Efter en lördag fylld av mer eller mindre modererade scensamtal så inleder jag söndagen med ett performance framarbetat av konstnären Miriam Bäckström (manus) och skådespelaren Rebecka Hemse (regi). Som man brukar säga spelas upp i Pontus Hulténs visningsmagasin på Modernas nedre plan. Publiken får sätta sig runt en ring med stolar där sex skådespelare från Dramaten placeras och tilldelas individuellt utformade replikhäften. De har inte fått möjlighet att läsa igenom eller repetera innan. De vet heller inte vilken karaktär de ”ska vara”, utan väljer repliker och anvisningar under spelets gång. Det hela utvecklar sig till en sorts absurd visklek, en oförutsägbar och organisk pjäs sprängfylld av existentiella nonsensrepliker. Det är kanske alltid spännande när ”allting” ”kan” ”hända” (?), men här finns också strukturen i Bäckströms briljanta text där varje replik egentligen fungerar i sig själv, i all sin poetiskt vardagliga, stundtals ironiska galenskap: ”Visst tror jag på marknaden!”, ”Ärlighet tror jag är en vinnande strategi”, ”Jag förstår att jag är priviligerad men jag ser inte det som ett problem,” ”Vilka är de stora penseldragen?”, ”Jag tror att ni har talang, det är jag övertygad om, ni borde söka er till teatern”, ”Jag ger henne en björnkram och levlar till en ny nivå.” Skådespelarna talar både till och om och förbi varandra. Stundtals skymtar något sorts obehaglig, inredningsfetischistiskt mäklarlingo fram, och även om stora delar av publiken skruvar lite obekvämt på sig och lämnar lokalen när Som man brukar säga drar över tiden, när karaktärerna reser sig från sina stolar och börjar interagera med rummet, så sitter jag kvar och njuter i fulla drag. För att det skaver. Jag har inga problem med att missa Michail Sjisjkin och Sofi Oksanens samtal i Auditoriet. Om deras författarskap kan jag läsa i morgontidningarna tills jag kräks.  

Så efter en välbehövlig käftsmäll till performance beger jag mig istället till läsningscenen där Ying Chen ska läsa tillsammans med skådespelaren Nina Fex. Belägen i Modernas Museets yttre korridor (mellan galleriutrymmena) så blir det relativt organiskt. Mer eller mindre högljudda barnskrik samsas i öronen med ett stycke precis prosa om att objektifieras och kväsas av sin make, läst vackert på franska av Chen (ur romanen Stilla) och rakt, melodiskt på svenska av Fex. Elisabeth Grate, Chens förläggare, hon med fingertoppskänslan när det kommer till nobelpristagare (jag kan tycka att Nina Bouraoui kunde fått det istället för Patrick Modiano i år dock, trots att jag inte läst någon av dem, men av princip), sitter och lyssnar nöjt i den relativt glesa, tredelade publiken. Därefter levererar Chen en teknikfientlig rant mot internet: ”de som uppfann internet hade inte internet själva som barn, de hade böcker”. Hon tycker också att ungdomen lägger alldeles för mycket tid på att skriva sms istället för att skapa litteratur. Av någon anledning: när det är Chen som presenterar kritiken blir det tusen gånger mer mångbottnat och charmigt jämfört med säg, Jonathan Franzens standardiserade och tröttsamma mutter i samma fråga. Själv tänker jag tyst att litteraturen kanske bara måste förändras, ta nya vägar. Eller att den redan gör det och att det är rätt fantastiskt tillräckligt ofta. Fast å andra sidan: Chen kanske delar vissa av mina tankar, den nyskrivna essän hon skrivit, i form av brev till hennes barn, och som hon läser upp är inte översatt. Och jag kan inte franska.

Barnsrkiken, ja. Det är väldigt mycket barn här denna söndag. Jag förstår att det har något med Skulptur efter skulptur-utställningen att göra. Jag smiter in och ser Fritsch, Koons och Ray. Här finns det lite text. Här finns det mycket barn. Tusen fingrar som är lite för nära skulpturerna. Som vill fota sig lite för nära skulpturerna. De fingrarna tillhör inte barn dock. De tillhör Nathan Sachar. Samtliga fingrar tillhör Nathan Sachar. Skoja bara, men Dagens Nyheter har tydligen börjat diktera konstens villkor från ledarplats. Sådant är livet.

