Ett av höstens kanske största och mest omtalade spelsläpp är snart här. Metal Gear Solid 5: Phantom Pain. Det finns så oerhört mycket att säga om spelet, om serien och om dess skapare (inte bara Hideo Kojima). Men det kommer jag inte att göra här och nu. Istället kommer jag att peka på ett av de allra konstigaste inslagen i den förmodligen svulstigaste japanska actionserien som någonsin gjorts. Och tro mig, det finns väldigt mycket väldigt konstigt i den.

Det här:

Är det för enkelt att sikta med ett öga som funkar? Är det av gammal vana som träffarna sitter ändå? Är det bara ännu ett av alla dåliga skämt serien stoltserar med?

Hoppas verkligen vi får svaret när spelet släpps, nästa vecka.

Chatroulette. Minns du det? En chatklient skriven av en 17-årig ryss. Tanken är att du slumpmässigt ska videochatta med främlingar. En ganska fin tanke, som i verkligheten blir precis så smutsig som en kan tänka sig. En slags ryskroulette för Internet-generationen. Risken för att klicka rakt in i en live-snopp är ständigt närvarande.

Men Chatroulette har inte bara använts till snuskigheter (jag har faktiskt en bekant som träffade sin fru genom Chatroulette också, men det är en annan berättelse). B-filmsmakaren David Reynolds till exempel. Han och hans Realm Pictures har gjort något kreativt med Chatroulette. Eller i alla fall något ganska roligt. Ett FPS (first person shooter) i realtid. Där den lycklige Chatroulette-användaren som hittar David får styra en person som sitter fast i ett rum tillsammans med en zombie. Mer vill jag inte avslöja, se klippet istället!

Neophobia. Rädslan för allt som är nytt. Som broccolin på din tallrik. Eller som Internet/mobiltelefoner/tv-spel (om du är tillräckligt gammal). Det finns de som ryggradsmässigt stoppar huvudet i sanden eller greppar efter högaffeln så fort de ser något de inte känner igen. Det kan vara ett problem. Men vad som kanske kan ses som ett större problem – eller åtminstone som något väldigt mycket mindre sympatiskt – är de som tjänar pengar på andras rädsla.

Som Patrik Wincent.

Wincent har gjort sig ett namn på att måla upp saker som ”internet” och ”dataspel” som en av vår tids största vardagsproblem. När det snackas ”Dataspelsakuten” eller ”Internetakuten” kan du vara säker på att han på något sätt är involverad. Människor som tillbringar tid vid skärmar är något som måste behandlas. Något ”vi vuxna” minsann måste bota. På sin hemsida gör Wincent reklam för en bok han skrivit där han citerar oroliga mödrar som ser hur deras barn kastar bort sina liv på något de inte förstår.

Patrik Wincent har också gjort en reklamfilm. En film som ”kan förändra ditt liv”. Se den på egen risk:
 

Om ett totalt brott mot allt vad skärmar heter är målet fyller videon nog någon slags funktion. Jag mådde nämligen fysiskt illa efter att ha sett den. Jag ser inte på samma sätt på min skärm efter att den spelat Wincents monotona spoken word. Den känns liksom lite smutsigare.

Men utöver det känner jag mig mest bara arg. Förutom att spela ut Oroliga föräldrar-kortet mot barn som liksom inte kan försvara sig hävdar Wincent också att vi mår sämre av att ha externa lösningar som Wikipedia i vårt liv. Wikipedia som liksom borde vara en  (iofs inte på något sätt oproblematisk) av de mäktigaste sakerna Internet fört med sig. En kollektiv kunskapsbank som är tillgänglig för alla helt gratis (förutsatt att du har tillgång till dator och nät då, förstås). Och att han försöker skilja det IRL-sociala åt från det du sköter genom din telefon eller dator?

Och det största problemet är förstås att det Wincent gör inte på något sätt är underbyggt av vetenskapliga rön. 

Mina hjältar i ämnet heter Elza Dunkels och Marcin De Kaminski. Här är kanske mitt absoluta favoritcitat från Marcin (publicerat i Aftonbladet), angående just det Wincent sysslar med:

Jag menar, utan tvekan, att det här är solklar humbug-verksamhet. På frågan varför är svaret enkelt. Om samma person utan någon som helst substans definierar ett problem och därtill erbjuder sig att sälja lösningen, då bör man dra öronen åt sig. Det beroendecharlatanerna kränger är inte något slags hjälp för den som har svårt att slita sig från mobilen, det är vad man brukar kalla ormolja. Det är helt enkelt hittepå, utan något slags vetenskaplig förankring över huvudtaget.

Och här är ett riktigt bra sammanfattande blogginlägg om senast ”beroendecharlatanerna” dök upp i media. Dela det istället för det där extrema skämskuddeklippet. Eftersom vetenskaplig forskning alltid är bättre att bygga argumentation på än rädsla och okunskap.

