Dag 1 lämnade oss med några tankar.

********************

Svenska Socialstyrelsen verkar varit på konferens i Hong Kong. Ljudnivån var nämligen i klass med Popaganda och det var helt rimligt att hålla en konversation längst fram i publiken samtidigt som basen till Levels pumpade intensivt. Vilket känns som ett extremt onödig ingrepp. De enda som KANSKE kunde störas av en hög ljudnivå är några fiskar i det omkringliggande vattnet och eventuellt, eventuellt en och annan övertidsarbetande investment banker. Och de behöver ändå en dos av kultur och musik.

********************

Skivspelaren är festivalens viktigaste beståndsdel. Visserligen världens sämst bevarade hemlighet men när Azealia Banks endast uppbackas av en DJ, Sneaky Sound System egentligen är en DJ uppbackad av sångare och när två festivalscener uteslutande är dedikerade till denna produkt blir det ändå allt tydligare: I framtiden kommer ingen vet vad en gitarr var.

********************

Fler och fler festivaler verkar förstå vikten av god mat till rimlig peng. På Clockenflap har du inte bara typ 40 olika ställen, med typ 40 olika matkulturer att välja mellan. Allt vi åt igår var det bästa vi någonsin ätit som kommit från ett tält. Extra poäng till den tyska delegationen med en så fantastiskt Bratwurst att till och med Gordon Ramnsey hade varit nöjd.

********************

Dagens lärdom: Neonbeklädda skyskrapor är överlägsna sjöar och träd som festivalkuliss.

/ Karl Eklund

Först kan vi börja med att konstatera en sak. Vädergudarnas hat mot festivaler är universellt. Vad som började som ett smått osannolikt perfekt festivalväder var lagom till skymningen inget bättre än en klassisk svensk midsommar. Regn, dimma, blåst. Svensk festivaldjävelskap. Men. Eftersom Clockenflap verkligen visade sig vara världens vackraste festivalområde var det svårt att hänga läpp.

Området var en blandning av artificiell park, parkeringsplats, strandpromenad och ödemark. Vid de större scenerna täcktes området av asfalt och trädäck vilket för en gångs skull betydde att man kunde jobba skor som inte var engångsprodukter. Big up! I övrigt hittade vi lekplatser, blomplantager och en spontan soptipp på området. Och 20 stora hål i staketet.

Dimma, skyskrapor och festival

Efter en seg start på dagen hamnade vi inte på festivalområdet förrän solen precis gick ner. Men då Hong Kong bjöd på en välkomnande blandning av smog, dimma och 100 % luftfuktighet var den hypade solnedgången dessvärre inte så mycket att hurra för. Och vi kunde därför inte ta något mäktig bild på härligheten. Bilder, för övrigt Oskars del i denna Oddyssé. Och det har ju hittills fallerat ganska totalt. Det är därför ni får stå ut med mina skakiga instagrammade mobilbilder. Vi har dock stora förhoppningar på en uppryckning i denna del under Dag 2.

********************

Chochukmo – Första bandet vi verkligen hann se. Enligt snacket på gatan känt som Hong Kongs största band. Och detta funkiga indierockband drog faktiskt en oväntat stor publik. Sångaren skrek sig hes till ”This is Hong Kong music!” mellan varje låt. Publiken gillade vad de hörde. Själv ägnade jag ungefär hela spelningen med att försöka tänka ut vilka de liknade. Utan någon som helst framgång. I kort handlade det varje fall snabba gitarriff, poses, långt hår och tatueringar. En klassisk 3 av 5 James Dean i betyg.

Lucy Rose – Lucy Rose var ungefär allt som Chuchukmo inte var. En harmonisk, nästan lite Neil Youngskt sing-and-songwriter från England som skulle bjuda på en intim spelning på festivalens minsta scen. Ett litet, litet tält nere vid vattnet. Långt, långt bort från det övriga kaoset. Tyvärr gjorde det brutalt dåliga ljudet konserten till bland de sämsta jag sett. I slutändan degraderat till en tjej som mimade till en gnisslande gitarr. 1 av 5.