Efter att ha andats lite luft utanför Auditoriet på förmiddagen så är jag återigen redo att kasta mig in i lejonets heltäckningsmattbeklädda samtalskula. Sloveniens bästsäljande stjärnförfattare Goran Vojnović (som också är filmare) ska samtala med Beirut-baserade konstnären Akram Zaatari (ja, det finns dessutom en påläst moderator på plats, taggad till tänderna och redo att dra i trådarna, han heter Daniel). Den förstnämnde, Vojnović, blir oväntat nog den första på Stockholm Literature att nämna Roy Andersson (även om det viskats en hel del i signeringsköerna). Dock i en komisk utläggning om filmproduktionens skillnader gentemot det ensamma skrivandets frihet, han leverar (till allas besvikelse) inte någon åsikt om huruvida Jessika Gedin bör eller inte bör grilla Lena Andersson på ämnet i kvällens avsnitt av Babel (det vet vi ju alla att hon kommer göra ändå, i och för sig). Vojnović har två romaner översatta till svenska. Det är Rámus som gett ut Jugoslavien, mitt land och Blattejävlar, och Sophie Sköld har gjort ett strålande jobb med den svåra översättningen av ungdomsspråk och slang i den senare (något som Nöjesguidens Parisa Amiri intervjuade både översättaren och författaren om i fredagens avsnitt av PP3 i P3). Gällande succén med boken så sveper Vojnović ödmjukt bort att han sålt mest böcker i slovensk historia: ”vår historia är bara 20 år gammal”. Vojnović säger: kriget dödar inte bara, det tar bort världar. Sen återknyter han till Aminatta Fornas tanke kring transnationell identitet, något hon touchade med sitt föredrag under lördagen. Vojnović anser att det finns en tendens, i krigets efterspel, att dela in folket i slovener/icke slovener, men verkligheten är ju mycket mer komplex än så. Han säger: kriget lever vidare, trauman fortsätter; det är arvet till ungdomen. När han skriver utgår han från karaktärens röst, dess språk. I Blattejävlar är det en 17-åring som talar fram boken, en person som på grund av inbördeskriget plötsligt blivit ”den andre” i världen. Samtalet kommer så småningom in på filmmediet. Zaatari avskyr skådespelare: så fort de öppnar munnen blir han avtänd (jag tänker: tur att han inte var på läsningsscenen, eller kanske synd, beroende på om man vill ha honom upphetsad eller ej). Vojnović menar att filmproduktion är ett finare ord för cirkus, och teater ska vi inte ens tala om, det är som film fast utan allt det roliga, utan problemen! Trots det, eller kanske just därför, är en av hans böcker på väg att stöpas om till pjäs. På frågan om varför Jugoslavien, mitt land inte kan bli ett tv-drama så menar Vojnović att publiken är alldeles för bortskämd med tv-seriers kvalitet, och det skulle krävas en omöjlig budget för att få den lika snygg som True Detective. 

Goran Vojnović, Akram Zaatari och moderatorn (som råkade vara Daniel Birnbaum!).

Under samtalet har det, för övrigt, nästan formulerats ett tema för hela festivalen (trots att det inte finns något tema för hela festivalen): det förflutna som gör sig närvarande i stunden, i nuet. Det förflutnas konsekvenser i dag. 

Jag lämnar rummet (inte som Jens Liljestrand mitt i, utan artigt när applåderna efter samtalet klingat ut). Trycker i mig en svindyr räkmacka inklämd bland brådmogna praktikanter klädda i polo (gissning) i en överfull restaurangmatsal. Här finns också översättare (ingen gissning). Jag ser på Facebook: tydligen har det uppstått ett dråpligt problem bland arrangörerna: alla har samma Stockholm Literature-tygkasse, och alla tar därför varandras tygkassar. Å, nej. Att folk får med sig fel tygkasse hem är alltså kanske Stockholm Literatures största problem?!

Dråpligt!

Sen går jag återigen mot läsningsscenen. Jag kan egentligen inte tänka mig ett finare avslut på dessa dagar än att lyssna till Jenny Tunedal som talar om Anne Sextons demonstrativa sätt att arbeta med subjektets rörelsepositioner i sin diktning. Det är som att tiden står still i den korridorkorsning där vi sitter. Synd att vi kanske bara är ett 20-tal personer. Men också rätt skönt, kan jag inte låta bli att tänka, då det uppstår en märklig, lite exklusiv initmitet trots scenens omysiga placering. Lil Terselius reciterar Sextons poesi på precis rätt sida det teatrala. Det är en fantastisk stund, och att Ellerströms nu ger ut ett urval av Sextons dikter (senast Sexton kom på svenska var 1976!), nästan exakt 40 år efter den fantastiska poetens död, är en sann litteraturgärning. Att lyssna till översättarna Tunedal och Niclas Nilssons analyser av författarskapet är ren och skär njutning. Nilsson säger: Sextons dikter är ofta en sorts drömmar där poeten är alla i dikten, offer som förövare. ”Jaget i dessa dikter har mer än ett ansikte.” Men också att läsaren faller in i samma flytande roll. Tunedal pratar om avståndet och solidariteten till häxan. Om hur de två översättarna försökte trösta sig, när rim föll bort, med att översättningen kanske kunde ses som en fortsättning i Sextons anda, då hon ständigt skrev om och reviderade sina texter. Fram träder en bild av en poet vars praktik vidgade diktens rum, omkullkastade hierarkier. En poet som utnyttjade folksagor och kristusmyten, och vars ord står och skakar, strålande, rasande i sin form. Detta hade förtjänat en plats i Auditoriet.   

Jenny Tunedal, Niclas Nilsson och Lil Terselius som läser Anne Sexton.

Klockan börjar närma sig 16.30 och jag rör mig neråt mot biografen. Jag måste ju se minst en film under festivalens gång (då man presenterat ett spännande och ambitiöst filmprogram) och det gör mig lycklig att Aykan Safoğlus Off White Tulips avslutar. Det är en vacker avrundning på Stockholm Literature. Med fotografier som skådespelare och en vacker berättartext så tecknar Safoğlu, med poetisk och politisk fingerfärdighet, författaren James Baldwins tid i Istanbul, en period som han korsklipper med sin egen uppväxt, och turkisk populärkultur. Ett Turkiet i förändring. Behovet av gråtande blonda barn på vykort. Det handlar om nationalitet, sexualitet och mycket mer. Det är smärtande, vemodigt, lågmält roligt och rätt så fantastiskt.

Aykan Safoğlu berättar om ”Off White Tulips”.

Så, Stockholm Literature är över för denna gång. Späckat av fina samtal och poetiska intryck, samt några mer oväntade inslag och möten, men jag känner mig ändå rätt färdig, rätt mätt. Detta funkar i två dagar. (Eller en kväll och två dagar, men jag missade festen). Sen känns det lite förutsägbart. Lite mer konstnärligt kaos hade gärna fått sippra in, och lite mer litterära praktiker som skaver hade gärna fått ta plats. Något som kanske hade lockat en mindre homogen publik? Brutit mot konsensus i rummen? Det är fortfarande en ung litteraturfestival, och i huvudsak en mycket bra sådan. Edmund White var den starkast lysande stjärnan i mina ögon, att sammanföra honom med det ödmjuka geniet Aykan Safoğlu var ett, eh, genidrag, Som man brukar säga var en välbehövlig käftsmäll till performance som ruskade om (i alla fall i mig), och Meriç Algün Ringborg blev (lite oväntat kanske, konstnär som hon tituleras) festivalens främsta poet, med den mest skriande politiska agendan, så oerhört skickligt som hon klär av inhumana migrationsprocesser med sin systematiska dikt. Nästa år kanske man ska blanda upp de stora, internationella namnen med lite yngre, oetablerade poeter och kollektiv? Kanske Kenneth Goldsmith kan debattera mot Jonathan Franzen om internet och litteratur? Kanske bjuda in en författare som har en hårdare, tydligare syn på skrivande och ansvar? Det är bara ödmjuka förslag. Revolution Poetry borde till exempel fått ta plats redan i år. Med det sagt: I’ll be back. Här är några inspirationsord (om än inte jätterepresentativa för årets upplaga av festivalen, men ack så tänkvärda) signerade Lars Mikael Rattamaa (ja, han twittrar!), tills vidare:

Mina anteckningar från presentationen av Anne Sextons nyöversatta dikter, som finns i volymen ”Sanningen de döda vet” utgiven av Ellerströms (årets julklapp!).

/Elis Burrau, litteraturredaktör 

Allt är rent och blankt och de små, dyra baguetterna är fyllda med hårdost, med fikonmarmelad. Ljudet från scenen är oklanderligt. Allting filmas och Auditoriets publik kan kanske beskrivas ungefär så som Nathan Hamelberg skriver på twitter:

Jag hör två översättare från raden bakom som trashtalkar olika bibliotekarier (”Alltså den där människan är så svagbegåvad… om hon bara bryr sig om de små barnen så borde hon ju för helvete jobba med barnböcker!”). Allt är i sin ordning, med andra ord, och Stockholm Literature kan börja. 

Den brittiska författaren och creative writing-professorn Aminatta Forna inleder litteraturfestivalen med ett klassiskt föredrag. (När Stefan Ingvarsson introducerar henne märks det hur stolta festivalen är över att ha bjudit in en uppburen spännande författare som inte finns i svensk översättning ännu; ”På måndag har hon antagligen ett svenskt förlag”, säger Ingvarsson nöjt och ler med med båda ögonen). ”Döm inte boken efter författaren” är rubriken, och Forna (som skriver om (inbördes)krigets mekanismer och konsekvenser, och som tydligen har en alldeles för komplex bakgrund, med alldeles för många nationer inblandade, för att journalister ska kunna hantera det) hinner rikta kängor mot det som populärt kallas ”the English Literary Canon”, mot media och bokaffärers fäbless: att kategorisera hennes verk under rubriken ”afrikansk litteratur” (även när hon, som i senaste The Hired Man, placerar sina karaktärer i Kroatien istället för Sierra Leone, som hon tidigare skildrat). Behovet av att reducera litteratur till olika stämplar överhuvudtaget nagelfars (hon berättar om det enkla förslaget att man kanske bara ska kalla all skönlitteratur ”fiction” och sen sortera böckerna i bokstavsordning?). Slutligen landar Forna, föga förvånande med tanke på föredragets rubrik, i att hon absolut tycker att vem som helst kan skriva om vadsomhelst, men hon adderar den något godtyckliga reservationen att man måste göra det bra. (Detta brukar hon säga till sina elever, hennes elever brukar nämligen undra). Annat jag noterar är att hennes Babel-intervju tydligen var en av de första, om den nya boken, där programledaren inte inledde med de förvånade orden: ”So, Croatia, why?”.

Aminatta Forna: ”Write what you want, but write it well.”

Nu är det igång alltså, man blir utföst ur lokalen som man ska återvända till (helst samma plats; trygghet framför allt), köper en till baguette med fikonmarmelad och någon form av onödigt tonicvatten (en mycket liten glasflaska som inte släcker törsten, men kostar skitmycket). Man vallas tillbaks in igen. Nu ska Lena Andersson och Juan Gabriel Vásquez upp på scenen. Det viskas en hel del om Hugo Rask i folkhavet, men fokus flyttas snabbt från den rätt ointressanta/tröttsamma frågan kring Anderssons fiktioners fiktionalitet (ett anagram på Roy Andersson förresten: syndarens oro) när Vásques öppnar munnen. Samtliga i rummet verkar skriande, nickande, hummande överens om hans geni (även de som inget läst). Vásquez säger saker som att ”poesi är det som händer alla, alltid, på alla platser… Hamlet och Brott och straff drabbar mig hela tiden”. Han säger att han skriver fiktion (såklart!) men med personliga upplevelser som motor, samt att han alltid har en person (en karaktär!) i knipa som utgångspunkt i sitt litterära arbete. Han pratar om den dubbla tragedin i att bara ha ett liv, att denna tragedi fungerar som motivation för skrivande och läsande. I romanen Ljudet av sådant som faller, som nu finns på svenska via Brombergs (som sitter som en hejaklack på första bänk), ville han skriva om sin generation, om den colombianska knarksmugglingens emotionella konsekvenser. Anderssons något kärva utfrågningsteknik spelar bra mot Vásques tillbakalutade självsäkerhet. Hon försöker att inte spoila, trevar runt en fråga artigt, lite frustrerat, som sig bör, tills Vásquez fyller i att karaktären faktiskt dör på slutet. De pratar om flygplan och piloter. Andersson frågar: ”Do you like planes?” Vásquez berättar om pilotyrkets förändrade status, dess konnotationer i Colombia över tid, rörelsen mellan synen på ”piloten som en heroisk figur” till ”piloten som knarkkurir” i Pablo Escobars drogimperium. Han avfärdar slentrianhat av amerikansk imperialism (men förespråkar underbyggd kritik av amerikansk imperialism). Innan samtalet hade Vásquez lovat sig själv att inte nämna Gabriel García Márquez, men han misslyckas såklart: han nämner Gabriel García Márquez. Sen konstaterar Andersson att Vásquez har förstått sin egen roman, publiken skrattar gott åt det samt åt en efterföljande utläggning om flygplanens svarta lådor som jag inte riktigt minns (det hade med kassettband att göra, och det var tydligen roligt).

(Jag noterar: på Stockholm Literature är allt väloljat. Hela arrangemanget osar av rutin trots endast ett litet år på nacken. Det är proffsigt. Signering med författaren sker tio minuter efter samtal. Två dagar är nog precis vad man klarar av.) 

Under lördagen överdoserar jag alltså Auditoriets programpunkter, en ganska angenäm syssla än så länge. Nu är klockan 13.00 och det är dags för författaren Ying Chen och konstnären Meriç Algün Ringborg att introducera sina olika praktiker. Detta sker följaktligen, ömsom pedagogiskt, ömsom en smula förvirrat, men oupphörligen intressant. Kanske står Algün Ringborgs ofta textorienterande konstnärskap för det viktigaste, mest akut politiska inslaget på årets upplaga av festivalen? Hennes arbeten som bland annat kretsar kring migrationsprocesser, gränser, tillhörighet och identitet är smärtsamt torra, avslöjande och skriande i sin enkla framställning. I billboardformat har hon klätt av visumpoltikens inhumana byråkrati, smällt upp frågor som riktas mot de som söker visum med enormt typsnitt, vilket taget ur sin kontext visar på absurditeten i den förda politikens förhållningssätt gentemot människor som flyr. Hon säger: ”I wanted to explore the idea of coinstrant” om sitt komponerande av exempelmeningar från Oxford English Dictionary i filmen A World of Blind Chance. Algün Ringborg ”skriver inte”, hon hittar text, systematiserar, utnyttjar random. Hon är konstnär men festivalens bästa poet i mina ögon. Därefter presenterar Ying Chen sitt subtila, täta författarskap, som tematiskt rört sig i närheten av vissa teman som Algün Ringborg utforskat. Chen går (lite för) snabbt igenom sina tio romaner och berättar, bland annat, underbart kvickt om att bli bättre behandlad av sin make, integreras bättre i grannskapet, förvandlad till katt (observera: detta hände en karaktär). Chen, som också skriver lyrik och essäer, har ett väldigt intressant förhållningssätt till språk: det är språket i sig som driver henne, inte att berätta historier. ”Kampen är konstant språket, det är ett stimulerande hinder” säger författaren som är född i Shanghai, bor i Kanada och skriver på franska – ett språk hon funnit som vuxen. Som i Fornas utsaga tidigare under dagen så har bokaffärer och journalister också haft (löjeväckande) problem med stämpling och kategorisering av Chens författarskap (ack, denna marknadsanpassade fixering vid att hamra in simpla, säljande epitet och att endast kunna hamra in ett enda). Av Algün Ringborgs verk tycks Chen uppskatta Library of Unborrowed Books (ett verk som är vad det heter), och hon nämner sitt eget personliga bibliotek där det minsann finns böcker som verkligen inte inhandlats i syfte att läsas. 

Ying Chen och Meriç Algün Ringborg. 

Verk av Meriç Algün Ringborg vid Moderna Museets entré.

En notering: efter vissa samtal på Stockholm Literature så hör man faktiskt folk i bänkraderna som utbrister högt (man gör oftast ljud när man utbrister) och förvånat (med förtjusning): det där blev ju som ett samtal! Festivalledningen ska ha en eloge för fingertoppskänslan när det kommer till det ibland oväntade, men oftast lyckade sammanförandet av samtalspartners som får samtalen att kännas just som samtal. Det triggar mer än en gång fram överraskande vinklar, uppfriskande djup. Timmen med Edmund White och Aykan Safoğlu är nog det mest lysande exemplet på det: den amerikanske autofiktion-ikonen som skrev den första komma ut-romanen En pojkes egen historia (en komma ut-roman där huvudpersonen inte var den tillrättalagda och uppbyggliga stereotypen), han som kallats homohistorien personifierad, och den turkiske, något yngre, konstnären, han som korsklippt James Baldwins tid i Istanbul med sin egen uppväxt, i filmen Off White Tulips, har en fullkomligt underbar konversation som styrs lika lekfullt som allvarligt av den senare. Det inleds just med en lek: Safoğlu ger White i uppdrag att leverera spontana ”captions” till barndomsbilder som projiceras på väggarna bakom dem. Om en bedårande bild på en liten och leende Safoğlu, stolt uppvisandes en färgglad teckning, säger White: ”Why is this boy so happy? Because his already an artist.” Från den stunden är hela rummet charmat. White säger lite syrligt, på tal om att kunna skriva om sitt unga själv först när det förflutit en viss tid (först då började han gilla den där ynglingen), att han inte skriver autofiktion utan ”autophedophilia”. De pratar om Whites sexskildringar, hur han vägrade reduceras till en pornografisk författare (White tipsar för övrigt om Susan Sontags texter om just pornografi) och därför istället försökte beskriva tankarna under sexakten så realistiskt som möjligt, vilket resulterade i en föga upphetsande prosa. De pratar om vikten av vänner i livet, om hur svårt det var att få nya när White som 67-åring återvände till USA efter en sejour i Paris. White nämner tanken hos de gamla grekerna, den att göra livet till ett vackert objekt, och han menar att en stor del av livets skönhet består av just vännerna, han uppmuntrar alla sina elever (han undervisar nämligen också i creative writing) att inte skriva så mycket om familj och olika kärlekar hit och dit; ”skriv om vännerna!” De pratar om Jean Genets preferenser när det kom till män, om att få frågan av en brittisk journalist med grönt hår: ”Så, du är bög och amerikan, när fick du reda på att du var amerikan?”, om att Proust var först med autofiktion ”in a big way”, om att Safoğlu kallar sin egen konstnärliga praktik för biomythology inspirerad av Audre Lorde, om att vara uppburen konstnär på 50-talet och oviljan att riskera framgången med att komma ut, om olika nivåer av förtryck, om Istanbul, om Stonewall-upproret där White närvarade. Det är rätt igenom vasst, ömt, viktigt, och med underbar skärpa. White berättar om hur han fascineras av människor som hjälper varandra utanför sina egna personliga intressen, och till allas glädje avslöjar han att han skriver på nytt material. Det handlar tydligen om en fransk modell som kommer till New York på 80-talet, han ser fram emot att skriva om skönhet och mode, och samtidigt som White färdigställer den texten så borde varenda centimeter av hans författarskap göras tillgängligt på svenska.

Edmund White och Aykan Safoğlu. Why is this boy so happy? Because his already an artist.

(En tanke: det är rätt skönt att det inte finns något presscenter. Och om det faktiskt finns ett presscenter så är det rätt skönt att jag inte har hittat det.)

Den sista episoden av lördagens samtalsmarathon, för min del, blir den mellan sydafrikanske författarstjärnskottet Nthikeng Mohlele, aktuell på svenska med Joburg blues, och alltid lika skarpa författaren Elisabeth Hjort. Även detta möte flyter på fint, dock inte helt friktionslöst (Hjort delar inte helt Mohleles syn på manligt och kvinnligt shoppingbeteende). Mohlele pratar initierat och medryckande om utmaningen att skildra apartheid i litteratur på ett sätt som känns nytt, befogat och intelligent. Han pratar om detaljerna i vackra föremål och akter, om till exempel skönheten i handlingen: att sjunga i sin tandborste. Ja, han rör sig mellan att bryta ner tingen i atomer till tankar om det universella, om mäsnkligheten som den minsta gemensamma nämnaren. ”Skriver du mot förväntningar?” frågar Hjort. ”Jag skulle inte vilja skriva om jag duplicerade alla andra, det är inte värt det, skrivandet är så pass tufft i sig, jag strävar efter Miles Davies, att tillföra något eget, mitt fingerprint, så som han gjorde med musiken” svarar Mohlele. Han fortsätter, berättar hur han väger varenda litet ord, väger just detta 200 gram eller kanske 400 ton? Det ska vara vackert och han vill uttrycka skönhet, även om skönheten är ful. Hjort fortsätter fråga: ”Det finns en person som pratar med en hund i din bok?” ”Människor pratar med hundar hela tiden!” De pratar om J.M Coetzee, om att det man skriver läggs till historien, och Mohlele menar att författare inte ska känna sig begränsade: du ska skriva det du vill annars kommer boken att jaga dig! Mohlele säger att konst inte kan vara separat från livet, men att frågan om ansvar i skrivandet är en komplex ekvation, allt hänger ihop, alla variabler måste med. Avslutningsvis konstaterar Mohlele att civilisationen är ett väldigt relativt koncept. Rummet applåderar. 

Där har vi min lördag, i skissartade drag. Återkommer med rapport från den avslutande söndagen imorgon (då jag rörde mig lite utanför Auditoriet, jag lovar). Nu ska jag sova och drömma om moderatorer med headset, fikonmarmelad och signeringsköer.

/Elis Burrau, litteraturredaktör 

Efter fjolårets succépremiär (som belönades med Nöjesguidens Stockholmspris i litteraturklassen) så är ”två dagar men först en liten festlig kväll”-spektaklet Stockholm Literature tillbaks på Moderna Museet. Även i år presenteras ett ambitiöst och spännande program späckat med internationella författare som, i alla fall på pappret (pun intended tyvärr), verkar ha något att säga. Det kommer att samtalas i ”Auditoriet”, läsas upp på ”Läsningsscenen” (tillsammans med skådespelare från Dramaten som förhoppningsvis INTE läser teatralt) och signeras (varför man nu skulle betala inträde för att få köa för en persons namn i sitt exemplar av en bok, det övergår mitt förstånd). Dagarna innehåller dessutom diverse konst, teater, filmvisningar och performance.

