Det har varit en hård vecka, det här. Angrepp på Zoe Quinn och Phil Fish. Hot mot Anita Sarkeesian (Sarkeesian har senare publicerat en bild på de hot som gjorde att hon inte kunde sova i sitt eget hus, OBS för triggervarning här). Idioti som kokar över i så många mörka hörn av gamercommunityt att det liksom inte finns hejd. Men med hatet kommer också hopp. Det finns de som kämpar emot. De som inte ger sig.

Och Tim Schafer bara fortsätter att vara awesome.

En anonym (så klart) hatare har satt ihop en lista över PK-krigande Social Justice Warriors, med meningen att vi ska sky dessa som pesten (listan finns längst ned i detta inlägg). För alla som har någon slags insyn i indiescenen – och de mer progressiva spelutvecklarna där ute – är det här så klart ett skämt. Till exempel:

Fullbright Company gjorde till exempel ett av förra årets absolut bästa och mest berörande spel i Gone Home. Spelet är intressant på många sätt, bland annat för sitt sätt att diskutera sexualitet och svårigheterna i att komma ut.

Anna Anthropy är en pionjär inom twine-scenen, men också känd för sitt Dys4ia – ett spel som handlar om hennes sex månader långa och svåra hormonbehandling.

Bioware är ett på många sätt traditionellt spelföretag – men som vid flera tillfällen haft LGBT-karaktärer (och tillåtit samkönade relationer) i sina spel.

Företagen och personerna som listats är inte i majoritet i spelbranschen. De är ingen egentlig maktfaktor. Men de gör avtryck, och de pushar mediet framåt. Men det uppskattas inte av alla. Och effekterna av detta kan bli förödande. En av manusförfattarna på Bioware, Jennifer Hepler, lämnade företaget för ganska precis ett år sedan. Detta efter att hon mottagit dödshot mot sig själv och sina barn. Hennes brott? Hon hade, i en 6 år gammal intervju, uttalat sig om att hon inte uppskattade strider i spel. Det, och Biowares öppna förhållningssätt till ”avvikande” sexualitet, gjorde att bägaren rann över för det på många håll otroligt inskränkta och ignoranta spelcommunityt. I en intervju med spelsajten Polygon ska Hepler senare ha sagt, angående angreppen från communityt:

”It’s something that comes up in almost every conversation with female developers”. ”Overall, people seem to try to shrug it off publicly and fume privately, and younger women contemplating the field are reconsidering whether they have the stomach to handle what it currently asks of them.”

Spelutvecklare, och kvinnliga spelutvecklare i största utsträckning, måste ta i beaktande att de – och deras familjer – kan bli hotade till livet för att de gör spel. Eller åtminstone om de gör spel på sitt sätt, och det sättet inte överensstämmer med en arg internetmobb. Hepler fortsätter:

”That’s the biggest risk in my opinion: that we will lose out on the talents of people who would make fantastic games that we would all be the better for playing, because they legitimately don’t want to make themselves into targets.”

Phil Fish har för andra gången tagit avsked av spelbranschen just på grund av det här. Och Jennifer Hepler menar att många kreativa och skapande människor har känsliga personligheter. Avståndet mellan den känslige kreatören och den evigt uppjagade internetmobben är oändlig. Så länge det är idioterna som hörs mest kommer spelföretagen ha svårt att ha kvar den kreativa talangen. Varför ska någon offra sin tid och energi på att skapa något eget när de bara får skit för det? Det är liksom inte värt det. Och vad händer när de som försöker göra något annorlunda försvinner från branschen? Vi blir kvar här med Candy Crush och Call of Duty 17.

Vi får de spel vi förtjänar, sade en cynisk spelutvecklarbekant till mig för inte så längesen. Så är det kanske. Men jag ser det bara som ännu en anledning att kämpa ännu hårdare emot den dumma och högljudda skaran hatare. Fortsätta att visa att vi som förtjänar bättre faktiskt är i majoritet.

De som listas här gör det för att de gått ut och visat offentligt att de har ett samvete. Och samtidigt gör de bra och intressanta spel. Frågan är bara hur länge till de kommer orka göra det.

Attityden hos den som skrivit detta är vad vi behöver mindre av i spelbranschen. Alla lista ovan är friska fläktar i en unken verklighet.

