Är så jävla komiskt att se sig själv i sådana här sammanhang? Får alltid känslan: VEM ÄR JAG?? VARFÖR FINNS JAG?? FINNS JORDEN?? HUR KOM JAG TILL?? Ok, fattar hur just jag kom till (storken), men inte liksom hur själva människan uppfanns. Får helt enkelt existentiell ångest av att se mig själv på film.  

I övrigt: Jättekul att få träffa <3Clara<3, synd att det låter som om jag håller på att tappa rösten under programmet…? Märkligt. Minns inte det under inspelningen.

Va tycker ni???

Nu är det bokat. I två veckor kommer jag bo inneboende hos en kvinna som är typ yogainstruktör (alltså älskar henne redan av den anledningen) och bor i en jättefin lägenhet i Nob Hill i San Francisco. Jag ska studera engelska på språkskolan EC under dessa två veckor – en kurs som jag bokat genom Blueberry.

Har i ungefär tre månaders tid försökt komma på VAD jag vill göra och insåg att jag verkligen vill bli bättre på engelska och åka till Kalifornien igen. Har slitit med lilla hår i tussar med att hitta en bra skola där som dessutom ligger bra i stan. Hittade då EC genom Blueberry och tyckte det såg bra ut. Verkar vara den enda språkskolan i San Francisco som faktiskt ligger i down town och inte på nån jävla ö bredvid. 

Kommer, förutom att plugga engelska, också att frilansa från San Francisco under dessa två veckor. Kanske kommer jag också ha ett lesbiskt äventyr. Tror dock inte det, en gaykompis till mig sa att jag är den mest hetero hon vet :-(

Mmm. Redan den 3:e november åker jag. 

Just nu är jag 80 procent nervig och på gränsen till att skita ner mig. MEN samtidigt, det är ju bara två veckor jag blir borta. Och om allt känns piss får det väl vara så i två veckor då. 

PS. Har jag några läsare som bor i San Francisco? Isf vill jag ses! Ni andra som varit där, kom gärna med tips om hiPpA sTäLlEn! Jag tror jag missade en massa sist jag var där!

*Skär fisken (fast vit fisk, typ sej, gös) i ca 2-3 cm stora bitar. Lägg på ett fat. Pressa över limejuice och krydda fisken runt om med salt och peppar. Låt stå i kylen 20 minuter.

*Blanda mjöl(2 dl), chilipulver(2 tsk), oregano(2 tsk) och salt(1 tsk) i en skål. Vispa upp äggen(2 st) och tabascon(1 tsk) i en annan skål. Lägg de fint smulade kexen i en tredje skål. Vänd fisken först i mjölblandningen, sedan i ägget och sist i kexsmulorna. Tryck till så att kexen fastnar över hela fisken.

*Värm upp rapsolja till 175°C (använd en digitaltermomter) i en gryta/kastrull, den ska nå ca 5 cm från bottnen. Fritera fisken, några bitar i taget, tills de är gyllene runt om, 2–3 minuter. Ta upp med hålslev och låt rinna av på hushållspapper.

Servera med inlagd rödlök, pico de gallo, creme fraische, koriander och avocado! 

Ät och NJUUUUUUUUT. Det gjorde jag. Raaaaaaap.

Det var en solig höstdag i oktober. Löven hade lagt sig som gulorangea mattor på Stockholms gator och matchade de träd som fortfarande hade sina lövkronor kvar. Jag hade bokat tid med bloggaren Hanna Persson, 25, i hennes lya på Södermalm. Jag var fylld av förväntan inför vårt första möte. En förväntan som skulle visa sig gå i kras under dagen.

– Brrrrr brrrrrr

Min mobil vibrerar i fickan. Ett sms från ett nummer jag lagt till i telefonboken som ”Bloggaren HanaPee”. ”Jaha, och var är du då?” lyder sms:et. Jag tittar hastigt på klockan. 12.03. Jag är tre minuter sen och tonen i sms:et från Hanna gör mig fundersam. Tre minuter är väl inte så värst mycket? Jag är ju dessutom bara några meter från hennes dörr. 

12.04 plingar jag på dörren till hennes lägenhet. Ingen öppnar. Jag trycker på dörrklockan ännu en gång. Låg musik hörs inifrån lägenheten. Det låter som… Arvingarna? Kan det här verkligen vara Hannas lägenheten? tänker jag och tittar igenom vår mejlkonversation i mobilen och ser att, jo, adressen stämmer. Jag plingar på igen. Ingen öppnar. Efter ett par minuter kommer oron. Jag tar mod till mig och tittar genom brevinkastet. Ser ett par ben precis framför mig! Av ren chock snubblar jag två steg bakåt. 

Varför öppnar inte personen som står alldeles framför dörren på andra sidan?! 

Som om någon läst mina tankar så öppnas plötsligt dörren. På andra sidan står hon, den trevliga, roliga och intelligenta tjej vars blogg jag läst dagligen sedan 2007. En pirrande känsla går igenom kroppen. Måtte detta gå bra nu, hinner jag tänka. 

– Ja, visst är det inte så jävla kul att vänta va?! Säger Hanna och spänner ögonen i mig. 

Jag förstår att hon syftar på min försening på fyra minuter, så jag ber om ursäkt och kliver försiktigt in genom dörren. Hanna hasar in i vardagsrummet med en slags märklig läsk i hennes hand. Det luktar surt i lägenheten. Kanske beror det på alla kläderna som ligger utspridda över golvet. Eller kommer kanske stanken från maten som står framme?

