvis som helgens största namn. Hård, smart rap och ändlöst publikfrieri lämnade oss med känslan att amerikansk hiphop nog ska upplevas i Asien.

ALLA ville ta del av De La Soul

/ Karl Eklund

När 2012 summeras kommer tre saker stå högst upp på listan: Orkanen Sandy, kriget i Syrien och Azealia Banks. För 2012 är året som fullständigt, totalt och oavbrutet ägts av en 21-åring från Harlem. Medialt har hon figurerat precis överallt; om det så varit på grund av låtar, utspel, videos, samarbeten, kontroverser eller intriger. Azealia Banks skakar om och berör.

Med denna smått otroliga hype på sina axlar ska hon avsluta konsertåret 2012 i Hong Kongs ljumma vinternatt. Förväntningar är skyhöga. Men också ambivalenta och lite oroliga. Ska hon verkligen infria förhoppningarna? Är hypen välförtjänt? Efter ungefär 10 sekunder står det klart att ja, hon är till och med bättre än så.

Live visar sig Azealia Banks vara ett euforiskt inferno av kulspruteflow till rap, Rihanna-inspirerad sång och uppdaterade hiphouse-beats. Hon bjuder på en fulländad, uppumpad musikalisk resa i ett vansinnigt tempo på steroider. Det är en konsert som från första basslag till sista ton krossar alla eventuella belackare som avfärdat henne som one-hit-wonder eller dagslända. Azealia Banks är en briljant, musikalisk konstnär som inkluderar alla dina sinnen.

Trots de monumentala framgångar och hyllningskörer som följt henne genom året lyckas hon utstråla en aura av oskuldsfull ödmjukhet. Hon verkar fortfarande inte förstå vidden av den totala succén; I Hong Kong manifesterat av ett enormt, publikt stöd. När hon stiger på vid 19.30-tiden är publikhavet ändlöst. Hela festivalen har slutit upp. Hennes finkänsliga (men i ärlighetens namn inte direkt unika) sätt att kombinera electro, house och hiphop lyckas integrera hela festivalen som målgrupp. Azealia Banks passar dekadenta undergroundklubbar i Göteborg lika väl som klubbmonster i Las Vegas. Eller cityfestivaler i Asien.

I princip hela dagen har kretsat kring Azealia. För majoriteten är hon helgens klimax. När hits som Liquorice, 1991 eller 212 dundrar igång är hela publikhavet, från första till sista rad, ett inferno av nävar, armbågar och spontana allsångsförsök att hänga med i verserna. Aldrig har jag varit svettigare efter en konsert. Det blir till en blandning av glädje, dans och kamp för livet.

Hennes avskalade scenshow lämnar väl förvisso en del övrigt att önska. Två halvanonyma, balettinspirerade dansare och en stillastående DJ revolutionerar knappast en konsertupplevelse. Men Azealias 90-tals doftande beats och 80-tals doftande rap är något enormt medryckande och tilltalande i sig självt. Vi behöver kort och gott inte mer. Vi kanske inte ens klarar mer. För Azealia Banks är musik 2.0. Live är hon en fullständig explosion av positiv energi, skönhet och dans. Det är massiva basgångar, blinkande stroboskop och melodiösa rytmer. Ljud och oljud. Episka crescendon. Kompromisslösa melodier. Sång, rap och spontana glädjeskrik.

Efteråt är jag helt matt. Av intryck. Av basslagen. Av anarkin och det fullständiga kriget i publikhavet. Och av att jag äntligen fått se 2012 års klarast lysande stjärna. Tack!

Slutligen vill jag uppmana… Nej. Kräva att Bråvalla, Hultsfred, Siesta, Peace & Love, Emmabodda, Storsjöyran, Way Out West eller Popaganda bokar Azealia Banks till festivalsommaren 2013!

/ Karl Eklund