När jag gick i tvåan på mitt lilla mellanstadium på landsbygden blev jag en gång anklagad för att ha ritat på en vägg i skolkorridoren. Det var med en gul tuschpenna, just en sån gul penna som jag hade i mitt pennfack. Väggritaren hade kanske också ljugit för vår lärare att det var jag som ritat på väggen. Så min snälla, förstående lärare tog mig åt sidan och frågade försiktigt varför jag ritat på väggen? Jag förstod inte frågan, jag hade aldrig ritat på väggen? Det sa jag också sa till henne. Hon fortsatte propsa på att det vore bra för mig att erkänna att det skulle ”kännas skönt”. Men jag vägrade erkänna, för hon hade ju inte rätt! Jag hade ju inte ritat på väggen! Jag minns hur jag blev mer och mer frustrerad så att min åttaåriga lilla kropp skakade av ilska. Jag minns hur jag stampade i golvet och grät hejdlöst när hon gång på gång sa att det ”inte var någon fara”.
Jag kände en ny känsla i kroppen. En känsla som handlade om något större än att min storebror fick sitta i bilens framsäte oftare än jag. Det var känslan av att sitta på sanningen – men att inte bli trodd.
Sedan dess har känslan varit närvarande i mitt liv på olika sätt och i olika sammanhang.
När jag rör mig på Internet och läser feministiska texter, ser youtube-klipp i ämnet eller på andra sätt tar del av feministiska tankegångar dyker ofta känslan upp. Jag läser artiklar om kvinnomisshandel och våldäkt dagligen på kvällstidningarnas hemsidor, jag kollar statistik, tar del av feministiska krönikor och jag får både huvudet och kroppen full av känslan av att det är en sån fruktansvärt orättvis värld vi lever i.
Det är växande frustration – men som självklart också innehåller hopp i och med att frågorna lyfts och att insikter föds i samband med den här typen av texter.
Men allt för ofta rycks hoppet ur bröstet på mig, och känslan jag hade som åttåring är tillbaka. Jag vill stampa i golvet och grina. För runt omkring alla dessa artiklar, klipp, statistik och krönikor finns det ständigt attityder som nekar till allt det de här människorna säger. Det är attityder, kommentarer och åsikter som motsätter sig statistiken, som himlar med ögonen åt ”gnälliga kärringar” och som nekar grundläggande mänskliga rättigheter.
Jag läser en text om tre tjejer som tagit livet av sig efter att ha blivit uthängda som ”horor” på Internet. Jag hamnar i kommentarsfältet till texten och ser hur en stor del av kommentarerna handlar om huruvida tjejerna faktiskt var horor eller inte.
På Youtube ser jag klippet där Austarliens förra premiärminister Julia Gillard kritiserar nuvarande premiärminister Tony Abbott, eftersom han på flera sätt betett sig sexistiskt genom att bl.a. kommenterat Gillards utseende och menat på att män, biologiskt sett, är mer lämpade för maktpositioner. Inte nog med att diverse manliga politiker i klippet använder sig av jordens alla härskartekniker mot Gillard, så finns i kommentarsfältet långa utläggningar om att ”varje gång en kvinna blir kritiserad så måste hon spela på att det är synd om henne”.
I ett annat klipp håller Chimamanda Ngozi Adichie ett TED-talk om feminism och hennes erfarenheter som kvinna från Nigeria. I kommentarsfältet? Ja, där finns det röster som tycker att hon ska hålla käften, ”här kommer ännu en medelklass kvinna och gnäller”.
När ska människor i större utsträckning reagera på unga flickors orimliga skräck över att ses som horor istället för att diksutera om huruvida flickornas nakenbilder gör de till horor eller inte? När ska diskussionen bara handla om det sinnessjuka i att Australiens premiärminister är en av landets största sexister, istället för att kalla de utsatta kvinnorna för ”offerkoftor” och ett år senare VÄLJA denna sexist till ny premiärminister för landet? När ska en feminist från Nigeria få äga sin röst och dela med sig av sina erfarenheter utan att bli ifrågasatt som någon med dold agenda?
Och framförallt; när ska diskussionen sluta att alltid vara just en diskussion och istället bli faktiska politiska sakfrågor som hamnar högt upp på den politiska agendan?
Inte igår och inte idag, men kanske i morgon? Grejen är bara att vi inte har tid att sova på saken, för just nu dör kvinnor av precis det som många människor nekar till att det finns.
Min lärare var inte en ond människa, men hon gjorde inte heller något för att faktiskt ta reda på hur det låg till. Hon lyssnade inte. Hon försökte aldrig förstå. Istället gick hon på det första hon fick berättat för sig och bestämde sig för den versionen. Låt oss inte göra samma misstag.
