Down on the west coast, they got a saying. Festivalarrangörers våta dröm är att spå in i framtiden, och det närmaste en spåkula vi kommer är Coachella.

Den amerikanska festivalen som gick av stapeln den gångna helgen och återkommer nästa, agerar indikator på vad som komma skall. Men det är inte bara arrangörer som präglas och styrs av den amerikanska ökenfestivalen – även besökare påverkas av vad som återfinns på de färgglada festivalaffischerna. Förra året lanserade Spotify en lista över de festivaler som påverkar vårt lyssnande allra mest, bland toppfestivalerna hittar vi såväl Coachella som Way Out West.

Så vad betyder de här tre dagarna för resterande delar av festival- och musikåret? Förutom att Madonna konserverat sin ungdom ytterligare ett par år.

Mer kommersiell musik
Tendenserna har varit tydliga de senaste åren – den kommersiella musiken har infiltrerat även det som en gång i tiden kallats indiefestivaler. Coachella tillhörde den skara av festivaler där namn som Thom Yorke, Kraftwerk, Pixies och Mogwai tillhörde självklarheterna, men den musikaliska kartan har målats om.

På årets festival hittade vi återförenade shoegazebandet Ride för en av deras första spelningar. Hajpen är kanske ett luftslott, men det är trots allt anmärkningsvärt hur svalt publikintresse som återfanns på årets upplaga av Coachella. Samma sak gäller Radiohead-trummisen Philip Selway som spelade inför vad som kanske var festivalens minsta publik. Å andra sidan har hans musikaliska solovingar inte mottagit något större erkännande. Vem har egentligen koll på trummisar?

Istället är det den fortsatt växande EDM-kulturen som får folk att gå berserk, men även folkligare ”indieartister” som Georg Ezra samt one hit wonders i stil med Milky Chance och Vance Joy. Det finns dock undantag, Primavera är ett konstant ”indiemecka”.

Deep house från 2012 är här

Är det bara en bubbla, och i sådana fall, kommer den att spricka? Så har snacket gått om den ständigt växande EDM-kulturen som numera blivit ett givet inslag på de flesta av festivaler. Det har i första hand handlat om Sveriges nya exportvara – ”svennehousen” – och även i år finns inslag med tidigare Mafia-medlemmarnas nya projekt Axwell ^ Ingrosso, och arvtagaren Alesso.

Men det har börjat röra på sig – även Avicii insåg att droppa beat efter beat blev enformigt. När han lyfte blicken fick han nys om Mumford & Sons, och skapade en fusion världen aldrig tidigare hört. Men det är inte den skara av artister som växer fram i detta nu. Den deep house som dök upp under 2012 har efter tre år på Soundcloud börjat bli folklig. Till och med muskelbyggarna på Joe & The Juice skakar om din nypressade juice till deep house signerad 2012.

Förra året gästade producenten Duke Dumont festivalens minsta scen, ett fullsmockat Yuma, men när han nu återvänder möter han en armé av 15 000 danstörstande festivalbesökare. Och det är många som kommer gå i hans fotspår – Chris Malinchak är bara ett hett tips.

De nya storbanden

Innan festivalen ifrågasattes valet av Drake som en av festivalens huvudakter från många håll. Så här i efterhand kan vi inte annat än konstatera att Drake är ett givet namn på vilken festival som helst. Album som Nothing Was the Same och årets mixtape If You’re Reading This It’s Too Late visar vilket stort artisteri som finns under Torontosonens vingar.

Det var dock en annan stjärna från samma stad som fick se sitt stora genombrott i festivalsammanhang – The Weekend tog klivet ut på de stora festivalscenerna när han inför 50 000 personer avslutade festivalens andra dag. Frågan är om Europa är redo? Personligen säger jag bring your love, baby. Andra artister som tagit det stora klivet är Florence + The Machine och alt-J. Båda hittar in på årets upplaga av Way Out West, och av intresset på Coachella att döma blir uppslutningen enorm.

Festivalmodet

På senare år har Coachella utvecklat modevärldens bredaste catwalk; det enorma gräsfält som är festivalen. Tusentals, och då menar jag verkligen tusentals, är extremt medvetna om vad de har på sig – det har till och med gått så långt att H&M lanserade en egen klädkollektion festivalen till ära. Ett liknande samarbete har även förekommit mellan Way Out West och Weekday.

På killfronten märks det framförallt hur det bara överkroppsmodet är på väg att försvinna – visst vandrar ett och annat sexpack omkring, men i trettiofem graders värme hade man kunnat förvänta sig betydligt fler. Istället är det det tidigare förbjudna klädesplagget – den kortärmade skjortan – som upplever sin renässans. För tjejerna är det fortsatt nät, fransar och tunna tyger med tydliga inslag från Haight-Ashbury som är den rådande trenden.

/Magnus Olsson, Festivalrykten

Läs även årets rapporter från Coachella från Miriam Ohlsson om när Madonna hånglade upp Drake, de svenska stjärnorna och när vi kändisspottade en Instagramkändis. Ett annat alternativ är att läsa texten om hur EDM-kulturen dödar festivalscenen.