Om Bokmässan i Göteborg är den svenska litteraturscenens svar på Ullared (för att citera Atlaschefen Johan Hilton, ur bjudvinsminnet) så känns Stockholm Literature som en tillställning där det (faktiskt!) fokuseras (lite mer!) på litteratur. Där man går ”på djupet”, bortom mingel, liberala tankesmedjor och kokböcker. Festivalen, som invigs nu på fredag, känns också (lite mer!) seriös i sitt internationella anspråk, lite mer seriös i less is more-konceptet; här påbörjas inte ett nytt samtal var 48:e sekund, här finns ingen Jan Guillou-figur som kan förstöra statistiken varannan programpunkt, här finns knappt några svenska författare överhuvudtaget, vilket känns oerhört befriande. Några av de som medverkar är inte ens översatta till svenska, och ingen (hoppas jag) har haft en personlig beef med Björn Ranelid.

Jag kommer, i egenskap av Nöjesguidens litteraturredaktör, att finnas på plats under helgen. Och leverera någon form av rapportering. I någon form av festivalbloggform. (Och på twitter.) Till dess bjuder jag på 10 rykande tips från programmet:

LÖRDAG 25/10:

1. Aminatta Forna, 10.30 – 11.15 i Auditoriet
Brittiska Aminatta Forna inleder lördagen med föredraget ”Don’t judge a Book by its Author”. Fornas senaste roman, The Hired Man, kom 2013 och hon är professor i Creative Writing i Bath. Enligt arrangörerna betraktas hon ”som en av de skickligaste litterära skildrarna av krigets mekanismer och konsekvenser”.

Aminatta Forna. Foto: Jonathan Ring.

2. Juan Gabriel Vásquez & Lena Andersson, 11.45–12.30 i Auditoriet
Juan Gabriel Vásquez samtalar med Lena Andersson. Den tidigare har skildrat olika epoker i Colombias blodiga historia i tre ”starka kompromisslösa romaner” (arrangörerna), varav Ljudet av sådant som faller precis kommit på svenska. Den senare är Lena Andersson. Lena Andersson är Lena Andersson.

3. Ying Chen & Meriç Algün Ringborg, 13.00–13.45 i Auditoriet
Ying Chen är bosatt i Kanada och skriver romaner på franska, ofta om kulturell identitet och alienation. Hon är också essäist och poet. Här möter hon konstnären Meriç Algün Ringborg, född och uppvuxen i Istanbul men delvis bosatt i Stockholm. Flera av hennes verk, från åren 2009–2012, visas under festivalen i en pågående utställning på Moderna Museet. Algün Ringborg har ofta återkommit till den litterära texten i sitt arbete, ett arbete som diskuterar teman som identitet, gränser och tillhörighet. Under festivalen visas även hennes film A World of Blind Chance, med Michael Nyqvist (!), som bygger på exempelmeningar ur ordböcker.

Ying Chen (foto: Mathias Grate) och Meriç Algün Ringborg (foto: Märta Thisner).

4. Edmund White & Aykan Safoğlu, 14.15–15.00 i Auditoriet

När Edmund Whites En pojkes egen historia kom på svenska tidigare i år så skrev jag i Nöjesguiden #6:

”När Roger Wilson och Stefan Ingvarsson intervjuade Edmund White för P1 så pratade den amerikanska författaren om hur han likt Virginia Woolf kände sig tvingad att göra varje formulering till ett komprimerat mästerverk i sig självt, för att tas på allvar av det litterära etablissemanget. Det Woolf pressades till för att hon var kvinna drevs White till för att han var bög. Det är en fruktansvärd drivkraft som märks när jag läser En pojkes egen historia från 1982 som nu finns i svensk översättning. Uppväxtskildringen är en banbrytande roman om att vara homosexuell och självhatande i fyrtio- och femtiotalets USA. Det är vemodigt, skarpt och bedårande pladdrigt. För att inte säga rasande vackert, rätt igenom.

En pojkes egen historia är den första delen i en autofiktiv tetralogi, den enda översatt till svenska (fler borde komma snart, Modernista?). White har också skrivit biografier över bland annat Jean Genet och Marcel Proust. Hans författarskap är fantastiskt, vackert och oerhört viktigt. Här möter han filmaren, konstnären och fotografen Aykan Safoğlu vars självbiografiska, mångbottnade film Off White Tulips visas på söndagen i Biografen (se tips 10).

Edmund White (foto: Jill Krementz) och Aykan Safoğlu (foto: Aykan Safoğlu).

5. Nthikeng Mohlele & Elisabeth Hjorth, 15.30–16.15 i Auditoriet      
Såhär skriver arrangörerna om författaren Nthikeng Mohlele: ”Han räknas till en av de stora begåvningarna i sin generation sydafrikaner och är aktuell på svenska med en Joburg blues om en man som efter 18 år i fängelse varken vill ha hämnd eller makt, bara sin ungdoms älskade åter och tid för sin trumpet. Den Stora Historien drabbade honom, han hade helst sluppit den. En antihjälte alltså. Bara det gör den unge sydafrikanen Nthikeng Mohleles skildring unik. Annat och kanske viktigare: Mohleles röst kommer direkt från gatorna i Johannesburg, utan att passera västvärldens alla förlag och skrivarutbildningar.” På lördagseftermiddagen samtalar han med författaren Elisabeth Hjort. 

Nthikeng Mohlele (foto: privat) och Elisabeth Hjorth (foto: Magnus Liam Karlsson).

SÖNDAG 26/10:

6. Som man brukar säga, performance av Rebecka Hemse och Miriam Bäckström, 11.00 i Pontus Hulténs visningsmagasin
Skådespelaren Rebecka Hemse står för regin och konstnären Miriam Bäckström för manus till Som man brukar säga. Med hjälp av sju skådespelare från Dramaten och karaktärer och repliker (som inte repeterats) ska (förhoppningsvis) en experimentell samverkan mellan teater och bildkonst uppstå; ett performance fyllt med glimtar av omöjliga och fantastiska stunder. Hemse säger: ”Poängen för de medverkande skådespelarna är att de inte förbereder sig alls. Däremot måste de ta ställning till hur mycket de vill öppna sig för experimentet. Vad som helst kan hända. Jag hoppas att vi kommer att få syn på oväntade moment.” 

Miriam Bäckström och Rebecka Hemse. Foto: Anders Ahlgren.

7. Josefine Klougart & Anna Clarén, 14.15–15.00 
Josefine Klougart är en av de mest rosade och omskrivna danska författarna just nu. Hennes senaste roman, En av oss sover, nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Klougart har bland annat hyllats för sin bildrika, precisa prosa och här möter hon (passande nog?) fotografen Anna Clarén i ett samtal. 

8. Översättarna Jenny Tunedal och Niclas Nilsson ger sin ingång till Anne Sextons lyrik. Lil Terselius från Dramaten läser, 15.30–16.00 på Läsningsscenen
Äntligen tipsar jag om en poesiuppläsning, på tiden, eller hur?! Det här blir nog fantastiskt fint. Ellerströms har nyligen gett ut ett urval av Anne Sextons dikter i översättning av Jenny Tunedal och Niclas Nilsson. Volymen har fått titeln Sanningen de döda vet och om den skrev Lidija Praizovic i Aftonbladet:

”Sextons dikter är alltid pulserande och bångstyriga, aldrig tråkiga. De osar av sexualitet… Det jag älskar mest hos Sexton är att hon aldrig blir en förebild som ger sina läsare komplex och prestationsångest. Hennes dikter är jordnära och mycket mänskliga. För mig är hon en girl next door, en poetisk kompis som jag finner stor glädje, tröst och inspiration i. Trots all svärta, är dikterna livshungriga och hoppfulla. De står med båda fötterna på jorden.” 

9. Goran Vojnovic & Akram Zaatari, 13.00 i Auditoriet
Goran Vojnovic är slovensk författare och filmskapare som slog igenom med romanen Blattejävlar. Han är nu aktuell på svenska med Jugoslavien, mitt land. Här möter han den Beirutbaserade konstnären Akram Zaatari, en av grundarna för Arab Image Foundation, som under våren 2015 kommer att ha en soloutställning på Moderna Museet.

10.  Off White Tulips av Aykan Safoglu, 16.30 i Biografen
Arrangörerna: ”Aykan Safoğlu har skapat en intensivt självbiografisk film som bland annat knyter an till en period som författaren James Baldwin tillbringade i Istanbul. Filmen väver samman de två konstnärernas livsöden samtidigt som den berättar om politik och sociala förändringar i Turkiet. Vitbalans, tulpaner, historia och geografi vävs in i denna berättelse som på ett högre plan lyfter frågor om nationalitet och sexualitet.”

Off White Tulips.

/Elis Burrau, litteraturredaktör 

PS. Detta har inget med Stockholm Literature att göra per se (”per se”, haha, vem är jag?), men med svensk litteraturdebatt, så jag skriver det ändå… var det bara jag som tyckte det var märkligt att Åsa Beckman klagade på de Augustprisnominerade i dagens DN med argumentet att det saknades vitala svenska berättelser? Och sen typ tyckte att Klas Östergren skulle nominerats? Klart det ska klagas på de Augustprisnominerade, det ska det antagligen alltid (om man orkar bry sig), men det var väl Pooneh Rohi, Mara Lee, Christina Ouzounidis, Ida Linde, Johan Jönson och en massa mer poesi som saknades? Och vad är en ”vital berättelse”? Det låter äckligt. Det låter som Ernst Brunner.