Dagens obehagligaste spelkoncept – från japanska indieutvecklare: mordisk skolflicka som systematiskt städar undan lik. Yandere simulator heter spelet, och vi förväntar oss chockrubriker från kvällspress kommer inom 3, 2…

Det är naturligtvis intressant att se på hur ”den oskyldiga skolflickan” kontrasterar med metodiska mord på sina skolkamrater (tYandere en regelbundet återkommande japansk karaktärstyp). Ställt mot sina manliga ”kollegor”, till exempel agent 47 i Hitman-spelen, är det här ju ingenting.

Imorse möttes jag av ett twitterinlägg där en journalistkollega uppmärksammade en kritikerkollega på att någon tyckte att kritikern i fråga var för gammal för att recensera tv-spel i SVT:s morgonsoffa.

 

Snubben som är i 50 års åldern och recenserar tvspel åt kidsen på @gomorronsverige? Kanon. Dags att låta LillBabs recensera kampsportsburar?

— daniel breitholtz (@MrBreitholtz) March 25, 2015

Min reflexreaktion var att skratta. Det här måste väl ändå vara en av de där desillusionerade 16-åringarna som bara hänger på Reddit och aldrig läser svensk spelkritik? Men nej, så var inte fallet. Kanske borde jag ha fattat att personen måste vara äldre för att dra Lill-Babs-kortet? Vem personen var?

Daniel Breitholtz.

Kanske har du glömt vem Daniel är? Enligt Wikipedia var Daniel en ung musikertalang som startade bandet Headbug och släppte singeln “Ghettoblaster” – som sålde hela 640 exemplar.
 

Universal och senare BMG (som Daniels pappa varit chef på) insåg storheten i Breitholtz och hans dansanta säckpipedänga och gav honom jobb som promotionperson och senare talangscout. Det var så Bert Karlsson fick nys om Daniel – och signade upp honom som jurymedlem i Fame Factory. Därifrån gick han vidare till det han är mest känd för – som medlem i Idol-juryn.

Tobias Bjarneby, svensk speljournalistiks grand old man, kommenterade det så här:

Den här @MrBreitholtz – är inte det den där medelålders snubben som brukar recensera idoler för småbarn?

— Tobias Bjarneby (@bjarneby) March 25, 2015

Huvudet på spiken. Och visst finns det fler saker att ifrågasätta i det här. Till exempel Daniels syn på tv-spel (är de bara för barn?). Och Daniels syn på (spel)kritikern (kan bara barn recensera produkter som främst är ämnade för barn?). För att inte tala om Daniels syn på Lill-Babs.

Dagens Media plockade upp händelsen senare under dagen, när Breitholtz ojat sig offentligt över hur han blivit angripen av nördar:
 

Ok. Jag har uppenbarligen retat upp varenda joltdrickande manliga oskuld i 40-årsåldern som innehar email. Släpp det å gå vidare nu.

— daniel breitholtz (@MrBreitholtz) March 25, 2015

Men kanske borde vi inte bli förvånade. Daniel Breitholtz främsta livsverk är att vara ett professionellt troll på nationell tv. Att han är samma person i sociala medier borde kanske inte komma som en överraskning. Har dock halvsvårt att sympatisera med honom när han får inkorgen fylld med egen trollmedicin.

We happy few. Så heter det senaste spelet jag såg en trailer för som gjorde mig intresserad.

Berättelsen utspelar sig i ett alternativt 1960-talets England. Pleasentville och They live är referenserna en drar från filmens värld. Med spelen som måttstock liknar det inte så lite Bioshock, innan det där undervattniska paradiset(?) fullständigt barkade. Här verkar det som att experimentet lyckades. Storebror ser dig och nåde dig om du inte håller humöret uppe. Ät dina lyckopiller nu!

Det finns inte så mycket info om spelet ute än, Compulsion games har ju knappt gjort mer än visat upp sin första trailer (se nedan). Men det är ändå lätt att dra slutsatser om tematiken. Om hur vi stöps en form och om hur ifrågasättande av just den formen kvävs, både på ett strukturellt och en individnivå. Det kan ju lika gärna handla om sexualitet som en meta-kritik av spelcommunityt, och allt däremellan.

Det ser i alla fall väldigt spännande ut!

Paulina Modlitba Söderlund (projektledare, Tekla), Robyn Carlsson (artist) och Sophia Hober (dekanus, KTH) Foto: Sara Arnald.

Gamergate-hösten (och vintern) 2014 var mycket, men framför allt var det en signal för ett uppvaknande. Kritiken mot förlegade stereotyper och ruttna strukturer blev någon slags självuppfyllande profetia, där kvinnliga spelutvecklare ansattes hårt av manliga “gamers”. Ingen ny företeelse, bara till en tidigare oöverträffad grad. Organiserat och tydligt orkestrerat människohat.

Det som slog en var att det här inte är något som enbart avgränsar sig till spelcommunityt. Egentligen heller inte bara till teknikindustrin – nej, hela samhället. Men just i techsektorn–- dit många av de som räknar sig själva som planetens främsta hjärnor huserar – är problemen otroligt påtagliga. Idag är var fjärde ingenjör på arbetsmarknaden kvinna. 34 procent av de studenter som söker sig till KTH är kvinnor. Det här har så klart ingenting med det biologiska könet att göra. Vi fostras att tro att data- och it-området, till exempel, är en manlig sfär dit andra kön inte har tillträde.

Därför är det så fantastiskt att initiativ som Tekla tas.

Vi frågade världens bästa Robyn (som tilldelades KTH:s Stora Pris 2013) om vad Tekla egentligen är, och hur den kom till.

– Tekla är en festival som jag och Lina Thomsgård tänkte fram när KTH frågade mig om jag ville göra ett seminarium i och med att jag fick deras Stora Pris 2013. De 200 tjejer som kommer på festivalen kommer att kunna prova på att programmera, göra musik och bygga robotar och mycket annat också. Det kommer göras och spelas musik och vi kommer också ha inspirerande talare på plats. Det kommer bli en rolig dag, jag är så peppad!

Lördag den 18 april kommer tjejer mellan 11 och 18 år att få gå gratis på festivalen (som hålls på KTH-området). Förutom robotprogrammering, 3D-printning och liknande kommer de också bjudas på uppträdanden av Robyn, Zhala och DJ Lap See. Tekla organiseras av KTH, med hjälp av Popkollo, och med Spotify, Paradox Interactive, Google och Valtech som partners.

– Jag hoppas att fler tjejer får chansen att upptäcka att teknik kan vara ett kul jobb.

Det hoppas vi med, Robyn!

Kolla in Teklas hemsida här och gilla deras Facebook-sida här.

Du tyckte inte att det räckte med berättelsen om den gröna målargnomen för att inse att Sims-spelare OCH simmarna själva är f-ed up? Du kände att det verkligen behövdes mer bevis för att erkänna att det här är tio gånger farligare än japanska våldtäktssimulatorer OCH alla GTA-spel tillsammans? Well… Varsågod: