Idag är en stor dag för Göteborgs nya stjärnskott inom indiespelutveckling. Det lilla tvåmannaföretaget YCJY släpper nämligen sitt första spel idag: The Aquatic Adventure of the Last Human (förkortas TAAOTLH från och med nu). Om du känner igen titeln kan det vara för att jag i somras intervjuade Josef och Christopher för Nöjesguiden. Då var spelet fortfarande en bit från release, även om det mesta var mer eller mindre klart. Musiken var den största biten som fortfarande fattades.

TAAOTLH handlar om ett rymdskepp som fastnar i ett maskhål – och slängs tillbaka in i jordens atmosfär typ tiotusentals år senare. Jorden är nu helt täckt av is, och under isen har saltvatten täckt det som tidigare var jordens yta.

Det handlar om miljöförstöring, om masskonsumtion och om mänsklighetens ofrånkomliga förfall. I ett holotape som spelaren upptäcker tidigt i spelet har någon lämnat vittnesmål om hur det tidigare funnits enorma, vackra skogar som täckte jorden – som människan avverkade och använda för att torka sig i röven med. Spelaren är bokstavligt talat som en utomjording som återbesöker sitt forna hem och får det presenterat ur en ny vinkel. Ett tankeexperiment fler kanske skulle behöva utöva för att inse att vår situation just precis nu är helt ohållbar. Och tankeexperimentet slutar inte där. Som ensam utforskare och sista överlevande människan är det lätt att bara åka runt i sin ubåt och skjuta ihjäl vackra fiskar – och på så sätt fortsätta det där vansinniga, narcissistiska som mänskligheten sysslat med i tusentals år. ”Vad spelar det för roll hur jag beter mig när jag är den sista människan på jorden? Vi kommer ju ändå att gå under”. Jorden var aldrig vår till att börja med, Det här är kanske något av det intressantare i YCJY:s debut. Men det handlar om det på samma sätt som Mad Max eller Waterworld gör det. Som en fond för en betydligt rakare historia. Grunden i TAAOTLH är ju att utforska havsdjupen, besegra särskilda bossar (oftast superstora fiskmutanter) och på så sätt låsa upp nya delar av världen. I grunden ett ganska traditionellt spel – både till hur det spelar och hur det ser ut – men som ändå bara kunde ha blivit till 2015. Det är stundtals svårt utav helvete, men det är väl också tanken.

Värt att spela?: Definitivt, om du gillar pixlar, metroidvanias och en saftig utmaning!

The Aquatic Adventure of the Last Human går att köpa på bland annat Gog.com och Steam

KK Sliders akustiska gitarr. Marios warp-visselpipa. Trummorna i Wii Music. Nintendo har en historia av att använda musikinstrument på kreativa sätt i sina spel. Men frågan är om någon någonsin gjort det bättre än MonotoneTim. Tim har nämligen tagit Nintendos kanske mest legendariska musikinstrument – okarinan – och vridit upp meta-reglagen till max. Han har nämligen, på ett helt magiskt sätt får vi nästan förutsätta, kopplat en okarina (alltså en ”kärlflöjt av keramik eller porslin [på bild ovan!]) till en Nintendo 64-emulator – och styr sedan spelet med instrumentet. Och ja, han blåser alltså (bokstavligt talat) sig igenom nittiotalsklassiska Zelda-spelet Ocarina Of Time och sänder allt på Twitch. Det är alltså en ganska absurd sak att göra. Och det får så klart publiken att strömma till. En gillar ju att kolla på absurda saker, liksom.

Tim lergökstutar sig genom sju timmar Zelda i klippet nedan. Det är lika delar fascinerande och oerhört frustrerande att titta på. Och en kan bara föreställa sig hur fruktansvärt jobbigt det måste vara för blåsmuskler, lungor och förstånd.

Här kan du se strömmen/drömmen när den väl kommer online igen.

Så var det dags igen för ett nytt avsnitt av Gillsnack Special! Den här gången unboxar jag och junior de allra senaste Star Wars-figurerna för Disney Infinity 3.0, samt en liten bonus från Den gode dinosaurien.

Idag släpps det så, det där spelet jag fruktat i två-tre år nu. That Dragon, Cancer.

Spelet som handlar om en liten familj som drabbas av det avgrundsdjupa mörkret. Om den lilla pojken Joel och hans fyra år långa kamp mot cancern. Om ”hopp, tro och kärlek” enligt spelbeskrivningen – men som jag verkligen inte kan föreställa mig är något annat än smärta i sin renaste form. Om det är något en lärt sig sedan föräldraskapet liksom rasade in över en för snart tio år sedan är det hur oerhört mycket mer mottaglig en är för berättelser av det här slaget. Empati kanske är relativt ändå, och när du har något som du kan projicera berättelsen på så förstärks den något oerhört. Och That Dragon, Cancer är mer än bara en berättelse. Det är en slags redogörelse för ett faktiskt skeende. Kanske kan en tänka sig att det också är en terapeutisk metod för Joels familj – som faktiskt drabbats av det här – och försökt hantera det, berätta om det.

Jag ska spela det, det har jag lovat mig själv, men jag är oerhört rädd för det. Mer rädd än vad jag någonsin varit för något rymdmonster, postapokalyps eller fantasykrig.

Jag kanske återkommer med en liten redogörelse när jag är klar med det.

699 euro. Någonstans där, eller eventuellt lite högre, kommer prislappen ligga för Oculus Rift. Det första riktiga Virtual Reality-alternativet som når konsument under 2016. Det har ju länge funnits frågetecken som vi alla väntat på att få räta ut när det kommer till den här andra riktiga VR-vågen. Prislappen är en av de större frågetecknen. Hur brett måste VR-hjälmarna slå för att få riktigt fotfäste? Med en prislapp på drygt 7000 kronor – och utöver detta också ytterligare krav på hur pass uppgraderad din PC-dator (som hjälmen ska anslutas till) är – är frågan om det här är revolutionen vi alla hoppats/drömt om. Intressant är ju att se hur de närmaste konkurrenterna ställer sig till Oculus prislapp. Kommer Valve och HTC lägga priset för sin Vive långt under Oculus? Finns det utrymme att sälja sina hjälmar med förlust (vilket Oculus hävdar att de kommer att göra) – bara för att få något slags grepp om marknaden?

Du har väl inte missat Gillsnacks test av Samsung Gear VR – Oculus och Samsungs mobila VR-hjälm?

Nyheten om priset har förstås möts med skepsis från en någorlunda samlad internetkår. Utvecklarkiten som Oculus skeppat ut så här långt har legat på knappt halva priset för vad den färdiga versionen går på – och det är nog något de flesta använt som en slags riktlinje. Verkligheten var lite mer saltad. Paketet kommer innehålla en del kringutrustning, som handkontroll, men det är framför allt tekniken i hjälmen som sägs dra upp priset. Två snabba Oled-skärmar är tydligen inte gratis.

Och när röken lagt sig efter den här utannonseringen av priset finns ytterligare ett frågetecken som vi måste få bukt med. Hur bra är egentligen VR år 2016? Är upplösningen tillräckligt hög för att inte illusionen ska brytas? Är bilduppdateringen tillräckligt snabb för att vi inte ska störa oss? Hanterar rörelsedetektorerna våra rörelser tillräckligt bra för att vi inte bara ska må illa? Mina erfarenheter, så här långt, är att allt är bra – men inte tillräckligt bra. Hårdvaran ligger liksom lite för långt efter för att vi redan ska vara där, i framtiden. 

Oculus – och alla de andra VR-företagen – sitter i en rätt dålig sits här. Det gäller att få ut den bästa möjliga tekniken till lägsta möjliga pris. Och förstaintrycken kommer vara oerhört viktiga för VR-teknikens framtid. För oss åskådare kommer det dock bli sjukt spännande.

Någon gång under det första kvartalet börjar de första Oculus Rift-hjälmarna skeppas ut. Förbokar gör du här.