Azealia Banks – Men. Sen var det dags för festivalens absoluta höjdpunkt och ungefär 50 % av anledningen till att jag överhuvudtaget bor i Hong Kong. Världens. Bästa. Jävla. Mest. Fulländade. Artist. Azealia Banks förtjänar självklart ett helt eget inlägg. Det kommer när jag smällt mina intryckt något.

Azealia Banks

Publiken tyckte som mig. Azealia Banks är i en klass för sig.

Sneaky Sound System – En del av det som är det nya australienska popundret. Egna låtar blandat med househits och en överdos i laser, dans och öl. Duon stod för kvällens kanske största allsång med en sampling av Aviciis Levels. Allsången måste hörts hela vägen till kinesiska muren? Enkla publikfrierier, enkla beats men av oklar anledning funkar det förvånadsvärt bra. Det svänger ju katten. En svag 4 av 5 i betyg. 

Sneaky Sound System endast ”iklädd” en LCD-inspirerad kroppsmålning (?).

Laserfest

Primal Scream – Ja, Primal Scream spelade ju också. I ärlighetens namn lite för gubbigt och lite för segt för att beröra mig. Men genuint och helgjutet, så klart. Och alla på festivalen var där. Klassisk 3 av 5.   

Primal Scream drog storpublik

/ Karl Eklund 

Yes! Nu är det dags att bege sig mot Azealia Banks, Sneaky Sound System, Primal Scream, !!! mfl.

Det är Clockenflap dag 1. Solen skiner, fåglarna kvittrar, människorna ler. Jeansjackan är på. Solbrillorna på plats. Håret kammat. Det doftar svensk sensommar i luften.

Livet är riktigt bra. 

/ Karl Eklund

Fredag igår och dagen-före-dagen. Som sig bör drog vi ner mot stan för att ”ta tempen” (vidrigt uttryck).

Planen var ursprungligen att bege oss till Hong Kongs enda (?) alternativa livescen, Hidden Agenda. Där skulle vi se det Pekingbaserade bandet DaBang. Dessvärre visade det sig att punk och diktatur inte alltid passar som handen i handsken. Vid 23-tiden tyckte myndigheterna helt sonika att det var dags att stänga ner och klippte strömmen. Och då hade vi inte ens hunnit dit.

Här har vi honom, James Dean i Hong Kongs utkanter. Besviken och arg.

Efter denna ytterst tråkiga fadäs tvingades vi onekligen byta plan. Från genuin, alternativ, Hong Kong-kultur till hotellterrasser i finansdistriktets innersta kärna. Kvoten europeiska, vita, medelålders män gick från ungefär 0 till 95 %. 

Antal personer i området som skulle till Clockenflap: 0.

Utsikt: Magisk.

Här yttrar han av oklar anledning de nu bevingade orden ”Hong Kong är stort, men inte för oss” i ett ögonblick av total avsaknad av verklighetsuppfattning.

Efter ett tag kände vi dock av en aningen obekväm känsla i luften. Både personal och övriga besökare tyckte det var olämpligt att dela utsikt med två svenska killar i jeansjacka och stuprörsjeans. I sanningens namn ganska ömsesidigt. Vi fattade varje fall vinken och lämnade kostymer, cocktailklänningar och champagne bakom oss. 

Ute på gatan stötte vi på detta yrväder. Hon skulle inte bara på Clockenflap utan visste också precis allt om Hong Kong och dess nattliga äventyr.  

I brist på övriga alternativ lätt vi henne bestämma resten av kvällen. Hon tog oss på en längre promenad genom Hong Kongs mörka bakgator. Efter djungelliknande och pissdoftande gränder visade hon oss till en till en källardörr med tre vita X. Det var inte en bordell utan världens bästa hiphopklubb.

Antal personer i området som skulle till Clockenflap: Alla vi pratade med.

Utsikt: Obefintlig.

Nattlig vandring genom Hong Kong. Betongdjungeln möter djungel.