– Välkommen in i salongen, säger Hanna och låter handen svepa över vardagsrummet.

Hon ber mig sätta mig i soffan och jag lyfter försiktigt bort ett par mensiga trosor från min plats. 

– Jaha, du skulle ställa nån fråga va? säger hon avmätt och tittar mot tv:n hon slagit på.

Det är The Real Housewifes of Beverlyhills på tv3. Jag frågar Hanna hur länge hon bloggat. 

– Tyst. Skärp dig din menlösa babian, ställ riktiga frågor annars får det vara, svarar Hanna utan att ens titta på mig.

Jag blir nervös men låter det passera. Harklar mig istället och går vidare med andra frågor. Jag har förberett mig noga inför intervjun med min idol. Även om det i just denna stund känns som om vi fick en rätt dålig start med varandra. Jag tänker att mina frågor om feminism bör få henne på andra tankar. Så jag ber henne berätta lite om henne feministiska ståndpunkter.

– Ha ha ha. Feminism asså. Det har blivit en sån jävla image-grej att jag spyr. Det är inge kul när precis varenda jävla brud ska bli feminist! Bli någe annat för i helvete. Lär er om runor! Hur man blåser glas! Fiske! Låt mig få ha min grej och få credd för den. 

Jag är stum och försöker se om hon skojar? Men Hanna ler inte. 

– Vet du en sak? Å lyssna noga nu lillan. Jag tror inte ens på jämställdhet. En kvinna har rent biologiska sämre förutsättningar och därmed ett lågt intellekt. Kolla på det här! Hemmafruarna i USA. De ultimata livet. Slippa jobba och va hemma å få karlns pengar. Då får man fan ta lite våld och påtvingat samlag. Handlar ju om å ge å ta det där… fortsätter Hanna och sveper sin märkliga läsk.

Så vänder hon sig plötsligt om mot mig. För första gången sen vi satte oss i soffan tittar hon på mig och inte på teven. 

– Du skickar väl citaten till mig sen? Frågar hon.

– Nja, vi brukar ha policyn att vi inte gör det… försöker jag försiktigt förklara.

– UUUUUUUUUUUUUT! Vrålar hon från ingenstans för full hals.

– Va? Säger jag fullkomligt chockad av hennes förändrade röstvolym.

Jag känner ur det sticker bakom ögonen och att jag inte alls var beredd på hennes utbrott. Egentligen var jag inte beredd på något av det här. Vem är den här människan? Är det dolda kameran? Jag inser att dolda kameran hör hemma på 90-talet och att det här faktiskt händer just nu. På riktigt. Jag frågar Hanna om hon vill att jag ska gå?

– Du ska ut härifrån och inte skriva ett jävla jota om jag inte får korrläsa citaten, säger Hanna samlat bara några centimeter från mitt ansikte. 

– Förlåt. Självklart kan vi ordna så att du får läsa citaten, jag tror jag har det jag behöver, bara en bild kvar, säger jag omskakad och faktiskt rätt rädd för den här människan. 

– Ingen bild, säger Hanna

– Vad? Vi bestämde ju det i me…

– INGEN BILD, avbryter hon mig.

– Okej… säger jag och försöker två gånger smygta bilder med min mobil.

Det går sådär. Hanna upptäcker mig med en gång och blir riktigt, riktigt förbannad. 

– UUUUUUUUUUUUT, vrålar Hanna och reser sig upp.

Jag hinner få med mig väskan och trampar i skorna och springer ut på gatan. Min jacka är kvar där inne, men jag inser att det inte är någon idé att återvända. Det kan sluta med våld och annat farligt. En vecka senare ser jag min svarta bomberjacka på hennes ”dagens outfit”. 

Köpte detta armband i de judiska kvarteren i Prag. Inser att det förmodligen är en plastig variant som finns i tre miljoner exemplar MEN känns ändå genuint att jag köpte det av en judisk man på en slags marknad. Han kunde inte så mycket engelska men sa i alla fall att handen betyder ”good luck”. SÅ NU LITAR JAG PÅ DET. 

Lördag idag dårå. Ska spendera förmiddan åt att planera min ensamresa som kommer äga rum inom en kort tid. Spännande va?! Kanske mer för mig än för er iofs. Men ni kommer ju få hänga med på denna, förmodligen korta, men ändå ”vattendelare” till resa i mitt liv! Lite nyfikna vill jag ändå att ni ska vara. Men vill inte heller att ni ska bygga upp någon megaförväntning för då kanske ni blir besvikna. 

Kan ju dock säga att det inte kommer bli någon backpackning i Asien. Kan inte tänka mig något värre. Är så otroligt bekväm? Tror inte ens att det har med ålder att göra, utan mer bara min personlighet. Har liksom inget intresse alls av den typen av resor och har aldrig haft. 

Lite kul under ”monkitalks” när vi snackade rädslor och Amanda Berg (som jag tyckte om så himla mycket??) berättade att hon lätt kan hoppa bungyjump utan problem men tycker det är läskigare att prata framför folk. Jag är ju precis tvärtom. Är livrädd för typ bungyjump, resa själv, gå ensam i mörker, djur, flyga etc. Men älskar att prata inför folk, är i princip aldrig nervös när jag ska spela skivor, älskar att gå in i ett rum då alla tittar på mig, älskar att bli filmad, stå på scen osv. osv.

Gud. Vilken vidrig uppmärksamhetskrävande människa en är ändå?!? 

Aja. Kan ni gissa vart min ensamresa bär av?

OCH GOOD LUCK TILL ER ALLA!