Hulstfredsfestivalen ligger som bekant inte längre i Hultsfred, Småland. 2013 års upplaga av festivalen (som alltså har behållt sitt namn) kommer att hållas på en plats som heter Stoxa, cirka 40 minuter från Stockholm och nära Sigtuna. Så vilka är artisterna som kommer i år? (Och förmodligen är rätt nöjda över att kunna åka hem till sitt hotellrum i Stockholm med omnejd på kvällen.)
Efter att ha synat Hultsfreds line-up på hemsidan, så kan vi tycka att ett samtal till kompetenta Rättviseförmedlingen hade varit en god idé, FKP Scorpio.
Nu har vi kommit till den tid på året då vi ska se tillbaka och reflektera över vad som hänt. Vad passar väl då bättre än en riktig goding, hot and cold-listan?
HOT
Riktigt bra musik och band, internationella som nationella (kan dock inte säga så mycket om den nationella biten).
Miljösatsningen. Inga överfulla papperskorgar här inte. Källsortering. Matsånd med ekologisk mat och marknadsstånd med ekologiskt tema.
Helt ok priser på mat och dricka. Har sett värre.
No need for gummistövlar.
VÄRMEN!
COLD
Såg ingen dricka överhuvudtaget. Antingen serverades ingen eller så behöver jag och optikern ta oss ett seriöst snack.
Ibland var det lite lite drag, tycker jag allt…inte ens Nas, stackarn, kunde höra er:
Att det slutar redan klockan 11.
Att jag hade ”a cold” (där fick jag allt till det , va?!)
Och när vi ändå är inne på listor så kan vi ju lika gärna slå på stort och köra en rankning av spelningar också (så man utnyttjar alla bloggfunktioner)
1. The Hives….eller? Ohh, jävligt jämnt mellan The HIves,The Black Keys och Of Monsters And Men. Men jag måste ändå vara lite patriotisk av mig. Desutom är det starkt jobbat när ett band vars musik man i vanliga fall inte lyssnar på får igång en
2. …nämen nu blev det svårt. Vi gör såhär istället och kör en ”Festivalens…” så har vi ju, helt klart, bockat av alla slags listfunktioner som möjligen kan finnas.
Festivalens eloge:The Hives. För energin, det spanska mellansnacket, kläderna och förmågan att få igång ALLA.
Festivalens charmigaste: Of Monsters And Men. Ville bara krama om dem allihop. Så fina röster som passar extremt bra ihop, och så ödmjuka i sin framtoning.
Festivalens tajtaste spelning: Two Door Cinema Club. Sjukt bra hela vägen igenom. Kändes som att jag befann mig på en klubb i mitt kära London. Ville bara dansa.
Festivalens skönaste: Hot Chip. För fiskarmössan och för videon till ‘I Feel Better’. Underbar.
Festivalens snyggaste outfit:Som sagt, trummisen i Of Monsters And Men.
Festivalens konstigaste: Deadmau5. Förstår bara inte.
Festivalens ‘bocka av’: Att ha varit med om en presskonferens. Check!
Festivalens mest oväntade: Att alla inte längre talade spanska. Säkert hälften var amerikaner, tyskar och britter. Fast mest amerikaner.
Festivalens miss: Passion Pit. Fan också.
Festivalens tanke: Varför har jag bara (med undantag för Of Monsters And Men) sett killband? Vet inte om det säger mest om mig, festivalen, Chile eller samhället i allmänhet?
Festivalens bästa konsert: The Black Keys. För att det var så bra och jag vill bara höra mer.
Så hur gick det då med förväntningarna? Nej tyvärr, jag och The Hives bytte inga bästishjärtan. Tror de var för blyga. Men nästa gång, ja då ni! Och Crystal Castles såg jag inte ens. Verkade ju så himla jobbigt det där. Men ‘Little Talks’, den dansade jag allt till hela natten lång (eller ja, till 11 då).
Då var det då slut på det roliga och det är dags att återvända till verkligheten (ha! vem försöker jag lura?). Jag och min scrapbook säger tack för oss och ger EN STOR TUMME UPP till Lollapalooza!
// Klara ”numera rätt så allmänbildad” Hallerström
Alla, och då menar jag verkligen alla, har kommit för att se Deadmau5. Har aldrig riktigt förstått grejen med en dj-ande mus men övriga verkar, definitivt, gilla det. Kameran sliter sig allt som oftast från Deadmau5 (förståeligt, han står ju bara där) och fokuserar istället på de dansande tjejerna i publiken. Säger nog en del om Chile. Jag ger upp om Deadmau5 för att, för en gångs skull, få en bra plats vid kvällens viktigaste spelning – The Black Keys. Självklart har fler tänkt i samma bana och jag hamnar, som vid övriga spelningar, någonstans där i mitten.
Detta är nog festivalens bästa spelning. Bra scennärvaro och hela Chile älskar älskar älskar The Black Keys. Någon sprutar ut sin dricka över publiken och på något sätt lyckas minst nittio procent hamna på just mig. Verkar dessutom ha en fallenhet för att hamna mitt i moshpits. Ja, skulle jag bli nedknuffad på marken så dör jag i vilket fall lycklig, tänker jag medan jag håller kameran i ett krampaktigt grepp.
