Jag vet att det finns ett skämt här någonstans. Det handlar om en fet tron – och tv-spel. Eller typ om hur sjukt det skulle vara om George RR Martin skulle placera en magisk tv-spelskonsol någonstans i Westeros. Det ställer ju också en del frågor. Typ vilket spel skulle Tyrion helst nöta när han inte glider runt på dass med armborst? 

Anyways, ”Teens react” är en uppföljare till en videoserie som heter ”Kids react” – som gick ut på att ungar såg virala videor och… reagerade. ”Teens react” är samma sak, fast med andra topics. I det här avsnittet handlar det till exempel om Nintendos 8-bitarskonsol, NES.

…och ja, jag är fullständigt övertygad om att den enbart är gjord för att påminna mig om exakt hur gammal jag är. För hur mycket jag än dör när Arya S… Maisie Williams blåser I KONSOLEN gör det inget för att dämpa känslan av att jag med stormsteg sprintar mot min egen grav. Uppskattar dock att hon klätt sig i Fresh Prince-kläder så att jag i alla fall ska känna mig lite hemma.

Hela den katastrof som är Quinnspiracy/GamerGate tog just en ny vändning.

Det här är en skitstorm som bara blir sjukare för varje dag som går. Och senaste vändningen är något som får alla konspirationsteorier att verka rimliga. Det vill säga alla utom de där som det skrikits allra mest om på speldelen av internet de senaste veckorna.

Det här är vad som hänt:

1. En man skriver ett blogginlägg där han beskriver hur han blivit sviken av sin ex-flickvän.
2. Flickvännen är en oberoende spelutvecklare och uttalad feminist. Hon heter Zoe Quinn och har bland annat varit med och skapat spelet Depression Quest.
3. Mannen menar att Quinn varit otrogen med en rad olika män. Bland annat speljournalister.
4. Quinnspiracy startar. Internetforum, både spelrelaterade och icke-spelrelaterade, börjar brinna. Här finns en konspiration, menar många, mellan korrupt PK-spelmedia och indiescenen.
5. Zoe Quinn blir doxxad. Hela hennes liv läggs ut för allmän beskådan. Hennes livsverk ifrågasätts, hennes sexualitet smutskastas.
6. Phil Fish, känd indiespelutvecklare som tidigare möts av enormt hat från vissa delar av internet, uttalar sitt stöd för Zoe Quinn. Fish doxxas, en 1,5GB stor fil cirkulerar med uppgifter om Fish – innehållandes bland annat Paypal-login.
7. Anita Sarkeesian släpper en ny video i sin Tropes vs Women-serie. Videon handlar, bland annat om hur mäns våld mot kvinnor porträtteras i spel. Sarkeesian och hennes familj mottar otroligt grova hot. Så grova att Sarkeesian får rådet att inte sova i sin egen lägenhet.
8. Tim Schafer, Joss Whedon och flera andra offentliga, populärkulturella storheter visar sitt stöd för Sarkeesian och hennes(/vår) sak.
9. #GamerGate startar. Här menas det att kärnfrågan i hela det som hänt fram till nu varit den om journalistisk integritet. Inget annat.
10. #NotYourShield hakar på #GamerGate. Här visar en rad icke-vita/icke-män hur de inte ställer upp på det PK-krigarna och deras medielakejer basunerar ut. De störs inte av hur kvinnor eller minoriteter visas upp i spel.

Det här har pågått under de senaste veckorna. Men det är inte allt som hänt. Varken i det offentliga eller bakom kulisserna.

Pojkvännen har till exempel tagit tillbaka vissa delar av det som skrivits. Quinn har blivit anklagad för våldtäkt. På fullständigt felaktiga grunder.

Och det allra viktigaste, ur vilken den här nya vändningen föds:

Zoe Quinn har infiltrerat det hemliga rum från vilken hela den här misogyna hatkampanjen startades.

Hon har samlat på sig massvis med chattloggar, som enligt henne ska finnas i den polisrapport som får hela 4chans mörkare vrår att darra. För den enda konspirationsteori som faktiskt stämde var den om ett hemligt nätverk misogyna män som hatade kvinnor. Zoe Quinn har fått tillgång till loggar från en privat IRC-kanal, kallad ”Burgers and fries” för att verka legit, där Quinnspiracy startade. Allting var ett orkestrerat försök från en mindre (liten vore att ta i, det ska enligt uppgift ha funnits uppemot 400 personer inne i ”Burgers and fries”-kanalen) grupp män.

Gruppens mål har från allra första början varit att komma åt i första hand Zoe Quinn – och i förlängningen Anita Sarkeesian och spelkulturkritiska feminister. Det är en noggrant planerad kampanj som byggts för att verka allmängiltig – men i själva verket handlat om att slå Zoe Quinn där det gör som ondast. Gruppen har kallat kampanjen för ”Operation Virtous Mission”. Till en början fanns också ex-pojkvännen med i kanalen och gav gruppen uppgifter om Quinn och hennes bekanta. De som uttalar sig i kanalen har uppenbarligen en anti-feministiskt politisk agenda. De skriver om hur de ”utkämpar ett krig” och om hur feministernas mål är att göra männen till en andra klassens medborgare.

Genom att skapa mängder av fejkade twitteranvändare har den lilla gruppen verkat större. De har piskat upp stämningen i hopp om att skapa en opinion mot bland andra Zoe Quinn och Anita Sarkeesian. Och inte bara genom att hota och hata på PK-krigarna. De har också skapat röster vars uppgift var att verka resonliga och vettiga. Röster som motsatt sig det Quinn blivit utsatt för (”ingen kommer ju tro att de som ställer sig på Quinns sida är de som ligger bakom hatkampanjen!”). Röster som på riktigt menade att det fanns en pressetisk och journalistisk fråga värd att diskutera här. Under hashtaggen #GamerGate har uppriktiga bekymmersrynkor samlats för att tala ut om det här problemet.

Under #NotYourShield har icke-vita, icke-män berättat om hur de inte ställer sig på den politiskt korrekta pressens sida. Många, om inte alla, av dessa var alltså låtsaspersoner skapade av en liten kärna kvinnohatare. Här är ett exempel på en fejkanvändare, kallad ”Blackgamernigga”, där någon gjort en avatar av en bild från en nyhetssajt. På det anonyma internet skapas folkstormar där majoriteten av de röster som hörs är påhittade trollkloner.

”If I show up in a blackface can I help #NotYourShield”

(Läs mer om #GameOverGate på Storify)

Det är så här hat sprids på internet. En mindre grupp galningar ljuger och duperar, får luft under vingarna – och försöker krossa sina mål. För de här männen är kriget mot dessa individer/kvinnor djupt personligt. De siktar på mjukdelarna (citat från en av loggarna) men försöker linda in allt i frågor som kan engagera en större grupp. De ickeorganiserade som under den här perioden förfärats över vilka goda kålsupare politiskt korrekta speljournalister är – är egentligen inget annat än spelpjäser i nätmobbens smutsiga spel.

Det är så här det ser ut, men det är inte alltid det går att bevisa. Att Quinn orkat stå emot – och få tag på den här informationen – visar på vikten av att kämpa. Och det visar att hon inte är ensam.

Men den där lille gruppen misogyna män har rätt i en sak. Det här ÄR ett krig. Det som händer i spelkulturen är inte isolerat från den övriga verkligheten. Och de noggrant orkestrerade lynchmobbarna mot feministiska spelutvecklare och -kritiker är bara en relativt liten strid i det kriget. Avslöjanden som det här borde bara göra det ännu lättare att välja sida. Att kämpa emot den ojämnlika, människofientliga och direkt livsfarliga ordning som råder.

Avslutningsvis: ett inlägg i debatten från en ungdomsförbundsmedlem till riksdagens brunaste parti.
 

Istället för att lägga upp en unboxing-video när jag sprättar min Xbox One drog jag till London för att spela ett gäng spel som kommer ut först i höst. Jag får inte berätta vilka än, men ni kan läsa om dom i nästa Nöjesguiden.

…och roa er med att läsa en lista över fem av de ABSOLUT sämsta spelen som någonsin gjorts (och släppts exklusivt till en Xbox-konsol).

1. Dead or Alive: Xtreme 2

Dead or Alive började som en fightingspelserie, typ Tekken eller Virtua Fighter. Det var hyfsat kompetent. Hade ett ganska intressant counter-system. Men det hade också en välutvecklad bröstfysikmotor. Den gick, i stora drag, ut på att karaktärerna omfattades av jordens fysiska lagar. De kvinnliga karaktärernas bröst, däremot, löd under speciella månlagar. I Xtreme Beach Volleyball gick ruskigt ofräscha japanska spelföretaget Team Ninja lite längre. Här lät de nämligen samtliga kvinnliga karaktärer göra upp mot varandra i volleyboll istället. Enbart iförda baddräkter.

I uppföljaren, Xtreme 2, gick det ännu längre. Då fick tjejerna leka andra strandlekar. Typ som att hoppa på saker i en pool. Och stjärtbattla. Samtidigt som spelaren kunde låsa upp nya ”kläder” samt fota karaktärerna ur olika vinklar. ”Gubbsjukt”? Det här är fan (gubb)ebolavarianten.

2. N.U.D.E. : Natural Ultimate Digital Experiment

Drömmen för alla manliga spelare måste väl ändå vara att ha en egen, svinsnygg och pinnsmal cyborgbrutta som stapplar runt i pojkrummet (som naturligtvis har Xbox-affischer på väggen)? Som lyder ens varje kommando blint? Natural Ultimate Digital Experiment är ett spel som liknar Dreamcast-klassiker Seaman väldigt mycket. Fast huvudkaraktären är bytt från fiskman till robotkvinna. Spelet styrs genom att du talar in kommandon i ditt headset. Vi får anta att förkortningen sålde fler exemplar av spelet än vad själva premissen gjorde. Så dumt så att det aldrig lämnade Japan.

3. Rumble Roses XX

Så, om du inte kan göra ett spel om yppiga skolflickor som ”spelar volleyboll” så får du ta till det näst bästa. Yppiga flickor som brottas mot varandra. Wrestlingbrottas. Jag skäms så mycket när jag ser de här filmklippen att det liksom gör ont i hela kroppen. Slowmotionsekvenser när overkliga pattar fladdrar runt mitt i en flygande mara. Argh.

4. Blackwater

Känner du till Blackwater? Alltså inte spelet, för det känner INGEN till. Blackwater, privatarmén. Ett företag som säljer sina tjänster till högstbjudande (inte sällan USA) och grottat runt i en hel hög infekterade konflikthärdar under de senaste typ 15 åren. Det har inte alltid gått snyggt till (om det nu någonsin kan göra det i krig). I september 2007 sköt de till exempel ihjäl 17 civila och skadade 20 i Bagdad. Plus att de köpt prostituerade med amerikanska skattepengar.

Aaaanyways. Tänk att du gör ett spel om det här. Ett spel där du står framför tv:n och skjuter med fingrarna. Och det är nästan som i verkligheten! Så sjukt verkligt! Ja, fast du kommer ju aldrig behöva oroa dig för att det faktiskt på riktigt kommer att behöva hända på riktigt. Eftersom Blackwater är på din sida. Just nu, i alla fall.

5. Amped 3

Amped-spelen är två av mina absoluta favoritspel på Xbox. Jag tror inte något annat spel snurrade så många timmar i den gamla originalkrysslådan som nummer två i serien. Det var, ungefär, vad Skate var för skateboardgenren. Ett mer realistiskt, samlat och coolt spel. När serien tog klivet in i nästan generation (till Xbox 360) var mina förväntningar därför skyhöga. Det här kunde väl bara bli bra? Fel. Det kunde bli jättejättedåligt. Det blev Jackass av allt och jag sörjde det här mer än något annat flera vintrar i rad.

Alltid lika fantastiska Tankesmedjan har pillat ihop en app så här i valtider. Appen heter ”Debattle” och är nästan precis så göteborgsk som den låter. Den handlar om att du sätts framför en digital sampler där alla samplingar är tagna från partiledare. Varje sampling är en punchline tagen från verkligheten. Tanken är att användarna ska foga ihop samplingarna till ett beat, och på så sätt skapa magi.

Det är ganska roligt – även om jag uppskattar mer att höra det andra gjort med appen än att själv sitta och leka med den.

Det här var tänkt att vara en slags recension av appen. Men jag träffade på verkligheten, och nu orkar jag inte längre.

För som det så ofta blir så springer verkligheten i cirklar runt allt vi någonsin skulle kunna fantisera ihop. Även om Tankesmedjan sitter på några av landets vassaste och roligaste hjärnor hade nog ingen på redaktionen ens kunnat drömma om att få en sån fullträff som någon Gävlebo i mitt flöde grävde upp igår. I Gävle skapas nämligen den största politiska (omedvetna) satiren just nu.

En lokal moderatpolitiker har gjort en raplåt.

Bornegrim kallar sig ”moderat kulturpolitiker” och i en intervju med Gefle Dagblad säger han så här:

– Eftersom jag har jobbat med musik förut tyckte jag det kändes rätt. Även om jag varken kan rappa eller sjunga.

Och att kompetens inte är det viktigaste kravet i Bornegrims yrke förstår en efter att ha hört rader som dessa:

Moderaterna ett arbetarparti, inte bara jobb och ekonomi
Centern har gått från bonde till gay, från Torbjörn Fälldin till Federley
Folkpartiet vill ha ordning i plugget, sitt ner håll käften så går tugget
Sist har vi KD om dem lite kort, *piiiiiiiiiiiiiiip*

Och, bara för att förtydliga, det här är alltså en låt som gjorts för att göra reklam FÖR Alliansen. Gjort med ”humor”, förstås, men kanske inte av en sådan Gervaisk dimension som detta antog.

I Gefle Dagblad fortsätter Bornegrim att säga saker som ”vi har så förbaskat kul i Moderaterna”, att han vill ”röra om i grytan lite” och att han har fler ”grejer som ligger i ‘pipen’”. Jag vågar inte ens tänka på vad som kommer att hända om det blir maktskifte i Gävle i höst.

För den som känner stadens kulturpolitiska historia kommer det här kanske inte som en överraskning. Det här KAN vara den största politiska protestsångaren sedan Joe Hill.

Det behövs det ingen app för att upptäcka.

Xbox One släpps imorn!? Det är helt galet. På flera sätt:

Ett: det är alltid högtidsstund när ny hårdvara släpps.
Två: den släpptes för jättelängesen i andra länder.

Hittills har vi firat det kommande släppet med att lista Xbox-trivia. Nu tänkte jag lista mina favoritspel av de Xbox-exklusiva (som alltså inte kommit ut till någon annan konsol) titlar som kommit ut i spelbutik de senaste 12 åren.

1. Alan Wake (Xbox 360)
Finska Remedy följde upp sina actionstänkaren och supersuccén Max Payne med ett spel om en författare som hittade sitt eget Twin Peaks. De allra flesta avskydde det här av anledningar jag aldrig riktigt förstod (förväntningar som satts av ett gammalt teknikdemo, kanske?). Ett fantastiskt flerbottnat manus räckte för att vinna mitt hjärta helt och fullt.

