Ok. Det här var jag till klockan 03.00 igårkväll. Ögena mina va torra å stirriga, munnen torr å lill-svintot okammat. När jag frilansar har jag ju inga arbetstider vilket innebär att jag inte behöver kliva upp en viss tid. MEN som den ordningsminister jag är har jag ändå försökt va uppe till senast nio… något som gått sådär senaste dagarna. Inatt låg jag såhär till tre någon gång. 

Aja bara att hålla ut till den 27:e oktober då vi stället om till vintertid och jag får sova en timme längre. Mmmmm. Hoppas att ni förstår att jag var tvungen att google på ”vintertid” TRE gånger för att på riktigt förstå hur klockan skulle ställas om och vad det innebär i sovtid. Jag är så fruktansvärt dålig på klockan. Har alltid varit det. Minns liksom att jag var väldigt ”sen” med att förstå de digitala tiderna som ”18” ”21.30” osv. 

Men andra saker var jag ju bra på. Som att ta betalt för att spela upp ”pjäser” för min familj (läs: tvinga dem att betala för att se på när jag lekte).

Ikväll i Vetenskapens värld på SVT2 klockan 20.00 sänds detta, och guess who’s gonna sitta bänkad? Yes, your master …dvs. jag. 

Jag är en riktig sucker för när självklarheter ifrågasätts. MED UNDANTAG på föreläsningar på Universitetet där vissa studenter gör en ”grej” att vara lite ”klurigt ifrågasättande” av precis allt föreläsaren säger.

Men i övrigt tror jag att jag gillar den här typen av ifrågsättande för att många av mina större feministiska uppvaknande har kommit från att ifrågasätta det självklara och normen. Att ens förstå att det finns en mansnorm, heteronorm, vithetsnorm etc. handlar ju om att fundera över det som vi ser som självklart. Ofta är det i självklarheterna de stora orättvisorna gömmer sig.

Det gör att en tivngas ifrågasätta sig själv och sina egna val. Läskigt men viktigt. Som när jag under ett seminarium på genusvetenskapen fick ett meltdown över att min tvåsamhet med Anton var baserat på en lögn…….

Men tack vare det lilla melt downet(?) blev jag lite mer öppensinnad, lite mer förstående till mina egna känslor och framförallt hur tvåsamhet och heterosexualitet är en norm i samhället som diskriminerar otroligt många människor. Och hur jag är en del i den normen.

Mmmm. Livet hörrni. En lär så länge en lever. 

….sa er master och stack en kniv i hjärtat för hon orkade inte med all denna visdom…….

…

Kolla vädret i Prag i helgen! Hurra! Då blire vans och inga långkalsonger! Mvh den obotliga fashionistan.

Tack för alla tips om Prag. Du läsare som skickade ett helt word-dokument(!) med tips via mejl är jag evigt tacksam. Och så du läsare som varnade för nattklubben med strippstänger älskar jag extra mycket. Vad skulle jag göra utan er?

Svar: gå vilse, hamna i kriminella gäng och dansa på strippstänger.

Är för övrigt lidande av ett enormt resesug nu. Ska bli jättekul att resa i helgen med mina bästa vänner, men håller också på att trixa och fixa med en ensamresa i november. Vet inte alls om det kommer att hända, av den enkla anledningen att jag är fullkomligt livrädd för att resa ensam. Samtidigt känner jag att det är något som vore bra för mig på flera sätt. En grej är att det vore spännande att vara utan Anton. Jag har trots allt levt hela mitt vuxna liv med honom och funderar en del på vem jag är utan honom.

I början av sommaren sa jag till mig själv att jag ska börja göra saker jag är rädd för. Om det så handlar om att dyka från bryggan, befinna mig på ångesttriggande platser, köra om alla lastbilar jag ser eller våga äta senap. Och att resa ensam är ju verkligen en sån grej (och lite läskigare än att äta senap). Det är något jag känner att jag VILL göra, men ca 80 procent av känslan inför att resa ensam består ju av att jag är rädd. Då är det svårt att ta vara på de där andra 20 lustfyllda procenten. 

I det stora hela handlar det ju om en känsla av vilja utvecklas. Och hur utvecklas en som människa? Genom att befinna sig i trygghetszoner och se på 7th Heaven i pyjamas i soffan med hämtmat….? Nä, men genom att göra saker och vara i situationer en inte är helt bekväm/trygg/bekant med. Och det är i de situationerna både längtan och rädslan finns.

Nu gäller det bara att klappa händerna hårt tre gånger, ta sats och våga. 

…Nämligen en bengalkatt. En leopardinspirerad katt. Smidig med vackra fläckar, plus att den känns så himla SMART. Japp, jag vet vad ni tänker: sådan katt sådan matte.

Men problemen är:

1. Anton är allergisk. Fy fan, den värsta egenskapen hos honom. Blir så ARG på det.

2. Bor litet. Känns så himla taskigt mot katten att ge den 40 kvadratmeter…?

3. Kan ej åka bort och vara fri! (Ni minns väl vad som hände då jag fick en katt som fjortonåring? Fick ångestattack pga ”för mycket ansvar”).

Men ändå. EN KATT!!!!!!!! Älskar katter. Jordens absolut bästa djur. Liksom inte för krävande/hetsig/illaluktande som en hund. Istället är de mjuka. Smarta. Komiska. Snälla. Har ATTITYD och en egen vilja. Åh. Kolla in dessa bengalkatter:

– aaah mjauuu hannaaa jag ääälskar deeeeej

– zzzzzz klia mig hannnaaaa

– mmmmmm hihi så skööönt när du hååååller meeej haaannaaa