Trodde inte dessa ord skulle komma ur min mun när jag såg mannen med norra Europas största peacehalsband runt halsen men; fan vad jag gillar John! Känns varm, mogen, vuxen och trevlig. Sen är det klart att diverse cringe-grejer kommer ur hans mun… men han vill ju bara väl! Och känns dessutom reflekterande kring sin egen osäkerhet etc.

Och Sara känns så jävla kär i honom. Hon verkar ju supervettig också men som sagt; väldigt kär. Och i den här patriarkala samhället vet vi ju alla vad som händer med för ”kära tjejer” – de ses som klängiga och killar blir rädda. OM det är usla killar dvs. Nu lägger jag alla mina pengar på att just detta par måste hålla och att John ska kunna få fram sin kär-känsla för Sara eftersom inget av de andra paren kommer gå vinnande ur detta program.

Låt oss ta Magnus och Sam som första exemplet. Tycker det är sämsta matchningen i världshistorien tbh? Sån otrolig kompisvibe utan kemi. Sam verkar l i v r ä d d för beröring, vilket Magnus verkar ha mycket lättare för. Kändes nästan hemskt när Sam var rädd för vad sexologen skulle tvinga honom till :-( Magnus är ju väldigt kul etc. men känns som han bör ha nån äldre trygg kille som tar honom med storm? Eller vad tror ni? Och Sam kanske behöver nån yngre i sin egen ålder från en liknande småstad, nån som vill gå en lördag på Åhlens typ (obs sagt med all välmenade ton, jag personligen älskar Åhlens).

Bråket mellan Madeleine och Martin var bara en tidsfråga, de två har känts som tidinställd bomb med hennes extrema skratt (ändå älskvärt) och hans närhet till irration (och gnäll?!). Överlag tror jag väl helt enkelt att det är lite klasskillnad mellan dem? I alla fall typ kulturellt. De känns från olika bakgrunder och Martin har en tydlig bild av hur ”saker ska vara” och Madeleine framställs lätt som jobbig. Fan vad jag känner med henne ändå, blev imponerad av hennes attityd till att inte få krama Martin. Tyckte det kändes nästan förvånande moget av henne till skillnad från bråket i husbilen? Tycker på något konstigt sätt om båda två men på varsitt håll. Blir typ nervös när de umgås av att nån snart kommer bli sur på den andra.

Mycket stark frågepod! Hanna håller äntligen sin rant om varför hon är trött på nivån när folk ”förklarar” feminismen och Martin listar sina bästa vs. sämsta egenskaper som förälder. Sen pratas det engelska rätt länge eftersom en lyssnare tvingar oss. Det hela avslutas med rätt stel och nervös stämning när det reds ut huruvida Hanna och Martin skulle vara ett fungerande par eller inte…

Ni hittar den som vanligt där poddar finns! Gör du skulpturer av ditt snor, äter videung och eldar på möss? Tryck play nedan:

Hittade den här bilden på mig och min kompis Linso från en middag hos Jojje för par veckor sen – och blev alldeles varm i magen när jag såg den. Jag kan liksom känna hur hon doftar och känns i den där kramen, som en väldigt len vaniljbulle.

Jag och Linso träffades för första gången i ettan på gymnasiet. Jag minns hur jag tittade runt på alla okända klasskamrater i nya gymnasieklassen för att se om det fanns nån där jag kunde relatera till. På en stol kanske tio stolar bort från mig satt en blond fräknig tjej med stora pärlörhängen och snedlugg. Jag tänkte att hon var söt och såg rik ut (lol) i jämförelse med mina rutiga byxor, plasthalsband och gula converse.

Jag vet inte hur vi fann varandra men jag minns hur snabbt det gick att komma nära. Plötsligt ringde hemtelefonen hos oss ofta och mamma ropade att ”det är nån Linnea som vill prata med dig”. Linnea blev Linso efter bara några veckor och det där första året i gymnasiet bodde jag i princip hos hennes föräldrar inne i stan. Vi var i stallet och jag tittade när hon red sin häst, vi fikade på stan, pluggade, satt och skrev med folk på msn, tog tusentals selfies med webcamen och gick på hemmafester tillsammans. Men mest så var vi ju bara ihop utan att riktigt behöva göra nånting alls. Hon lärde känna min familj och jag hennes.