På XXX hittade vi en Air France-inspirerad vägg.

Alltså en kväll där vi vandrade genom hela spektrat av vad som är Hong Kong. Censur, pengar och gråa gränder.

Dagens lärdom: Hong Kong upplevs bäst efter solnedgång. Då ser man inte det gråa, bara det neona.

/ Karl Eklund och James Dean

För den oinvigde (vilket säkert 100 procent av läsekretsen är), vad är då Clockenflap?

Jo. I kort är Clockenflap en oas av kvalitativ musik och konst i ett kulturellt ökenlandskap. Hong Kong är 8-miljonersstaden i 1-miljarderslandet som 363 dagar om året handlar om pengar (pengar, pengar), illasittande kostymer, dyr champagne och billig mat. Den lokala musikscenen domineras av typ Psy (helt på riktigt, han spelar i stan ikväll!), Black Eyed Peas (helt på riktigt, de var här för någon vecka sedan!) och hitz-för-3-år-sedan. Ingen höjdare alltså.

Men för blott en decemberhelg om året förvandlas en centralt belägen park till Asiens svar på Way Out West.

Som precis allt som har blivit bra här i världen så började Clockenflap i liten, blygsam skala. 2 000 besökare i ett ödsligt industriområde 2008 hade 2011 växt till en 10 000-festival mitt i stan. Då tittade artister som Santigold, The Pains of Being Pure at Heart och Bombay Bicycle Club förbi. I år räknar festivalen med att växa explosionsartat och över 25 000 besökare per dag förväntas komma.

Högst upp helgens ”måste”-lista står ett häng Göteborgsbekantingar. Azealia Banks, som olyckligen ställde in på WoW, De La Soul, som jag olyckligen missade på WoW, och Alt-J som stod för årets WOW (!). I övrigt skyltar line-upen med namn som Primal Scream, The Klaxons, Chet Faker, Tiga, Sneaky Sound System m.fl. Kanske inget som motiverar en spontan jordenruntresa, med andra ord. Men som redan de gamla grekerna sa, en sofistikerad blandning av amerikansk hiphop och brittisk rock, fräscha nyheter och mindre fräscha föredettingar är ALLTID ett vinnande koncept. Och det har de ju rätt i.

Självklart har Clockenflap även sneglat lite på vad som finns utanför ”the Commonwealth”. Med ett mer eller mindre uttalat regionalt fokus ska flera av Kinas ledande band vara på plats. Tydligen kan band som Chochukmo, Jun Kung eller The Yours snart vara supermaktens kommande musikexporter. Det stod i tidningen idag. Men efter en snabb genomlysning är det nog en prognos som ska tas med en näve salt. Men, kanske är kinesisk indie bäst live? Och i sig väcker tanken på kinesisk musik en viktig fråga. Består det kinesiska undret av mer än tvåsiffrig BNP-utveckling, sjukt höga hus och sjukt låga löner? Hur står det egentligen till med kulturen? På måndag vet vi kanske.

I övrigt bjuder Clockenflap, som ALLA andra festivaler enligt Lex Coachella, på ett hopkok av filmvisningar, konstinstallationer och diverse happenings. Och som ALLA andra gånger är det ytterst tveksamt om folk skippar en bättre konsert eller en kall öl för 15 minuter svartvit, rysk stumfilm. Eller dylikt. Ni fattar.

Jaja. På imorgon sparkar det, som enligt Bombay Bicycle Club är världens vackraste festival, äntligen igång. Omgiven av fantastiska solnedgångar, en skog av glasbeprydda höghus, mycket vatten och lite berg så är våra förhoppningar på en bra festivalupplevelse (och en ny profilbild till FB) kort och gott lika höga som huset vi bor i (= riktigt, jävla högt).

Festival på dagen. Efterfester i Hong Kongs mörka och triad-täta utkanter på natten. Antingen blir det riktigt bra. Eller riktigt, riktigt, riktigt dåligt…

Vilket som. Äntligen festivalvinter 2012!

/ Karl Eklund och världens kanske sämsta student