Puh.
Det är inte synd om mig. Jag har det verkligen kanon i livet i stort.
Men ibland önskar jag att jag jobbade med något annat. Något som människor inte tog del av eller kunde tycka till om. Eller fan, att skriva här, greja med innehåll, podda och få prata med ER är ju i och för sig bland det roligare jag kan tänka mig? Så det jag önskar för mig själv är väl kanske… tjockare hud? En förmåga att skaka av mig saker?
Som i morse. Sovit dåligt inatt för jag TROR jag hade typ förvärkar igår innan jag somnade? Det var som kraftig mensvärk och magen blev stenhård två gånger. Hade varit aktiv hela dagen igår så jag tror det hade med det att göra. Måste bli bättre på och vila enligt vad som står på diverse gravidsajter (heheeee inga problem att ta den lilla ordern från mig själv) så att jag inte föder i morrn typ.
Aja. I alla fall. Vart var jag? Jo! Men tänk er att ni då vaknar lite omtöcknad och med fortsatt oro för om er bebis mår ok där inne och allmänt skärrad från natten. Tar upp er telefon *loggar in* på diverse appar och läser det svart på vitt att;
1. Du är en jävla hycklare som kränger grejer och försöker få godhetspoäng.
2. Du är en usel narcissist som avbröt Martin i podden. (ja förlåt GUILTY)
Lika snabbt som jag hann uppfatta kommentarerna så raderade jag dem. Av bara farten. Tänkte att de skulle kännas mindre då. Blockerade också ip-numren för eventuell framtida åsikter. Hade tyvärr fel i den saken. Det kändes inte mindre. Kanske är det för att det är morgon och att man är mer hudlös på morgonen? Men jag kunde inte ta de här kommentarerna. Jag blev så fruktansvärt ledsen? Nästan chockad av hur uselt jag tog dem. Herregud Hanna. Det är självvalt att vara här ute på internet och veva!! Du vet att du måste va beredd på sånt här. De här människorna känner inte dig, du vet inte vilka de är, vad de gör för gott av sitt liv. De kanske mår skit. Förmodligen mår de inte jättebra av att ha det där i sig och förmågan att uttrycka det till en människa de uppenbart vill såra. Andas ut det Hanna.
Men beredd var jag ändå inte. Andas ut det kunde jag inte. Trots alla försök till försvar. Tvärtom kände jag hur de nästan kröp in under huden på mig för att stanna. Fan. Den här dagen som kunde blivit en trevlig dag. Ska jag gå omkring med ångestvågor pga det här nu? Det här självhatet man kan känna ibland, bättre blir det INTE när människor petar i det.
Aja. Vet inte varför jag skrev det här inlägget egentligen. Kanske för att jag tycker det är pinsamt att ventilera sånt här *internetgrejs* med typ Anton eller mina kompisar. Kanske för att ni som ändå verkar läsa den här bloggen men… ha… svårt…. för… mig ska förstå lite mer var de där orden tar vägen nånstans. Kanske för att någon nu skriver en kommenterar om att ”jag tycker du gör det bra Hanna” när jag inte verkar tro på det själv. Kanske för att det här är det enda verksamma sättet mot ångestvågorna av självirritation?
Uhhh. Det är något med att VAKNA och behöva känna såhär. Få andras åsikter och rent förakt in under mitt täcke. Känns så… nära. Nej måste kliva upp nu. Äta macka på balkongen och så kommer ju Jacob och vi ska spela in ett nytt Havande kvinna åt er!
Som alltid; stort stort tack för ert öra. Eller ja, öga <3.