2. Geometry Wars: Retro Evolved 2 (Xbox 360)
Xbox 360 var den första konsolen där indiescenen fick någon slags vågmästarroll. Alla (nästan) stora spel släpptes till multiplattform – och skillnaden mellan maskinerna byggdes av exklusivitetsdealar med indieutvecklare. Braid och Limbo var ju till exempel tidsexklusiva mästerverk. Geometry Wars-spelen har inte alls samma pretentiösa anspråk som de båda spelen – men herre-min-gud vad roligt det är. Jag älskar det här spelet.

3. Halo 2 (Xbox)
Det går liksom inte att överskatta Halo-seriens betydelse, varken för Xbox-varumärket eller för konsol-fps-spelen. Det här var serien som lärde oss att det faktiskt gick att skjuta på varandra även om du inte hade en speldator. Alla tre huvuddelarna är ju magiska, men nummer två har ändå en speciell plats i mitt hjärta.

4. Forza Motorsport 4 (Xbox 360)
Om det var något Xbox-konsolerna kunde bjuda på så var det mäktiga bilspel. Project Gotham Racing, Rallisport Challenge och Forza Motorsport har stulit så många timmar från mig att jag förmodligen kunnat ta alla körkort som finns där ute om jag tillbringat tiden i en uppkörningsbil istället. Forza 4 är höjdpunkten på allt det här. Ska bli skoj att se hur nästa generations racing blir.

5.Crackdown (Xbox 360)
Ett GTA men med superhjältesnut som smiskar upp cyberpunkiga gatugäng. Det låter ju ungefär som alla andra spel i hela världen. Crackdown var inte det. Det är fortfarande en av de största överraskningarna jag bjudits på i modern tid. Lika roligt som uppföljaren är värdelöst.

6. Child of Eden (Xbox 360)
Listans första – och nästan enda – Kinect-spel kommer från en japansk lirare som heter Tetsuya Mizuguchi. Han gillar psykedeliska hallucinations-shoot’em-ups. Och det gör jag med. Child of Eden KUNDE spelas med händerna. Det kändes bättre med handkontroll. Och lite sämre än föregångaren, Rez. Men fortfarande fullständigt underbart.

7. Otogi: Myth of Demons (Xbox)
Långt innan Demon’s Souls och Dark Souls blev hippt att gilla (pga de fanns inte än) satt jag och slet mitt hår över FROM Softwares märkliga mytologislaktare Otogi. Stämningsfull tomtar och troll-action som träffade rätt.

8. Steel Battalion (Xbox)
Alla spel som handlar om asfeta robotar har automatiskt ett plus i kanten hos mig. Om du dessutom behöver en typ 20 kilo tung, specialbyggd handkontroll (med en knapp dedikerad för att skjuta ut sig ur mecha-cockpiten) för att styra det är skiten i mål direkt. Steel Battalion var otroligt japanskt – och det älskar en ju – och svårtillgängligt. Var eventuellt lite före sin tid.

9. Chromehounds (Xbox 360)
Det var ju det där med feta robotar, ja. I Chromehounds styrde vi visserligen våra mechajättar med vanliga handkontroller, men känslan gick rakt in ändå. I detalj fick en pimpa sina robotar – och sedan spela dödsmatcher med vänner – mot ovänner – över nätet. Bäst bössa vann, oftast. Tyvärr var spelet väldigt obalanserat och det slutade med att alla hade exakt samma vapen.

10. Dance Central (Xbox 360/Kinect)
Kinect-titlar är det inte gott om på den här listan. Dance Central är en av de få. Ett spel som visar hur du ska dansa – och sedan ”ser” med kameran om du gör rätt. Det är så sjukt pinsamt – men också fantastiskt roligt. Bonusinfo är att jag alltså ställde upp i dansbattle i SVT-programmet PLUS mot en melodifestival-stjärna som jag nu tyvärr glömt namnet på. Alla filmklipp är raderade från internet, vad jag vet, och jag skulle inte gråta om SVT:s arkiv brann upp.

Vilka spel är dina favoriter?