Svenskt var det här! Och så lite osvenskt med!

Hotline Miami 2: Wrong Number

I Göteborg sitter två begåvade unga herrar och snickrar på uppföljaren till ett av de bästa indieactiontitlarna någonsin: Hotline Miami. En top down, Alien Breedsk våldsodyssé genom ett neonskimrande 80-tals-Miami. Ett spel som dessutom kundre skryta med ett av spelhistoriens kanske bästa soundtrack (ryktet gör gällande att till och med musikkännaren (nej, det skriver jag inte bara för att han är min chef) Amat Levin ska ha uppskattat det). Kommer uppföljaren hålla hela vägen? Kommer vi kunna ta oss förbi den omdebatterade våldtäktsscenen? Kommer spelet vara lika självkritiskt som originalet var?

Allt jag ser är att det går att lägga skjutvapnen på sidan och blasta som en OG. Det räcker för att upprätthålla min hajp.

SOMA

I Helsingborg sitter ett gäng begåvade herrar och snickrar på ytterligare ett i raden av spel som gör allt för att skrämma oss från vettet. Penumbra- och Amnesia-spelen gjorde Frictional Games världskända som mästare på psykisk, tryckande skräck. Och om den senaste trailern för SOMA är något att gå efter lär det här inte bli ett steg i någon annan riktning. Lägg därtill klaustrofobiska undervattensmiljöer, liksom.

Blackwell Epiphany

”Peka och klicka-genren är död”. Om jag fick ett textkommando för varje gång jag sett eller hört någon hävda det skulle jag få ihop till en hel bok. Och om jag fick en hel bok för varje gång någon inledde en text om ett nytt peka och klicka-spel med att hävda motsatsen skulle jag ha böcker nog för ett helt bibliotek.

Wadjet Eye Games och Dave Gilbert ska avsluta Blackwell-trilogin, åtta år efter att det första spelet i serien släpptes. Vi kan, som vanligt, vänta oss charmig pixelgrafik och mysig b-filmskänsla. Om bara ett par veckor släpps Blackwell Epiphany. Vill du testa ett demo kan du göra det här. Och om du inte kan hålla dig utan verkligen måste spela ett ”nytt” peka och klicka-spel, köp Gemini Rue från samma utvecklare.

Bonus: Starr Mazer

Starr Mazer är inte ett spel, det är bara en trailer för något som borde bli ett spel. Internet, do ur thang. Det här måste bli av!

Starr Mazer from Imagos Films on Vimeo.

Goat Simulator

Om det är något Goat Simulator från svenska Coffee Stain Studios bevisar så är det att det här med att pitcha spelidéer är helt jävla omöjligt (tro mig, jag vet). Föreställ dig att du närmar dig en distributör med en hisspitch som handlar om en get som springer runt och sprider mayhem i en amerikansk förort. Crickets. För att nå framgång på internet idag (Goat Simulator har fått så sjukt mycket uppmärksamhet) räcker det med att visa upp en halvfärdig fysikmotor och ha en knasig huvudkaraktär. Men what the hey, det ser ju ganska roligt ut (bortsett från den där biten då geten dras i tungan efter en bil. Det gör ont i mitt djurvänshjärta). Spelet släpptes tidigare i veckan och har redan vunnit internet. I en bransch som till stor del handlar om att kopiera andras framgångsrecept kan vi alltså räkna med att getter blir det nya fyrkantiga block.

Crawl

”Ännu ett spel som förstörs av onödig retrografik”, säger någon i kommentarsfältet. Håll käften, säger jag. Jag kan köpa att en blir less på en stil, men om det utförs tex så här bra – hur kan då någon gnälla? Crawl är ett asymmetriskt flerspelarspel där dina medspelar styr fienderna och du hjälten. Tills du dör, typ. Jag tror det här kan bli en riktig partyhit.

Carmageddon: Reincarnation

Minns ni Ken Olofsson? Han som snackade om hur supportermordet berodde på att unga män spelat för mycket tv-spel och tappat alla spärrar vad det gäller våldsutövande. Jag hoppas att Ken Olofsson aldrig ser Carmageddon. Då kommer han aldrig ändra åsikt. I övrigt kan jag känna att konceptet med sensationslysten slasherbilkörning tjänat ut sitt syfte lite på den här sidan millenieskiftet. Men det är ju bara jag.

Definitivt de nättaste glasögonen i VR-racet hittills. Funkar ju fantastiskt bra i sociala sammanhang också, uppenbarligen.

Och så händer det igen. En enormt tragisk händelse följd av ”expertutlåtanden” av en ”sakkunnig” i en av landets största nyhetskanaler. Syndabocken får bli det den ”sakkunnige” vet minst om. Den här gången var det tv-spel, men det kunde lika gärna ha varit hårdrock eller dansbanor. Jag har tappat räkningen på hur många gånger den här sortens analys har gjorts – och nästan lika många gånger får den stå oemotsagd. Det handlar om allt från skolskjutningar till misslyckad skolpolitik – spelen får alltid bli syndabocken. Bara ett par dagar efter Utøya fick jag skriva en helsida i Aftonbladet om vad World of Warcraft egentligen var för slags spel. Ryktet gjorde ju gällande att Breivik spelat massvis med World of Warcraft åren innan terrorattacken.

Den här gången handlar det om den tragiska händelsen då en fotbollssupporter misshandlades till döds inför årets Allsvenskan-premiär. Tidigt imorse fick journalisten Ken Olofsson agera sakkunnig i SVT:s morgon-tv. I stycket som jag filmat här ovan säger Olofsson, ordagrant:

”Jag tror att de är inspirerade av tv-spelsvåldet, där man slår på huvud och sticker ner människor och sedan går man ut och gör det i verkligheten. Det kan ju inte klubbarna göra så mycket åt, mer, utan det är ju som någon sagt ett samhällsproblem.”

Det här är inte ett inlägg skrivet med syfte att måla upp bilden av spel som något fullständigt oskyldigt och ofarligt. För så är det inte. Spelen och spelkulturen dras med massor av problem, men det är inte det som är huvudproblemet här. Supportervåldet är ett stort problem med djupliggande samhälleliga orsaker. Det är ett, av många närbesläktade, problem som kräver förändring på flera plan. I en intervju med Sportbladet pratar Simon Bank om hur han uppfattar justitieministern som fullständigt verklighetsfrånvänd i frågan. Det krävs djupa attitydförändringar, bland annat, för att komma till rätta med det här. Och politikerna verkar helt handfallna.

Det som gör mig så fruktansvärt less är att en erfaren och erkänd journalist (som jag är övertygad om faktiskt förstår det här själv, på något plan) förminskar det här stora, omfattande problemet till att handla om tv-spel. Det är kortsiktigt och korkat. Men Ken är inte ensam. Se till exempel på republikanske senatorn Lamar Alexander (utbildningsminister under George Bush d.ä. 1991-1993), som tycker att spel är ett större problem än vapen.

Och igen: det finns problem med spel och i spelkulturen. Men det finns också mängder av exempel på hur spelen varit positiva i människors liv. Jag träffar dagligen på människor som känner att de räddats undan utanförskap och mobbing tack vare spelen och nördkulturen. En kultur där datorfestivaler som Dreamhack samlar tiotusentals ungdomar på små områden – helt utan våldsamma incidenter.

Nej Ken, spel är inte anledningen till de här problemen. Dumma uttalanden är dock en anledning till att problemen fortsätter vara olösta.

Ni minns mina inlägg om framtidsdrömmar? Om VR-hjälmar, cyberrymden och allt det där?

Facebook köpte just upp Oculus Rift, företaget som på många sätt låg längst fram i detta den virtuella verklighetens kapprustning. Två miljarder dollar splashar Facebook på den där Kickstartade framgångssagan. En fis i rymden för ett företag som pungade ut 19 miljarder för Whatsapp.

Men eventuellt ett slut på alla våra drömmar.

Det här kan ju förstås tolkas på en massa olika sätt. Till exempel att den där William Gibsonska framtiden där tangentbordsjockeys surfar på raytracade internetvågor nu för evigt bytts ut mot något helt annat. Det är ju på ett sätt så jävla typiskt att det här händer samma dag som King, företaget bakom Candy Crush Saga, börsnoteras.

Istället för Framtiden (dvs våra våta drömmar) målas istället bilden av en värld där vi sitter upphookade mot sociala medier-flödet och spelar små, dumma och beroendeframkallande spel – fullpepprade med ingame-reklam – med skärmar exakt en centimeter från ögonen. Du kan inte fly.

Men faktum är att det inte är mina krossade drömmar jag är mest orolig för här. Zuckerberg har sagt att OR kommer fortsätta fokusera på gaming, och de kommer få fortsätta jobba mer eller mindre ostört. Pengar har ju så klart slutat vara ett problem för Oculus Rift, men med Facebooks oändliga pengabinge är det ännu mindre av ett problem.

Och John Carmack-citatet:

”I have a deep respect for the technical scale that FB operates at. The cyberspace we want for VR will be at this scale.”

…får det i alla fall att rinna till lite hos mig. Även om det går att ställas i direkt motsats till Markus ”Notch” Perssons citat:

”We were in talks about maybe bringing a version of Minecraft to Oculus. I just cancelled that deal. Facebook creeps me out.”

Men den stora frågan här handlar varken om Minecraft eller själadödande Facebookspel. Den stora frågan handlar om ägarförhållandena på internet. Vad händer när ett par stora företag börjar köpa på sig en allt större del av den digitala kakan? Hur mycket kontroll kommer slutanvändaren ha? Hur mycket frihet?

Kanske landar vi inte inte så långt ifrån William Gibsons profetior ändå.