I Sverige slutade busringningar vara coolt någon gång på 90-talet, när Hassan-gänget la på för sista gången. På internet, not so much. Där är en busringning med grava följder fortfarande det roligaste en tragisk nätperson kan komma på. Som här, när Jordan ”Kootra” Mathewson strömmar en CS:GO-match och någon ”lustigkurre” ringer in och hävdar att det sker en skolskjutning i byggnaden. Allt för att jävlas med Kootra. Han verkar visserligen ta det rätt lugnt när SWAT-teamet brakar in på kontoret, men ändå. Efter en stund spawnar Kootra med bomben, men kan styra spelet längre eftersom han ligger på golvet med handklovar. Ironin.

Just den här sortens ”bus” kallas för ”swatting” och har utförts mot en rad kända strömmare. I det aktuella fallet stängdes tre skolor i Littleton, Colorado, ner i en timme så att polisen kunde undersöka platserna.

Ganska orimligt. Ungefär som när Playstation Network gick ner, för ett par dagar sedan, och någon bombhotade ett plan som en Sony-chef satt på. Eftersom han var chef för Sony Online Entertainment tyckte någon att det var rimligt att hålla honom ansvarig – och i samma veva tvinga planet ur kurs, av säkerhetsskäl.

I den evigt återkommande följetongen om ”Personer som påpekar orättvisor och sedan får utstå oproportionerligt mycket hat” har turen återigen kommit till Anita Sarkeesian. Ingen skulle nog höja på ögonbrynen om någon kallade Sarkeesian för en av de mest hatade populärkulturella personligheterna. Hennes brott? Hon påpekar att Marios jakt på det ständiga prinsessoffret följer den strukturella könsmaktsordningen. Bland annat. Hon lägger fram sakliga bevis på att det finns ett kön som konsekvent prioriteras högre än ett annat i spelmediet. Det är inga konstigheter. Egentligen. Som gamer behöver en inte rannsaka sig själv så där jättehårt för att inse att mycket av det vi vuxit upp med – och spelar nu – är skevt, på flera sätt. Och det behöver inte ens handla om extrema 80-talsexempel som Custer’s Revenge, där spelaren styr general Custer – vars mål är att våldta en fastbunden ursprungsamerikan.

”Swedish erotica”

Sarkeesian släppte i alla fall en ny video igår. Den handlade bland annat om hur mäns våld mot kvinnor visas upp i spel (toppbilden är reklammaterial för spelet Hitman: Blood Money). Jag länkade till den, och visade på hur Tim Schafer fick utstå smädelser för att han tyckte att alla i spelbranschen borde se videon. Schafer var inte den enda som uppskattade och uppmärksammade videon. William Gibson, cyberpunkens fader, gjorde detsamma. Joss Whedon likaså.

Men när kända (manliga, i det här fallet) kreatörer uppmärksammar sådant här gör internet, det vill säga okända (förmodat manliga) destruktörer, som det brukar. Slår bakut.

Sarkeesian delade också med sig av ytterligare ett av många hatfyllda meddelanden hon fått riktat mot sig.
 

Frågan är ju om det kommer bli värre innan det blir bättre. Blir trollen farligare ju närmare en lösning vi kommer?

Minns ni när Alexander Gustafsson glitchade ur? Om inte så får ni en ny chans nu, när Tommy Toe Hold släpper andra delen i UFC-glitch-serien. Förlåt, men jag tycker det här är så fantastiskt roligt. När Big Country warpar ut genom burväggen och i ren chock lägger sig på rygg brister det för mig.

Tim Schafer (till vänster) är en av spelbranschen allra största älsklingar. Han var med back in the day och knåpade ihop klassiska äventyrsspel som Full Throttle, Day of the Tentacle och The Secret of Monkey Island. Han fick en hel generation gamers att lära sig älska det där som kallas ”peka och klicka”-spel. Han tog genren till perfektion med Grim Fandango. Han skapade Psychonauts, ett missförstått mästerverk i mångas ögon. Och när han skulle kickstarta Broken Age, ett spel som lovade skulle ta oss alla tillbaka till Schafers absoluta storhetstid som speldesigner, bad han om 400 000 dollar – och fick 3,4 miljoner.

Tim Schafer är som en blandning mellan Tim Burton och Bill Murray. Han är rolig, underfundig, har kanske tappat sin kreativa edge – men är chef över en av världens just nu kanske mest spännande spelstudior, Double Fine.

Men Tim gick just över gränsen. Tim gjorde något du inte får göra. Tim tipsade om att alla borde se Anita Sarkeesians senaste video. Och hälften av alla som hörde av sig till Tim var fruktansvärt besvikna. HUR kunde deras hjälte vara så PK?

Det fanns de som ställde sig på Tims sida också. Och i själva verket har ju Tim så klart rätt. Alla borde se videon. Från början till slut. Gör det. Nu, till exempel: