Ärligt talat kan jag inte förstå varför Guitar Hero inte alltid sett ut så här. Känslan av att stå på scenen på riktigt kommer säkert kännas gammal redan andra gången en ser klippet, men ändå. Jag kan inte låta bli att charmas lite av det här.

Nya gitarren. Fortfarande inte en riktig.

…å andra sidan har ju Rocksmith-spelen (där du kopplar in en riktig gitarr och lär dig spela på riktigt) fullständigt krossat Guitar Hero/Rock Band/etc-spelens relevans. Men jag kommer säkert ha rätt skoj med Guitar Hero Live också.

Synd bara att fejkbandet Broken Tide ser ut som en Carlingsreklam med dude-/douchefaktorn uppskruvad till 11.

Internet. När det är som bäst är det magiskt.

Mänsklighetens samlade ansträngningar, kollektivets gemensamma strävande – även om det inte alltid är organiserat och koordinerat – efter något större än vad alla dess delar någonsin skulle kunna uppnå. Ta Buttborne som exempel. Kanske hade en person av misstag hittat den här fantastiska upptäkten. Men hade det kunnat följas upp av all den här fantastiska meme-flodvågen som följt? Tveksamt.

Allt började med en gotisk demonjägare helt klädd i läder och skinn. Ja alltså, bart skinn. På sämsta/bästa möjliga ställe.

Det dröjde inte länge innan nya exempel hittades…

…i filmhyllan likaså…

…och tv-serierna förskonades inte heller…

Någon blev särskilt kreativ med också den motsatta sidan.

Ja, det var bara det. Ännu ett exempel på varför vi ska vara tacksamma för internet. Varje dag.

Här är den: den absolut snyggaste och mest underbara Game of Thrones-introremaken NÅGONSIN. Game of Hyrule. Ord kan inte beskriva hur bra detta är, så klicka bara. 

(Men jag vill fortfarande inte ha en Zelda-tv-serie)

Spelskapet är tillbaka! Nöjesguiden-bekante Kawa Zolfagary, och vänner, kommer köra en uppföljare på det uppskattade maratoneventet. Och i år har Spelskapet vuxit till sig rejält. Eventet hålls mellan den 8-10 maj och kommer vara i 40 timmar istället för 24 (som det var förra året). Och i sammanhang som detta är ju längre alltid lika med bättre. Den kanske enskilt största nyheten är dock att maratongamingen kommer flytta ut ur Kawas lägenhet och in i Stockholm e-sport arena. Svettigt och intimt byts mot svettigt och professionellt, eller något.

Peppen vet inga gränser. Och vänta bara tills deltagarlistorna släpps…

Läs mer om Spelskapet här!

Anita Sarkeesian är tillbaka! Den här gången fokuserar framgångsrika och fantastiska Feminist Frequency på de positiva (kvinnliga) karaktärer som faktiskt, då och då, dyker upp i spel. De (de trovärdiga och starka kvinnokaraktärerna) är inte många, men de som är bra är (i många fall) riktigt bra. Som karaktären i första avsnittet av miniserien, till exempel:

The Scythian. Det finns inte ord för hur mycket jag älskade Sword & Sworcery när det kom till iPad. Det har fortfarande ett av de vackraste och bäst designade exemplen på modern pixelgrafik. Och det har massvis med stämning, ett par spännande fighter och en hel del intressanta pussel. Och så har det The Scythian. En slags tystlåten, mänskligare Conan-liknande karaktär. En nomad som reser land och rike runt med sin sköld och sitt svärd nära till hands. 

Hon är så jävla grym.

Superbrothers, kanadensiska Capy games och grymma musikern Jim Guthrie skapade tillsammans det största argumentet för mig att köpa en surfplatta. Jag ångrade mig aldrig.

Det är kanske tidigt att recensera FemFreq-miniserien redan efter ett avsnitt, men ett litet omdöme får det ändå bli. Att måla fan på väggen och aldrig komma med konstruktiva argument är kritik de feministiska (spel)analytikerna ofta bemöts med. Det här är (ytterligare) ett bevis för att den kritiken är felaktig. Samtidigt kan jag känna att Sarkeesians udd går lite förlorad när hon inte är helt fokuserad på att tematiskt plocka isär spelen och spelkulturen – för att förklara dem med teorier om struktur och makt. Men som peppbränsle – och speltips – är det här guld värt.