Ett starkt minne jag har av vår vänskap är när hon åkte som au pair i Boston och ringde hem på Skype med hemlängtan och oro. Och hur jag ville hoppa in i skärmen och krama henne en stund. Och hur jag ett år senare fick möta henne på tågstationen i Stockholm och göra just det med blöta kinder och en fascination över hur tuff min kompis var som överlevt ett turbulent år helt ensam på andra sidan jorden.

Men så är hon, liksom stentuff bakom en yta som kan uppfattas som väldigt vän. Och samtidigt som hon är sådär tuff och modig är hon också en av de varmaste personerna jag vet. Det är aldrig konstigt eller svårt med henne och jag vet alltid var jag har henne. Det är aldrig några spel eller dolda känslor med Linso, jag tror inte ens hon vet hur man gör sånt om jag ska va ärlig? Istället känns hon väldigt öppen och tydlig med allt som rör sig i henne, och alltid med stor omtanke om andra.

Ibland när det blåser i mig och marken känns ostadig så ringer jag Linso. Det har jag alltid gjort. Jag behöver inte säga vad det är eller berätta om det jobbiga, men jag behöver höra hennes röst – som en trygghet att världen utanför är kvar och står stadigt när det blåser i mig. Att hennes och min vänskap finns och består när allt annat känns ostadigt.

Tänk att man få ha den här långa trygga vänskapen med nån så väldigt rolig, genomsnäll, klok, snygg och med otroligt bra klädstil. Att få gå genom livet med nån som känns så genuin och stöttande, som oavsett vad jag gör eller hur det går så tycker i alla fall en så bra person som hon att jag duger och förtjänar det bästa.

Den första juni är jag brudtärna på hennes bröllop och funderar redan nu på hur jag ska kunna hålla ihop det när den där fräkniga tjejen med pärlörhängena gifter sig.

Kanske var det i onsdags då jag kramade femtioelva 18-åringar på den där galan jag ledde? Eller att bo tätt i liten stuga i fjällen med andra som är krassliga?

Nånstans så hoppade viruset över på mig och det där kliet jag hade igår i halsen bröt ut totalt inatt och ja jag är alltså sjuk IGEN.

1.5 veckor fick jag i alla fall vara frisk :-)))

Kommentarer om att jag ”jämt är sjuk” välkomnas. Har väl förmodligen nån superallvarlig immunförsvarssjukdom som gör att det blir så här.

Kram alla (på avstånd)

Hur många vinterbilder med blå himmel klarar bloggen av? Vill nästan be om ursäkt men VAFAN låt en kvinna ha det lite härligt (och ohärligt vilket jag trots allt vittnade om i förra inlägget). Varje påsk så drar vi nämligen ihop en jättehög av människor där vi sitter och… ja… dricker?

Det är såklart jättemysigt och Anton lyckades ta en bra bild på mig för första gången sedan år 2006. Kolla vad fint:

Har förresten en jättefinne på hakan som är en sån där ”inombordare” som känns när man spänner musklerna runt munnen/hakan.

Tog en nästan lika bra bild på Anton. Ibland tittar jag på honom och har ett behov av att LÄNGE förklara hur snygg han är och på vilka exakta sätt. Men han verkar helt oberörd av sånt? = blir ännu snyggare!

Nu måste jag duscha i 45 timmar pga luktar som ett inrökt renkött. Ska eventuellt ”ut på byn” ikväll med Kagart men vi får se. Måste ju åka med psyk-taxi-bolaget som skällde ut mig på nyår varje gång jag ska ta mig till och från byn, vilket ju är lite av ett problem.

Puss alla påsk-jäsare