Är uppe i Åre. Vi bor ju i Antons pärons stuga och har nåt slags påsklov fram till på måndag. Jättemysigt, fint väder etc. Men låt mig berätta om min vidriga dag idag:

1. Vaknar av alarmet 08 och känner att jag har lite pms. Har bestämt mig att följa med Anton till nåt ställe och möta våra skidkompisar och som ska åka off pist, jag ska åka mer i pisten bredvid är tanken. Gör matsäck till snögrottan och det är redan här rätt dålig stämning av oklar anledning (ev pms).

2. Missar tänkta skidbussen. Börjar gå mot nästa buss, är svinhalt på vägen ner och jag är nära att ramla i pjäxorna. Får kramp när jag GÅR i dem efter 2 minuter. Hinner med bussen.

3. På bussen börjar jag känna grov ångest inför denna ”utflykt”, hon jag tänkte åka med i pisten ställer in, jag har kramp och bussen är knökfull med tuffa alpinskidåkare jag ALDRIG kan identifiera mig med? Vi är så… olika! Det är tyvärr min grundinställning men den visar ju sig vara rätt sann? Jag hör hur de pratar om saker jag inte ens förstår alt är totalt ointresserad av? (Obs alla mina och Antons kompisar som åker skidor är underbara, så detta talar iofs emot min teori).

4. Kommer fram till liften och jag ångrar mig. Kastar mig tillbaka in i bussen igen, åker hemåt och tar mig med gråten i halsen uppför svinhala vägarna igen in i stugan.

5. Bestämmer mig för att åka längd på fjället med Antons snälla pappa. Vi åker sittlift upp till toppen med längdskidor, jag har mina nya svindyra längstavar med mig och ett par riktigt smala spurtiga skidor. Säger precis när vi sätter oss att ”får se hur det går när jag kliver av, är inte så stadig på det här”.

6. Jag ramlar av liften vid avstigning. Jag släpas med och har sittliften i huvudet och ser bakom mig att min stav för 4000 kr paret går av på mitten.

7. ….

8. Grinar för Antons pappa.

9. Åker lift ner och Antons fina mamma kommer med ny stav åt mig <3

10. Har trots en bra dag på fjället med Antons pappa där vi åker 11 km längd, fikar och har det gött. Jag ramlar kanske 4 gånger och är jätterädd i nedförsbackar utan spår och hasar mig ner och hatar mig själv otroligt mycket för detta.

Två bilder från dagen kommer här:

Där i det gula huset är jag uppvuxen. På gården finns ytterligare fyra hus; en verkstad, ett långt gammalt uthus, garage och en ladugård. Om man följer vägen en bit bakom huset kommer man till en gammal smedja och ett slakteri (där farsans jaktlag slaktar älgar).

När jag var liten älskade jag att ta hem kompisar hit. Jag kände mig stolt över vårt stora hus och det fanns så mycket olika helt oanvända rum som vi kunde härja runt i och låtsas att vi bodde ensamma i. Ibland gick lekarna lite för långt – som när vi eldade i en kamin som inte fungerade eller åt på gammalt undanlagt porslin som råttor bajsat på.

Men vi kunde verkligen bygga vår egen magiska värld bland alla de här husen och ofta gick morsan med på att vara med i leken och agera valfri roll som kock, lärare, hotellägare eller liknande. Mamma och pappa var jag också väldigt stolt över att få presentera för klasskompisarna. Inte helt oväntat så älskade alla mina kompisar min otroligt varma mamma – vissa kompisar så pass mycket att hon blev lite av en extramamma med kramar och tröst.

När jag sen kom in i den senare tonåren blev det plötsligt jobbigt och ibland hemskt att bo här. Sitta instängd i ett hus där allt man ville var att åka in till stan och umgås med sina vänner. Det var helt enkelt inte kul att va en 16-åring med ångest och nyupptäckta känslor kring sig själv och sin barndom att sitta instängd i ett mörkt hus en eftermiddag i november med föräldrar som druckit vin och inte kan skjutsa en till stan.

Och den där känslan av att vara ”fast” på ett ställe du inte vill vara på hängde kvar ett tag hos mig. Att liksom inte få bestämma själv över var man befinner sig och behöva uppleva saker man helst bara ville slippa är väldigt kvävande.

Fram tills för några år sedan då jag kände mig bearbetad och färdig med den där känslan. Idag är jag återigen den där lyckliga tioåringen när jag kommer hem. Jag får VÄLJA att vara där och plötsligt är rummen och uthusen spännande igen, typ ”hmm undra om det finns nån gammal möbel här som skulle passa i lägenheten” eller ”vad är det är för kartong från 1996”. Att få vandra omkring i miljöer med så mycket fina och starka minnen gör att jag kommer väldigt nära mig själv.

Sen är det ju så himla vackert här också. Tack hembygden för fin skärtorsdag.