Det var ganska väntat att Drake skulle kalla in någon annan artist under sin konsert. Mer oväntat var dock att denna artist, Madonna, skulle kyssa honom passionerat. 

Publiken blev förvånad, men mest förvirrad av alla blev nog Drake. Han kommenterade det hela med ”Holy shit, what the fuck did just happen?” och skrattade nervöst. Madonna sa själv ”I’m Madonna, bitch” som en förklaring till hånglet. Kanske borde inte Drake blivit så förvånad? Madonna verkar ha en grej för att kyssa andra artister på scen. Vi minns ju alla Madonnas och Britneys kyss på MTV:s VMA-gala år 2003. 

Mer om Drakes konsert kommer snart!

Läs även: Kändisspaning på Coachella.

Det är cirka en miljard kändisar på Coachella. Även instagramkändisar. 

Beyoncé är här. Justin Bieber, Chris Brown, Fergie och såklart Paris Hilton, som aldrig missat Coachella, trängs i VIP-tälten. Närheten till LA och alla fester är väl en starkt bidragande faktor till att så många kändisar drar på sig något fransigt och sticker hit för att instagramma loss. Alla vill synas här!  En annan kändis är Marnie The Dog. Hon har i skrivande stund 1,2 miljoner följare på Instagram och är känd för att konstant ha huvudet på sned och tungan ute.

Ett fan med Marnie The Dog, känd från Instagram.

Det var världens längsta kö för att få fotas med denna kändis från Instagram. Festivalbloggen gav upp hoppet efter en stunds tapper väntan, och hoppas på att få fotas med Beyoncé istället. 

Mer från Coachella 2015: Svenska stjärnor på Coachella

Det är jättelätt att bli poppis på Coachella. Det är bara att säga att man kommer från Sverige. Under fredagen gör Lykke Li och Alesso succé.

Lykke Li inleder showen med att dra av sig en svartglittrande slängkappa till publikens jubel. På en gång skapar hon en mörk, rockig och teatralisk stämning. Från första stund blir det allsång, alla älskar henne och hennes texter. Det är imponerande att hon lyckas hålla det så ösigt med ett lugnt tempo. Framförandet är avskalat, men samtidigt bombastiskt. Drömskt, men ändå knivskarpt. Det finns ingen annan som kan röra sig lika coolt ut i en utsvängd kostym som hon. Hon jazzar runt på scenen och ser lika vemodig som respektingivande ut.

När hon ska presentera ”Never Gonna Love Again” frågar hon publiken ” You know when your heart is broken and you think you never gonna love again?” får hon ett rungande “YEAH!” tillbaka. Lykke gör en effektfull konstpaus och säger med mässande stämma ”but AMEN you WILL!” och sprider ut de vida ärmarna som en väckelsepredikant. Det här är hennes gudstjänst, och alla, alla i publiken sträcker upp sina armar och låter sig välsignas av hennes smäktande toner.

Allra vackrast blir faktiskt hennes avskalade cover på Drakes ”Hold On, We’re Going Home”. Hon kastar sorgsna blickar ut i publiken där det är gråtfest grande. Den enda besvikelsen är väl att Drake himself inte dyker upp – han ska ju ändå spela på Coachella två dagar senare? Efter varje vers spanar jag ut i kulisserna, är det han? Nej, bara en råddare. Typiskt. Hur som helst lyser Lykke Li ensam och behöver ingen annan stjärna vid sin sida för att ge en riktigt bra konsert.

En annan svensk stjärna som uppträder under fredagen är guldgossen Alesso. Han spelade på Coachella förra året också, men publiken har uppenbarligen inte tröttnat. Tältet som han spelar i är helt enormt, det är Cosmonovastorlek och ungefär samma känsla med alla skärmar överallt. Det är packat med folk och fansen får trängas även utanför tältet.

Alla ville se Alesso. Festivalbloggen ger spelningen tummen upp. 

Alesso gör entré upphöjd på en platå ovanför scenen. Hans bredbenta siluett avtecknas mot ett hav av projicerade eldflammor. Något annat skulle faktiskt kännas ovärdigt. Han tar inte med sig någon jantelag från Sverige direkt. Det är storslaget, spektakulärt och han ger publiken vad de vill ha. ”My name is Alesso. I’ve been waiting for this day!” säger han till massan som nästan redan svimmat. Även här återkommer kyrkotemat; under en lång stund projiceras kyrkofönster och krucifix bakom honom. Han sträcker ut armarna och pumpar taktsäkert med händerna. Publiken verkar befinna sig i något slags delirum, med eller utan hjälp av droger. Det känns sektartat. Mot slutet av konserten mixar han in Tupacs ”Californa Love” vilket är ett jäkla genidrag. Det blir allsång och stämningen höjs om möjligt ytterligare.

Ljusshow under Alessos konsert. 