Jag fick ett mail om en pärlplatta som ligger uppe på en auktionssajt. Det nuvarande budet ligger på över 1400 kronor. Det lät ganska sjukt. Sedan klickade jag på länken.

Det är ingen vanlig pärlplatta det här. För det första är den himla fin. Den föreställer ju titelskärmen till ett av PC-historiens kanske viktigaste spel: Doom. Men så är den också helt gigantisk. 125 x 110 centimeter. Omvandlat till pärlor blir det nästan 58 000 stycken. Ett imponerande hantverk, inte helt olikt det Johan ”Pappas pärlor” Karlgren och Martin Hagegård sysslar med.

Men det fick mig också att fundera på något annat. Nämligen titelskärmar. Titelskärmar, för den oinsatte, är alltså den skärm dit du kommer innan du ska sätta igång och spela ett spel. Det är härifrån du trycker Start eller Continue, liksom. Titelskärmen har tappat lite i värde i takt med teknikutvecklingen. Idag är det viktigare att ett spel har en fet introfilm som fångar spelaren. Men på 80-talet gick det liksom inte att ha ett intro, så då anlitade du en duktig grafiker till att göra en enda mäktig bild att sälja in konceptet med istället. Det du såg på titelskärmen var på samma gång det spelskaparen drömde om att förmedla – och det du hoppades få uppleva.

Titelskärmen till Ultimate Air Combat är ett utmärkt exempel. Du tänker ”Top Gun” långt innan du insett att det mäktiga i flygplansfighting är rätt svårt att förmedla med 8-bitarsgrafik.

Super Metroid-skärmen är en personlig favorit. Gröna blinkande skärmar, döda vetenskapsmän(?) och så den där äckliga manetliknande utomjordingen.

Charmiga gamlingen Yoshi’s Island hade en superskrytig Mode 7-titelskärm. Det var inte många spel som kunde göra det här, liksom.

Men moderna spel då? Ja, Brütal Legend är ju ett förhållandevis nytt spel, men det försöker ändå göra en grej av det där med att försöka verka gammalt. Plus att det ger lite musikvideovibb att ha det så där IRL:igt.

En spelserie som är bra på att etablera massiv stämning redan i laddningsskärmen är ju Halo. Episka rymdkörer och oändliga utomjordiska vistas. Halo: Reach är exemplet här.

Och så ett exempel på dåliga titelskärmar då: Unreal Tournament 2004. Oklart om det här är en faktiskt titelskärm eller bara något slags kollage gjort för att framkalla kräks i skämskudden. Men så här kunde det alltså se ut i mitten på 00-talet. Fyfan.

Här hittar du auktionen på Doom-titelskärmen.

Nu är ju jag världens kanske äldsta människa, men jag minns tillbaka till en tid innan internet. En tid då Minesweeper (ett litet pusselspel som skeppades med Windows och såg ut så här) på riktigt var något en spelade. Kanske inte för att det var världens roligaste, men det fanns liksom där. Ett småtrevligt tidsfördriv. Jag minns också hur vi på skolrasterna spelade Hjärter över datorsalens lilla nätverk, de gånger då vi inte lyckades tjyvinstallera Quake.

Det var tider det, säger världens äldsta människa. Men idag då? När Windows 10 är gratis – och skeppas med Candy Crush Saga? Visst måste det vara bättre nu?!

Korta svaret: nej.

Bilden är tagen från PC Gamer

Windows 10 har flera spel inbyggda i operativsystemet när du installerar det. Det är grymt. Men det är inte allt. Men många av dessa spel ska tydligen (jag har inte vågat installera min kopia än) också ha inbyggda annonser. Vissa av dem kräver att du tittar på 30 sekunder långa reklamfilmer. Du kan betala en månadsavgift för att slippa allt det här (och dessutom få vissa fördelar i spelen).

Det här är ett bevis för var spelbranschen är 2015. På gott och ont. Spelen förväntas driva in kronorna det kostar att skapa och upprätthålla ett operativsystem. Det kanske är mäktigt, på ett sätt. Men samtidigt också SÅ smutsigt. Spelen blir inte något mer än tidsfördriv byggda för att hålla kvar dig så länge som möjligt – så att du får fler tittade annonsminuter. Jag inser att min inställning kanske är lite naiv. Alla försöker väl tjäna pengar, eller? Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna att det här är fel. På så många plan. Annonserna och reklamen har ju redan inkräktat på mitt vardagsliv i nästan alla andra former. I min mobil, på vägen till jobbet osv. Det här är ytterligare en yta som monetäriseras, en plats som mutas in för att få mig att konsumera ännu mer.

Min uppmaning till dig? Använd Windows 10, det ser rätt trevligt ut (mycket bättre än det Windows 8 jag använder dagligen, i alla fall). Men lägg din patiens med en riktig kortlek. Och spela ett spel med en berättelse istället. Jag lovar att det är värt det.