Hallå finaste gummorna mina

Haha skoja. Eller? Ni ÄR ju mina finaste gummor! Jaha va händer då? Jo, just nu sitter jag i bilen på väg hem till morsfarsan i Sundsvall (blev det istället för tåg) och i morrn eftermiddag åker vi alltså vidare till Åre över påsken.

Men! Ikväll var jag konferencier för prisutdelningen för UF-företagarna. Och herre min je vad kul det va!

Jag har verkligen insett hur mycket jag älskar att göra grejer inför livepublik. Tycker typ inte att det finns något roligare man kan göra? Tv-inspelningar i all ära, men att få stå på en scen där alla tittar mot en och du måste använda varenda litet trick i boken man lärt sig för att få dem med sig.

Och så det här med att endast ha en chans! Underbart. Inget tjafsigt pillande efteråt, det som är gjort det är gjort. Så rent, äkta och omedelbart på ett ljuvligt sätt.

Dammade av en gammal Dagmar-blåsa från 2015 kvällen till ära, den är btw min bästa finfest-klänning. Älskar när man hittar den typen av plagg som man kan återanvända gång på gång och ändå känna sig supahsexy i.

Men gud vad positiv jag är? Allt är kul och bäst? Hahaha måste fan tagga ner lite nu. Tror det är påskens fel.

Jag ÄÄÄÄÄÄLSKAR nämligen påsken.

PS. Alla som har roliga företagsgig el. liknande grejer får gärna boka mig nu. Om ni har massa pengar det vill säga :-))))

Om detta måste jag berätta.

Jag har aldrig varit bra på blommor och växter – kan inga namn, vet inte hur man plockar en bukett och inte odlat grejer som barn. Men! För ungefär två år sen började mitt intresse blomma (hehe) och jag har sedan dess vårdat mina många krukväxter som mina barn samt odlat egna tomater, chili, hallon mm.

(Obs ska sägas att alla mina odlingar sen förra året+ mitt fikonträd har jag låtit RUTTNA på balkongen. Så i år är det bara att köpa nytt, oups)

Men just det där med buketter har jag alltid tyckt varit riktigt svårt. Till för två dagar sen då jag byggde denna:

Hahaha den är ju så superENKEL förstås. Men faktum var att tulpanerna fick jag efter vår långa tv-sändning och de såg lite tråkiga ut i en hopsnurrad halvtrött bukett. Men så! Fick jag den stora snilleidén att köpa de finaste pinnarna av dem alla: VIDEUNG.

Sen blandade jag ihop dessa, rensade lite i tulpanerna och voilá! Titt så fint det blev, en riktig påskbukett.

Ja det var allt Agneta hade att säga för nu.

Tjingeling

Anonym: Ååå Hanna kan inte du ge relationsråd? Förstår om det kanske är privat för dig att resonera kring din egen relation men jag chansar och frågar :) Jag och min sambo har varit tillsammans sedan jag var 18, han är några år äldre och har haft en lång relation innan mig. Han är dock min första partner. Vi har varit tillsammans i 5 år nu och börjar gå i tankar om att köpa bostad, jag är typ LITE sugen på barn inom en överskådlig framtid etc. Kan dock inte skaka av mig känslan av att det är osannolikt att det kommer vara vi ”för alltid” – eftersom han är min första partner. Samtidigt är han ju den bästa jag vet, han har funnits vid min sida när jag mått piss under en längre period och vi har roligt tillsammans. Ni har ju också varit tillsammans sjukt länge (du kanske haft någon relation innan) men… Har du någonsin tänkt som jag? Att det är typ orimligt att det kommer hålla ändå? De flesta i vuxen ålder har ju haft fler förhållanden än ett och det måste väl finnas en orsak till det. Eller kan man bara ha sån sjuk tur att man träffar rätt direkt?

Hanna svarar: Kära anonym! Jag förstår din fråga och det är klart att jag tänkt och fortfarande tänker liknande saker, men jag ser det tvivlet helt enkelt som en del av relationen – vilket också gör att det minskar. Historiskt sett har jag också vid fåtal tillfällen agerat på tankarna genom handling och krisat rejält. Men vet du vad jag kommit fram till efter allt det här? Att det inte finns något som är ”mer rätt” än något annat när det kommer till hur man väljer att tillbringa sitt liv (som trots allt är sitt eget och ingen annan jävels).

Mina föräldrar träffades när de var 18 och jag har flera andra i min närhet som varit ihop sen ung ålder, så i mitt fall har jag många vettiga förebilder i just långa relationer. Därmed vet jag ju också att man kan ”träffa rätt” tidigt, men jag vet också att saker kan vara svåra och ”hända på vägen” när man väljer att tillbringa stor del av livet med en annan människa.

För mig (och min kille) tror jag att den acceptansen varit stor del till anledningen varför vi fortfarande är ihop.

Nån slags slutsats ser väl ut typ såhär: huvudsaken är att ni båda trivs relation och vill vara där. När ni träffades och hur saker ”borde vara” är trots allt helt sekundärt, det är era liv och er relation så försök plocka ur den från andras normer och föreställningar.

Puss och kram!