Time to cock – the time between the release of playable graphical content and the poing when the content is first used to depict a phallus.

Vad är det egentligen med den där outtömliga längtan efter att få rita kukar? En immig badrumsspegel, en snöig bilruta, en grå betongvägg – ytor som liksom bara skriker efter att få en sladdrig dolme ristad över sig. I spelvärlden har det här till och med blivit ett begrepp. ”Time to cock” är tiden det tar från det att ett spel (till exempel) släpps tills det att den första kuken skapats i spelet. När onlinerollspelet Ultima Online släpptes, 1997, ska det bara ha tagit en timme innan den första kuken ritades. Då gjordes det genom att spelare la ut fiskar på marken så att de tillsammans bildade den bekanta snoppformen.

Och antalet exempel på andra spel där det gjorts är oändligt.

Någon har till exempel moddat ett Sonic-spel för att kunna spela igenom det i rollen som manskön:

I Sim City har någon annan byggt en hel suburb i form av en penis:

Det senaste spelet att översvämmas av manliga fallossymboler är indiespelet Besiege. Tanken i spelet är att du ska bygga enorma belägringsverktyg som kan spränga byggnader och rasera slottsmurar. Vi har inte den exakta Time to cock-tiden på Besiege, men med tanke på hur många olika varianter det finns har den ”kreativa” delen av communityt hållit på ett bra tag.

Det kan handla om allt från kukmissiler:

…till äckliga masksnorrar:

…och ingenjörsverk som påminner en om Eddie Murphy-standup:

Min favorit är nog ändå den här nöjda liraren:

…eller kanske den här galningen, som filmskurkskrattar samtidigt som han kissar eld på sina motståndare:

Här finns också hela sexscener uppbyggda (som mest troligt inte är så effektiva?):

Det går naturligtvis att dra många olika växlar och analyser på det här. Om det manliga psyket, om mognadsgraden i gamercommunityt och om det manliga könet som ett vapen. Men det finns en sak jag funderar mer på när jag ser allt det här och försöker sätta det i en historisk kontext, där ju fallossymboler alltid varit närvarande. Hur kommer framtidens historiker se på det här? Kommer de tänka på det som resultatet av barnsliga snoppcentrerade mansvarelser? Eller kommer de sättas i samma fack som de grottmålningar, tempelbyggnader och antik graffiti som föreställer penisar vi redan känner till?

Kan det kanske till och med vara så att historien är fylld av barnsliga snoppcentrerade mansvarelser? Mind blown.

Om nio dagar kommer Kickstarters mest framgångsrika crowdfundingkampanj någonsin avslutas. Över 145 000 personer har backat kampanjen. Projektstartarna bad om 10 000 dollar – och nu är de uppe i nära 5,8 miljoner dollar. Vad spelet handlar om? Exploderande kattungar.

Ja, visst låter det lite roligt. Och kortspel är ju det senaste (se bara på omåttligt populära Hearthstone!). Men jag har ändå svårt att hänga med i internets logik. Tanken om att vara först med att gilla/donera till något som är lite galet och knasigt driver ju de mest märkliga koncept till verkligheten. Och vad ska egentligen de här typ 50 miljoner kronorna gå till? Att trycka kortlekar i rent guld?

Vill du också kickstarta kortlekar? Gör det här.

Den som känner mig vet också att jag är ett enormt fan av pixelkonstnären Paul Robertson. Robertson är en australier som jobbat med – och satt sin grafiska prägel på – spel som Wizorb, Scott Pilgrim vs The World och nu senaste Mercenary Kings. Han är också geniet bakom animerade mästerverken Pirate Baby’s Cabana Battle Street Fight och Kings of Power 4 Billion %. Och kungen av mer eller mindre passande gif-animationer.

Nu har Paul, tillsammans med Ivan Dixon och Jeremy Dower, gjort en egen version av Simpsons-introt. Och det är helt magiskt. Kolla bara:

Svensk design dess marknadsföring, va?

Höme Improvisåtion, så heter en snabbt prototypad och helt spelbar liten indiepärla jag snubblade över idag. Det går i korta drag ut på att försöka montera ihop IKEA-möbler. Det är gjort med ungefär lika hög seriositetsgrad som Surgeon Simulator – och det är ungefär lika svårt att få saker att passa ihop på slutet. Bordet Börk borde liksom inte vara supersvårt att bygga. Men på något sätt slutar det alltid med att ena bordsbenet är tre meter längre än resten.

First Person Lover är ett gamerflörtande reklamspel från Björn Borg. Här är tanken att du, en vältränad man/kvinna helt klädd i Björn Borg-under- samt överkläder, ska befria hatande människor från sina arga känslor. Det gör du med en pusspistol. Och en befriad, älskande människa måste naturligtvis också kläs i Björn Borg-kläder. Då blir de färgglada, muntra och struttar runt som idioter på stan. Reklamkampanjen har bland annat innehållit presentationsvideor som gjort sig lustig över spelmässefenomenet samt knutit till sig esportproffset Christopher Alesund.

Personligen hade jag ju roligast med Höme Improvisåtion (som du kan ladda ner här), men vill du testa First Person Lover gör du det här.

Saudiarabiska spelutvecklarna på Semaphore ska ha kudos för en sak: de saknar inte ambitioner. Med spelet Unearthed: Trail of Ibn Battuta har de, helt oblygt, bestämt sig för att kopiera spelvärldens just nu kanske största trippel-A-serie: Uncharted. Resultatet är väl kanske inte helt lyckat, men underhållningsvärdet är enormt:

Ärligt talat vet jag inte hur många som arbetar på Unearthed, men min professionella gissning är att det inte är tillräckligt för att utskina Naughty Dog. Å andra sidan är jag nästan lika sugen på att skratta mig igenom Unearthed som jag är att få lägga vantarna på Uncharted 4 senare i år. Det här spelet är ju som gjort för ironiska genomspelningar.