För mig, som började lyssna på The Black Keys för inte så länge sedan, låter dock alla låtar ganska likadant. Jag kommer på mig själv med att tro att varje intro är introt till ‘Tighten Up’, vars video förövrigt är helt underbar.
Som sagt såg jag sångaren dagen innan, utan att veta vem det faktiskt var. Lite halvt bortkommen stod han där och såg extremt sympatisk ut. Bidrar nog till att jag gillar The Black Keys. Skarpt. Förutom när han skriker ”I want you to go a little crazy” och alla verkligen gör det. Då har jag och kameran min fått nog och ställer oss lite längre bak. Ljussättningen är dock ganska konstig. När varje låt avslutas tror jag, utan undantag, att strömmen har gått. Men så drar nästa låt plötsligt igång och får publiken ända ut i kanterna att dansa sig svettiga.
Medan de sista tonerna klingar ut och The Black Keys lämnar scenen, viner fyrverkerier genom luften. De lyser upp de svaga konturerna av Anderna som skymtar i bakgrunden. En sista färgsprakande melodi innan Lollapalooza till slut säger hej då för den här gången.
Dag två är nästan lika varm som gårdagen. Jag och min stadigt rinnande näsa tar oss mot Foals. Tyvärr lyckas de inte behålla intresset mitt mer än en låt och siktet ställs istället in på Franz Ferdinand. Här spelas de uppenbara låtarna tillsammans med annat, för mig okänt. Bra drag är det iallafall, det märker man när till och med människorna liggandes utslängda på gräsmattan klappar med. Mycket poserande men creds till att gå upp och spela en extra låt på slutet.
Jag har denna dag inte lika många måsten. Huvudakten är The Black Keys, och dessa ska inte spela förrän sent på kvällen. Deadmau5 och Nas, artister jag aldrig hört talas om i hela mitt liv, headlinar. Givetvis måste jag se dem. De spelar dock inte heller förrän betydligt senare och jag bestämmer mig för att passa på att ta del av den, faktiskt riktigt goda, gratismaten och gratisdrickan. Medans jag sitter och rullar tummarna/antecknar i mitt block, kommer en medelålders man inspatserande på området. I sitt följe har han tre apor/clowner/extremt obehagliga människor och några aningen mindre uppseendeveäckande personer. Plötsligt slängs kameror över axlar. Datorer smälls igen, och samtliga journalister småspringer över gräsmattan mot ett uppställt långbord. Visar sig bli presskonferens med mannen, de autotunade aporna och deras vänner. Så trevligt. Självklart borde jag veta vilka det är och givetvis har jag ingen aning. Men de pratar på om festivalen så kan tänka mig att det kanske är arrangörerna jag har framför mig. Kul är det i vilket fall.
Deadmau5 och Nas spelar samtidigt, så jag väljer att alterera. Det är betydligt kallare nu och tjocktröjan är tyvärr ett måste (förlåt Sverige, jag var tvungen). Nas spelar dock inomhus och för att ta mig dit får jag gå genom vad som liknar en gammal nedlagd tunnelbanestation. Nas är populär, väldigt amerikansk, och inleder genom att skrika ”does anyone smoke weeeed?”. Armar i luften så långt ögat kan nå. Bäst är det när Phil Collins spelas i början av någon låt. Oväntat nog gillar jag faktiskt Nas, och han vet absolot hur man får igång en publik. Dessuom – enda artisten jag lyckas få hyfsade bilder på. Tack!
Dagens stolta ögonblick – The Hives. Har inte varit världens fan tidigare, men ‘howlin’ shit! Dessa ska ses live. Pelle fick, med sin energi och spanska mellansnack (bättre än mig – komplex) med sig varenda kotte i det enorma publikhavet. Nära döden upplevelse hundra gånger om när kameran och jag hamnade mitt i moshpits. Chilenare gillar The Hives. Hatten (bokatsavligen) av. När Pelle, på spanska, skriker ”Några frågor? För jag har ‘A Thousand Answers'” svarar kvinnan bakom mig med ”will you marry me?”. Jag kan inte annat än hålla med.
Såhär mycket gillade chilenarna The Hives (inte Hitler)
Dagens pinsamma – Frågar säkerhetsvakten vid Of Monsters And Mens spelning om jag har tillträde in i ”piten” (hihi). Förvånad släpps jag in och går med stolta steg längs med barrikaden och massan av människor bakom. Kavlar lite nonchalant upp ärmarna och låter armbandet med ‘prensa’ sticka fram sådär omedvetet. Just när jag siktar in kameran för den där perfekta bilden kommer en arg kvinna fram. Där fick jag inte vara. Snopen går jag därifrån. Inte längre lika kul att ha publik.
Dagens tumme upp – Renheten. Stationer för källsortering utspridda över hela området. Inte en ihopknöglad ölburk så långt ögat kan nå. Antagligen på grund av de tusen volontärer som arbetar under helgen.
Dagens tumme ner – Vart var ölen? Kanske är jag blind men det enda jag kunde hitta var en nollprocentig variant. Inte ok.
