Här sitter jag, den fromma prästdottern, på mitt ”kontor” Clarion Hotell. Sitter här ca 3-4 ggr i veckan och har gjort sen några månader tillbaka. Ser ni att det är jag om 50 år där bakom? Har alltid klätt bra i blått. Jobbigt med gråstarren :-(

Nåväl. Saker händer i mitt liv just nu, har ni märkt det? Är därför jag får små psykiska meltdowns tror jag. Jag hatälskar ju förändringar, men så kanske människor är som mest tänker jag. Följande har hänt i masters liv den senaste månaden:

1. Jag har flyttat min blogg (bebin min) till Nöjesguiden.
2. Jag ska snart åka ensam och plugga engelska i San Francisco i två veckor.
3. Vi har gjort oss av med gammsoffan (min största trygghetszon) och bytt ut den till en ny, kall, hård, ond, fräsch och snygg soffa. 
4. En större grej än allt annat här ovan har ägt rum. Men får inte säga något förrän nästa vecka. BLOGGIGT va?

Ska dessutom klippa mig och färga håret om ett par veckor. HERREGUD!!!!! LÅT DESSA FÖRÄNDRINGAR HA ETT SLUT!!!!! 

…

Vilken färg ska jag ha på håre mitt? Tänker chokladbrunt (ljus choklad) med lite guldiga/ljusare slingor. Har ni andra idéer så hit me. Klart är i alla fall att jag aldrig kommer se ut såhär igen:

JAG VISSTE VÄL DET! Fler katter där ute läser min blogg. Här kommer fler bilder på våra fyrbenta läsare:

Katten Lars läser min blogg nästan dagligen. ”Tycker den har tappat litet på slutet” säger han.

Frans älskar verkligen min blogg. Läst den i flera år nu. ”Outfittorna och feministinläggen är verkligen mina favoriter, imponeras ofta av din berättarteknik” meddelar han över mejl.

Hedvig är inget superfan. ”Sneglar in ibland för att se om du har gjort bort dig igen” mumlar hon och tvättar sig mellan bakbenen.

Katten Sally gillar mina djupa inlägg. ”Det där du sa om att spela en roll av någon annan passar verkligen in på mig…” berättar hon.

Fick den här bilden mejlad av en läsare. Så kul att kunna nå en publik som jag älskar. Eftersom själv har ett allergiskt bihang här hemma (Anton) och därför sällan får kontakt med mitt absoluta favoritdjur, känns det så fint att vi har någon slags kontakt här genom bloggen.

Känner du fler katter som gillar min blogg? Mejla gärna bild till hanna@hanapee.com. 

Så avslutar vi med en bild på mig och den katt jag aldrig slutat älskat, Stig (rip). 

I kvällens Go kväll sändes ett kortare reportage om Frida Stéenhoff – hon som introducerade begreppet FEMINISM och dess nuvarande innebörd i Sverige 1903. Spola fram till 33:e minuten i programmet för att se reportaget!

Historiska tillbakablickar tycker jag är grymt om en vill förstå vad feminismen är och handlar om. Om inte annat är det ett helt fantastiskt sätt att hitta till den där feministiska glöden. FÖRSTÅ hur många modiga feminister som banat vägen för oss?!? Som stod upp för sina rättigheter när de blev bespottade, hånade, fängslade och i vissa fall mördade. Tänkte försöka lyfta upp fler historiska tillbakablickar här i blöggah.

Frida Stéenhoff trodde alltså på det jämställda äktenskapet i en tid då kvinnor omyndigförklarades vid giftemål. I stadshuset i Sundsvall höll hon ett brandtal i ämnet, samma byggnad där jag drygt 100 år senare skulle stå och spela låtar som Beyoncé – Run the world (girls) på en skivspelare. Efter brandtalet blev hon hånad i Sundsvalls tidning, den tidning där jag idag skriver krönikor i ämnet feminism – dvs. det begrepp Frida introducerade i Sverige.

Ja, mycket vatten har onekligen runnit under broarna. Tack Frida, du gjorde världen till det bättre.

Livet är ett rövhål emellanåt. Ibland känns det som om jag bara distraherar mig igenom det för att orka. Tar med mobilen på toaletten, somnar till podcast, har teven, dator, kompisar, jobb och andra projekt närvarande för att slippa möta mig själv. Det är väl precis därför folk knarkar tänker jag.

Det finns inget mer provocerande än människor som uttalar sig föraktfullt mot missbrukare av olika slag. Jag menar, är det verkligen så jävla konstigt att människor vill fly verkligheten och sig själva i det här livet? 

För det är jobbigt att möta sig själv och det som känns. För vissa krävs det mer än för andra. Det är jobbigt när det finns så många lager till det där du undivikit att du inte längre riktigt vet vad det handlar om. Det går inte att nå, och istället flyter du ovanpå dig själv genom livet.

Det sägs ju att det ska vara skönt att gråta, men finns det något mer skavande än försöka framkalla en gråt som aldrig kommer? 

När livet är ett rövhål vet jag att jag flytit ovanpå för länge. Ofta handlar ju ångest om någonting annat än just ångest, något som behöver sättas ord på. Igår sa jag till Anton att det kändes som om jag pratade i filmrepliker. Som att allt jag gjorde och sa var en scen jag spelade in, och en roll jag spelade. Det är inte att få fatt i sig själv, det är att flyta ovanpå och aldrig möta det som är på riktigt. 

Framöver tänker jag försöka få fatt i mig och det som känns, ha möten med mig själv och gråta ut. För även om livet är ett rövhål behöver inte all skit vara dåligt. Istället kan den vara livsviktig att ta på allvar och reda ut.