Idag avslutar  Axwell Λ Ingrosso lördagen. Hemlis: det kommer fler svenskar! I onsdags kväll på Bar Marmont i Los Angeles avslöjade Salem Al Fakir för Festivalbloggen att han kommer att ”köra en liten grej med Axwell och Ingrosso” på lördag, men att det inte kommer att märkas att det är han. Det är svårt att tro att Salem kommer att agera bakgrunddansare, det blir nog snarare ett framträdande till deras gemensamma hit ”Sun Is Shining”? Svaret får vi ikväll. Är du så nyfiken att du inte kan hålla dig till nästa inlägg? Då kan du titta på livestreamingen imorgon bitti 08:55 svensk tid. 

Mer från Coachella 2015: Alla applåderade över de spolningsbara toaletterna på Coachella. Men lyckan blev kortvarig.

Mitt ute i ingenting samlas ofattbart många människor för att gå på Coachella, en festival som består av lika delar mode som musik. 

Att ta sig ut till Coachella är ganska knöligt. Lyxlirarna åker dit i limousine, vi övriga åker buss från hotellområdet i Palm Springs. Passagerarna på bussen utgörs av bröliga dudes och brudiga brudar med blomkransar. De tar selfies på ett maniskt sätt. När jag tjuvkikar lite över axeln på en frenetiskt selfietagande tjej upptäcker jag att jag och min kompis råkat hamna i bakgrunden på hennes bilder. Vi ser sura ut. Hoppsan. Bussen kör i 45 minuter rakt ut i öknen. Sanddynerna och bergen sprider ut sig på varsin sida om vägen. Väg, sand, berg och himmel är allt man ser under vad som känns som en evighet, men så plötsligt: en glittrande hägring ute mitt ute i öknen. Rosa ljus och ett pariserhjul syns långt bort i fjärran.

När vi väl släpps av är myllret av människor överväldigande – ungefär 80 000 festivalbesökare är på väg in. Arrangörerna är dock rätt rutinerade vid det här laget, det är extremt välorganiserat. För att komma in på själva festivalområdet passar man ett antal spärrar och kontroller, det känns som att vara på en flygplats. Allt flyter på bra och vi kommer snabbt in.

Glada festivalbesökare på väg in på området. 

Det slår mig hur vackert området är. Framför mig breder en polobana ut sig, omgiven av palmer och höga, blåskiftande berg. Trots antalet människor känns det inte trångt, det är snarare luftigt. Det finns 6 olika scener, varav 1 är bautastor och tre är fokuserade mer på EDM och är lite mindre. Med litet menar jag storleken på typ Cosmonova.

Folket som vandrar omkring rör sig sakta, artigt, rädda för att krocka med någon. De ser friska ut, ja, välmående. Solbrända och vitblekta leenden. De kanske inleder varje dag med ett yoga eller pilatespass som ges på området. Eller så äter de bara rawfood, som såklart serveras här. Det råder ingen brist på veganmat eller glutenfritt, laktosfritt etc etc. De flesta är härligt LA-flummiga och kön till stället där man kan fota sin aura är lång. Det finns öltält och hamburgare också, men stämningen på området andas mer grönkål och meditation än ketchup.

Det är svalt och behagligt jämfört med tidigare år, då temperaturen passerat 40 grader. I år har vi tur, det är bara 30 grader i skuggan. Vilket räcker ganska bra. Vädret är behagligt och solnedgången hjärtskärande vacker.

Men när mörkret faller kommer även vindarna. Många människor har på sig bandanas knutna över munnen, och dum som jag är trodde jag att det bara var ytterligare en modegrej, men icke! Det är för att skydda sig mot sandstormarna. Senare på kvällen, när det blåser rätt duktigt, har många på sig solglasögon också. Inte för rockstjärnefaktorn utan för att de inte vill ha sandkorn i ögonen, förklarar någon för mig. Ganska gulligt.

Festivalklädda och kompismatchade. 

Annars får jag intrycket av att det är mer fokus på just mode än musik. Google håller med mig – en sökning på ”coachella fashion” ger sju gånger fler träffar än ”coachella lineup”. Det ger kanske en fingervisning om vad folk tycker är viktigast. HM har länge haft ett samarbete med festivalen, men nytt för i år är att de har gjort en speciell Coachellakollektion, som säljs över hela världen och även på plats under festivalen. Kollektionen är en återspegling av vad som brukar synas, virkade klänningar, ankelboots, minishorts, utsvängda byxor. Mycket fransar, polyesterkaftaner och plastblommor. Är det inte rätt roligt? Coachella är mer än en festival, det är en egen stil. Det är svårt att komma på någon annan festival med en lika tydlig stilidentitet – hur skulle kollektionen för Sweden Rock se ut? Och om det mot förmodan skulle göras en sådan, skulle folk verkligen köpa den på plats för att glatt bära kläderna resten av helgen?

Tjejen i rött har på sig resultatet av H&Ms och Coachellas samarbete. 

Under den första dagen tappar jag räkningen på hur många plagg från samarbetet jag ser. Det blir väldigt meta, det är en tolkning av en festival som sedan bärs på festivalen som sedan blir kopierad av andra som blir en stil som… Jag blir yr. 

Musiken då? Blir det bara skriv om fashion här? Lugn, bara lugn, det kommer!