Bara timmar kvar till Xbox One-släppet nu. En kan liksom känna det i luften nästan. Jag har putsat upp en plats på tv-bänken. Oljat in speltummarna. Och laddat med lite mer Xbox-relaterad trivia. Vem är Xbox-världens Kevin Costner? Vad är RROD? Vem är den här mästerkocken alla snackar om?

Halo till Mac

Bungie, företaget som ligger bakom Halo-serien, var till en början ett otroligt nischat spelföretag. Pathways into Darkness, Marathon och Myth var tre väldigt olika spel som alla främst producerades för Apples Macintosh-datorer. Mac var vid det här laget en plattför som gav spelutvecklarna mer frihet (åh, ironin). Och tanken var att Halo också skulle bli Mac-exklusivt. Men Microsoft nosade reda på att Bungie var i ekonomiska trångmål, och gav dem ett förslag de inte kunde tacka nej till. Resten är, som det brukar sägas, historia. Microsoft-VD:n Steve Ballmer ska ha fått ett telefonsamtal från en rosenrasande Steve Jobs vid det här laget. Utan Bungie, Master Chief och Halo hade Microsofts Xbox-satsning med stor sannolikhet aldrig blivit vad den är idag (hade ens Xbox One funnits?). Och Mac har fortfarande problem att locka till sig gamers.

Och vad skulle ens vara jämförbart? Om Sony stulit Mario från Nintendo? Typ.

Dödens röda ringar

Det fanns en tid då alla Xbox 360-ägare fruktade den röda faran mer än något annat. Den tiden var framför allt den första fyraårs-perioden av konsolens livstid. Mellan 2005 och 2009 ska nämligen nästan 24% (rykten gör gällande att den riktiga siffran är närmare 40%) av alla Xbox 360-konsoler ha mött dödens röda ringar, RROD. Själv brann mina konsoler upp ett par gånger (båda på grund av Rockstar-spel). Till Microsofts försvar ska sägas att supporten ändå var bra.

Det brukar ju sägas att early adoptern alltid blir lidande när ny teknik släpps. Låt oss hoppas att Xbox One inte blir ytterligare ett bevis för det.

Dyrt är inte alltid bättre

Tidernas dyraste Xbox-exklusiva spel heter Too Human. Inte hört talas om det? Ingen fara, det är inte dig det är fel på. Det tog nästan tio år att utveckla. Inte för att det var enormt eller väldigt avancerat. Och inte för att det var bättre än något annat som någonsin utvecklats. Nej, Too Human blev snarare beviset för att kvantitet och kvalitet inte har något med varandra att göra. Prislappen för spelet hamnade någonstans mellan 60 och 100 miljoner dollar. Närmaste Xbox 360-exklusiva spelet är Halo 3. Det här är (ett av) spelvärldens svar på typ Waterworld. Vilket borde göra Denis Dyack till Kevin Costner?

Om det bara fanns ett enda användningsområde för Oculus Rift, och det var att få känna på hur det är att svinga en lightsaber, så skulle det vara nog för att jag skulle köpa den färdiga produkten. ALLA dagar i veckan. Nu har jag visserligen någon slags erfarenhet av vad det kan krävas för att få ett system med kropptrackers som direktöversätter IRL-rörelser till spelet (utan lagg och liknande). Det är ingen lätt uppgift. Och därför förhåller jag mig skeptiskt tills det att jag själv fått testa OR-demot.

Men det ser ju heeelt fantastiskt ut. En pojke måste få drömma.

Tipstack till Rirreblol!

På fredag blir den nya hårdvarugenerationen fullständig när Microsoft så ÄNTLIGEN släpper Xbox One i svenska spelbutiker. Det här, som vi är uppriktigt peppade på, firar vi på Spelbloggen med ett par inlägg med Xbox-tema.

Föreställ dig det här: året är 2000 och spelbranschen domineras av tre stora hårdvarujättar: Nintendo (Nintendo 64), Sony (Playstation 2) och Sega (Dreamcast). Två stycken klassiska tv-spelsikoner, om än på glid, och en hyfsat ny aktör (Sony) – som pumpat in lite attityd i branschen. Och alla tre lika japanska som spelmediet varit de senaste 15 åren. Och in valsar Microsoft. Den tidens ondaste mjukvaruföretag vars främsta produkt är ett påtvingat och fruktansvärt osexigt operativsystem.

14 år senare är Microsoft en självklar aktör på spelmarknaden. Inte alltid helt stabil, men ändå med två lyckade konsoler bakom sig – och en tredje precis just nu på väg ut i handeln. Men vägen hit har inte alltid varit välartad.

För att fira att Xbox One äntligen är på väg att lanseras i Sverige följer här en bloggserie i två delar om Xbox-saker vi gärna fnissar åt.

Xbox – ett bra namn? Vänta tills du hört alternativen

Prototypen för original-Xbox. En silvrig gigant med en Windows-PC i.

Xbox kommer ur ”DirectX box”, som är en passning till Microsofts grafik-API. Men det var inte helt säkert att den skulle heta så. 11-X/Eleven-X var ett alternativ länge. Det och FACE, MARZ, M-PAC och MIND. Namngivning har förstås alltid varit en akilleshäl för Microsoft (Lex Zune). Jag menar, har någon försökt sticka hål på logiken i att köra ”Xbox”, ”Xbox 360” och sedan ”Xbox One”? Men föreställ er vad som kunde ha hänt. ”11-X 360” eller ”Face One”. Wow (fast åas, är det sämre än ”Xbone”?)

Oversized-problemet

Obs, bilden är fejk. Tror jag.

Minns ni originalhandkontrollen till Xbox? Den som var så stor att den liksom måste ligga i knät för att ingen dödlig människa kunde hålla upp den i luften och samtidigt fokusera på spelandet? Microsoft bestämde sig för att designa om kontrollen till den japanska marknaden. Men missräkningen var ju global. INGEN har så stora händer att Controller S inte funkar bättre. Det lustiga är att till och med de interna, amerikanska, utvecklarna använde Controller S innan konsolen var släppt. Men det var för sent för att dra tillbaka jätteoriginalet. Kanske var det också därför The Rock fick vara med och presentera konsolen när den först visades upp.  

Har du roligare Xbox-trivia? Dela med dig!

Förra veckan var en mörk en för spelbranschen. På många sätt. Quinnspiracy hände. Sarkeesian fick hejdlösa mängder skit över sig. Phil Fish och Tim Schafer likaså.

Den här veckan har börjat lite bättre. Till exempel så har typ 600 pers skrivit under den här listan.

Och så har Deirdra ”Squinky” Kiai släppt det helt fantastiska Twine-spelet Quing’s Quest VII: The death of videogames släppts. En rosaglittrande kommentar på en spelkultur som kidnappats av kvinnohatande odjur. Och som skulle kunna vara så mycket bättre.

Duon (som ser HELT fab ut) som spelet handlar om är strandade på det rosamålade rymdskeppet Social Justice Warrior. De minns den tid som varit, och drömmer om allt det den kunde ha blivit.

De minns hur Misogynerds invaderade planeten Videogames och började kalla sig Gamers. Sedan försökte de övertyga alla om att de varit där sedan begynnelsen. Misogynerds skapade ett samhälle med ett kastsystem. I det systemet finns det två klasser. Den styrande klassen kallas ”män” och slavklassen kallas ”kvinnor”. Den styrande klassen avskyr öppet slavarna – men behöver dom ändå, pga något som kallas ”kärlek” fast mest kan liknas vid relationen en har med egendom.

De minns hur Misogynerds tog makten över planeten och tvingade alla att skapa ”phallic-shaped eyesores for their entertainment”.

Och nu sitter de båda i sitt rymdskepp och tittar ner på planeten Videogames. Och undrar om den ens är värd att rädda längre.

Spela igenom Quing’s Quest VII. Det tar typ fem minuter. Och jag älskar det.

Det finns ingen hejd på hur peppad jag är på Red Bull Music Academys ”Diggin’ in the Carts”-serie som har premiär nu på torsdag. Ett kärleksbrev till de japanska män och kvinnor som tonsatt många av spelhistoriens mest klassiska äventyr.

När Havoc, ena halvan av Mobb Deep, säger ”who are these guys?” och klassiska Castlevania 2-låten ”Bloody tears” kickar igång bara sprutar gåshuden rakt ut på mig. Och så ett kollage av några av spelhistoriens allra främsta kompositörer. Hip Tanaka. Nobuo Uematsu. Michiru Yamane. Så otroligt starkt.

Kenichi Matsubaras ”Bloody Tears”, en Castlevania-klassiker.

Havoc är inte den enda som är med och hyllar de klassiska spelkompositörerna. Just Blaze skymtar förbi. Kode9. Fatima Al Qadiri. Flying Lotus. Chiptuniga Anamanaguchi (som bland annat gjort musiken till Scott Pilgrim-spelet). Artister som på olika sätt, i varierande grad, påverkats av spelmusik. Mer än det, i vissa fall.

Dizzee Rascal, som också intervjuas i serien, till exempel. Hans musikaliska bana började på pojkrummet i en betonggrå del av London. Allt han hade var en Playstation-konsol och ”spelet” Music 2000. En mjukvarutracker där det gick att stapla förinspelade trumloopar och simpla melodislingor. Det här var under en tid då musikskapande inte på något sätt var lika lättillgängligt och billigt som det är idag. På så sätt var Music 2000 revolutionerade.

Ovan hörs en typ elvaårig Benga göra ett beat i BBC-radio, från 2003. Fantastiskt.

Music 2000 var så klart otroligt begränsat. Men på något sätt är det ändå begränsningarna som gör det här så himla magiskt. Eller ger det åtminstone en extra dimension av magi. För de som gjorde musik för gamla 8-bitarsmaskiner var begränsningarna ännu större. Antalet ljud du kunde spela, antalet kanaler du hade till ditt förfogande – allt var hinder som tvunget måste övervinnas.