Allt är rent och blankt och de små, dyra baguetterna är fyllda med hårdost, med fikonmarmelad. Ljudet från scenen är oklanderligt. Allting filmas och Auditoriets publik kan kanske beskrivas ungefär så som Nathan Hamelberg skriver på twitter:

Jag hör två översättare från raden bakom som trashtalkar olika bibliotekarier (”Alltså den där människan är så svagbegåvad… om hon bara bryr sig om de små barnen så borde hon ju för helvete jobba med barnböcker!”). Allt är i sin ordning, med andra ord, och Stockholm Literature kan börja. 

Den brittiska författaren och creative writing-professorn Aminatta Forna inleder litteraturfestivalen med ett klassiskt föredrag. (När Stefan Ingvarsson introducerar henne märks det hur stolta festivalen är över att ha bjudit in en uppburen spännande författare som inte finns i svensk översättning ännu; ”På måndag har hon antagligen ett svenskt förlag”, säger Ingvarsson nöjt och ler med med båda ögonen). ”Döm inte boken efter författaren” är rubriken, och Forna (som skriver om (inbördes)krigets mekanismer och konsekvenser, och som tydligen har en alldeles för komplex bakgrund, med alldeles för många nationer inblandade, för att journalister ska kunna hantera det) hinner rikta kängor mot det som populärt kallas ”the English Literary Canon”, mot media och bokaffärers fäbless: att kategorisera hennes verk under rubriken ”afrikansk litteratur” (även när hon, som i senaste The Hired Man, placerar sina karaktärer i Kroatien istället för Sierra Leone, som hon tidigare skildrat). Behovet av att reducera litteratur till olika stämplar överhuvudtaget nagelfars (hon berättar om det enkla förslaget att man kanske bara ska kalla all skönlitteratur ”fiction” och sen sortera böckerna i bokstavsordning?). Slutligen landar Forna, föga förvånande med tanke på föredragets rubrik, i att hon absolut tycker att vem som helst kan skriva om vadsomhelst, men hon adderar den något godtyckliga reservationen att man måste göra det bra. (Detta brukar hon säga till sina elever, hennes elever brukar nämligen undra). Annat jag noterar är att hennes Babel-intervju tydligen var en av de första, om den nya boken, där programledaren inte inledde med de förvånade orden: ”So, Croatia, why?”.

Aminatta Forna: ”Write what you want, but write it well.”

Nu är det igång alltså, man blir utföst ur lokalen som man ska återvända till (helst samma plats; trygghet framför allt), köper en till baguette med fikonmarmelad och någon form av onödigt tonicvatten (en mycket liten glasflaska som inte släcker törsten, men kostar skitmycket). Man vallas tillbaks in igen. Nu ska Lena Andersson och Juan Gabriel Vásquez upp på scenen. Det viskas en hel del om Hugo Rask i folkhavet, men fokus flyttas snabbt från den rätt ointressanta/tröttsamma frågan kring Anderssons fiktioners fiktionalitet (ett anagram på Roy Andersson förresten: syndarens oro) när Vásques öppnar munnen. Samtliga i rummet verkar skriande, nickande, hummande överens om hans geni (även de som inget läst). Vásquez säger saker som att ”poesi är det som händer alla, alltid, på alla platser… Hamlet och Brott och straff drabbar mig hela tiden”. Han säger att han skriver fiktion (såklart!) men med personliga upplevelser som motor, samt att han alltid har en person (en karaktär!) i knipa som utgångspunkt i sitt litterära arbete. Han pratar om den dubbla tragedin i att bara ha ett liv, att denna tragedi fungerar som motivation för skrivande och läsande. I romanen Ljudet av sådant som faller, som nu finns på svenska via Brombergs (som sitter som en hejaklack på första bänk), ville han skriva om sin generation, om den colombianska knarksmugglingens emotionella konsekvenser. Anderssons något kärva utfrågningsteknik spelar bra mot Vásques tillbakalutade självsäkerhet. Hon försöker att inte spoila, trevar runt en fråga artigt, lite frustrerat, som sig bör, tills Vásquez fyller i att karaktären faktiskt dör på slutet. De pratar om flygplan och piloter. Andersson frågar: ”Do you like planes?” Vásquez berättar om pilotyrkets förändrade status, dess konnotationer i Colombia över tid, rörelsen mellan synen på ”piloten som en heroisk figur” till ”piloten som knarkkurir” i Pablo Escobars drogimperium. Han avfärdar slentrianhat av amerikansk imperialism (men förespråkar underbyggd kritik av amerikansk imperialism). Innan samtalet hade Vásquez lovat sig själv att inte nämna Gabriel García Márquez, men han misslyckas såklart: han nämner Gabriel García Márquez. Sen konstaterar Andersson att Vásquez har förstått sin egen roman, publiken skrattar gott åt det samt åt en efterföljande utläggning om flygplanens svarta lådor som jag inte riktigt minns (det hade med kassettband att göra, och det var tydligen roligt).

(Jag noterar: på Stockholm Literature är allt väloljat. Hela arrangemanget osar av rutin trots endast ett litet år på nacken. Det är proffsigt. Signering med författaren sker tio minuter efter samtal. Två dagar är nog precis vad man klarar av.) 

Under lördagen överdoserar jag alltså Auditoriets programpunkter, en ganska angenäm syssla än så länge. Nu är klockan 13.00 och det är dags för författaren Ying Chen och konstnären Meriç Algün Ringborg att introducera sina olika praktiker. Detta sker följaktligen, ömsom pedagogiskt, ömsom en smula förvirrat, men oupphörligen intressant. Kanske står Algün Ringborgs ofta textorienterande konstnärskap för det viktigaste, mest akut politiska inslaget på årets upplaga av festivalen? Hennes arbeten som bland annat kretsar kring migrationsprocesser, gränser, tillhörighet och identitet är smärtsamt torra, avslöjande och skriande i sin enkla framställning. I billboardformat har hon klätt av visumpoltikens inhumana byråkrati, smällt upp frågor som riktas mot de som söker visum med enormt typsnitt, vilket taget ur sin kontext visar på absurditeten i den förda politikens förhållningssätt gentemot människor som flyr. Hon säger: ”I wanted to explore the idea of coinstrant” om sitt komponerande av exempelmeningar från Oxford English Dictionary i filmen A World of Blind Chance. Algün Ringborg ”skriver inte”, hon hittar text, systematiserar, utnyttjar random. Hon är konstnär men festivalens bästa poet i mina ögon. Därefter presenterar Ying Chen sitt subtila, täta författarskap, som tematiskt rört sig i närheten av vissa teman som Algün Ringborg utforskat. Chen går (lite för) snabbt igenom sina tio romaner och berättar, bland annat, underbart kvickt om att bli bättre behandlad av sin make, integreras bättre i grannskapet, förvandlad till katt (observera: detta hände en karaktär). Chen, som också skriver lyrik och essäer, har ett väldigt intressant förhållningssätt till språk: det är språket i sig som driver henne, inte att berätta historier. ”Kampen är konstant språket, det är ett stimulerande hinder” säger författaren som är född i Shanghai, bor i Kanada och skriver på franska – ett språk hon funnit som vuxen. Som i Fornas utsaga tidigare under dagen så har bokaffärer och journalister också haft (löjeväckande) problem med stämpling och kategorisering av Chens författarskap (ack, denna marknadsanpassade fixering vid att hamra in simpla, säljande epitet och att endast kunna hamra in ett enda). Av Algün Ringborgs verk tycks Chen uppskatta Library of Unborrowed Books (ett verk som är vad det heter), och hon nämner sitt eget personliga bibliotek där det minsann finns böcker som verkligen inte inhandlats i syfte att läsas. 

Ying Chen och Meriç Algün Ringborg. 

Verk av Meriç Algün Ringborg vid Moderna Museets entré.

En notering: efter vissa samtal på Stockholm Literature så hör man faktiskt folk i bänkraderna som utbrister högt (man gör oftast ljud när man utbrister) och förvånat (med förtjusning): det där blev ju som ett samtal! Festivalledningen ska ha en eloge för fingertoppskänslan när det kommer till det ibland oväntade, men oftast lyckade sammanförandet av samtalspartners som får samtalen att kännas just som samtal. Det triggar mer än en gång fram överraskande vinklar, uppfriskande djup. Timmen med Edmund White och Aykan Safoğlu är nog det mest lysande exemplet på det: den amerikanske autofiktion-ikonen som skrev den första komma ut-romanen En pojkes egen historia (en komma ut-roman där huvudpersonen inte var den tillrättalagda och uppbyggliga stereotypen), han som kallats homohistorien personifierad, och den turkiske, något yngre, konstnären, han som korsklippt James Baldwins tid i Istanbul med sin egen uppväxt, i filmen Off White Tulips, har en fullkomligt underbar konversation som styrs lika lekfullt som allvarligt av den senare. Det inleds just med en lek: Safoğlu ger White i uppdrag att leverera spontana ”captions” till barndomsbilder som projiceras på väggarna bakom dem. Om en bedårande bild på en liten och leende Safoğlu, stolt uppvisandes en färgglad teckning, säger White: ”Why is this boy so happy? Because his already an artist.” Från den stunden är hela rummet charmat. White säger lite syrligt, på tal om att kunna skriva om sitt unga själv först när det förflutit en viss tid (först då började han gilla den där ynglingen), att han inte skriver autofiktion utan ”autophedophilia”. De pratar om Whites sexskildringar, hur han vägrade reduceras till en pornografisk författare (White tipsar för övrigt om Susan Sontags texter om just pornografi) och därför istället försökte beskriva tankarna under sexakten så realistiskt som möjligt, vilket resulterade i en föga upphetsande prosa. De pratar om vikten av vänner i livet, om hur svårt det var att få nya när White som 67-åring återvände till USA efter en sejour i Paris. White nämner tanken hos de gamla grekerna, den att göra livet till ett vackert objekt, och han menar att en stor del av livets skönhet består av just vännerna, han uppmuntrar alla sina elever (han undervisar nämligen också i creative writing) att inte skriva så mycket om familj och olika kärlekar hit och dit; ”skriv om vännerna!” De pratar om Jean Genets preferenser när det kom till män, om att få frågan av en brittisk journalist med grönt hår: ”Så, du är bög och amerikan, när fick du reda på att du var amerikan?”, om att Proust var först med autofiktion ”in a big way”, om att Safoğlu kallar sin egen konstnärliga praktik för biomythology inspirerad av Audre Lorde, om att vara uppburen konstnär på 50-talet och oviljan att riskera framgången med att komma ut, om olika nivåer av förtryck, om Istanbul, om Stonewall-upproret där White närvarade. Det är rätt igenom vasst, ömt, viktigt, och med underbar skärpa. White berättar om hur han fascineras av människor som hjälper varandra utanför sina egna personliga intressen, och till allas glädje avslöjar han att han skriver på nytt material. Det handlar tydligen om en fransk modell som kommer till New York på 80-talet, han ser fram emot att skriva om skönhet och mode, och samtidigt som White färdigställer den texten så borde varenda centimeter av hans författarskap göras tillgängligt på svenska.

Edmund White och Aykan Safoğlu. Why is this boy so happy? Because his already an artist.

(En tanke: det är rätt skönt att det inte finns något presscenter. Och om det faktiskt finns ett presscenter så är det rätt skönt att jag inte har hittat det.)

Den sista episoden av lördagens samtalsmarathon, för min del, blir den mellan sydafrikanske författarstjärnskottet Nthikeng Mohlele, aktuell på svenska med Joburg blues, och alltid lika skarpa författaren Elisabeth Hjort. Även detta möte flyter på fint, dock inte helt friktionslöst (Hjort delar inte helt Mohleles syn på manligt och kvinnligt shoppingbeteende). Mohlele pratar initierat och medryckande om utmaningen att skildra apartheid i litteratur på ett sätt som känns nytt, befogat och intelligent. Han pratar om detaljerna i vackra föremål och akter, om till exempel skönheten i handlingen: att sjunga i sin tandborste. Ja, han rör sig mellan att bryta ner tingen i atomer till tankar om det universella, om mäsnkligheten som den minsta gemensamma nämnaren. ”Skriver du mot förväntningar?” frågar Hjort. ”Jag skulle inte vilja skriva om jag duplicerade alla andra, det är inte värt det, skrivandet är så pass tufft i sig, jag strävar efter Miles Davies, att tillföra något eget, mitt fingerprint, så som han gjorde med musiken” svarar Mohlele. Han fortsätter, berättar hur han väger varenda litet ord, väger just detta 200 gram eller kanske 400 ton? Det ska vara vackert och han vill uttrycka skönhet, även om skönheten är ful. Hjort fortsätter fråga: ”Det finns en person som pratar med en hund i din bok?” ”Människor pratar med hundar hela tiden!” De pratar om J.M Coetzee, om att det man skriver läggs till historien, och Mohlele menar att författare inte ska känna sig begränsade: du ska skriva det du vill annars kommer boken att jaga dig! Mohlele säger att konst inte kan vara separat från livet, men att frågan om ansvar i skrivandet är en komplex ekvation, allt hänger ihop, alla variabler måste med. Avslutningsvis konstaterar Mohlele att civilisationen är ett väldigt relativt koncept. Rummet applåderar. 

Där har vi min lördag, i skissartade drag. Återkommer med rapport från den avslutande söndagen imorgon (då jag rörde mig lite utanför Auditoriet, jag lovar). Nu ska jag sova och drömma om moderatorer med headset, fikonmarmelad och signeringsköer.

/Elis Burrau, litteraturredaktör