Alla som någonsin spelat ett datorspel vet att halva grejen är att ha episk gear. Utan ett fett tvåhandssvärd eller en massiv sköld gjord av draknaglar kan du lika gärna ge upp, liksom. Så är det med Dark Souls också. Och IRL.

Och det är just därför som Spelbloggen har teamat upp med Bandai Namco för att förse en lycklig vinnare med fet IRL-gear OCH en kopia av Dark Souls 2 (till antingen Xbox 360 eller Playstation 3). Ryktet säger att det endast finns ett begränsat antal av de här tröjorna och väskorna, så din episka gear kommer dessutom vara rare. Helt sjukt.
 

Allt du behöver göra för att vinna är att svara på tre frågor:

1, Vad heter företaget som gör Dark Souls 2?

2, Vad heter egentligen originalspelet?

3, Motivera varför just du förtjänar en fet t-shirt, en mäktig väska och ett svinbra Dark Souls 2-spel till antingen Xbox 360 eller PS3!

Skicka dina svar i ett frankerat mail till michael.gill@nojesguiden.se. Vinnarna utropas på bloggen här på fredag klockan 12:00 – och sista inlämningstid för dina svar är därför 11:30 på fredag.

Kom ihåg att du måste vara över 16 år för att spela Dark Souls 2. Väskan och t-shirten har ingen åldersgräns, men skicka gärna storlekspreferenser.

Ps. Egentligen är du ju som allra coolast om du INTE har någon gear alls och ändå klarar Dark Souls-spelen. Men det är överkurs. Ds.
Pps. Personerna på bilden har episk gear från Dark Souls IRL. Dom vinner alltid. Ds.

Dark Souls 2 släpps om tre dagar. Det firar Nöjesguiden med att ha Dark Souls-tema på spelbloggen hela vägen till spelet släpps (recension kommer senare i veckan!).

5 saker du inte visste om Dark Souls

– Till en början var det meningen att Dark Souls skulle heta ”Dark Ring”, men när namnförslaget nådde de engelskspråkiga kusterna drog någon i nödbromsen. Rövhålsreferenserna kändes inte helt fräscha. Och japanska högkvarterets andraförslag var inte mycket bättre: Dark Race.

– Dark Souls ursprung är inte helt lätt att hålla reda på. Demon Souls brukar av många räknas som originalet, men faktum är att obskyra Playstation-titeln King’s Field är vad det hela började på riktigt. King’s Field släpptes 1994 och spelas i förstapersonsperspektiv, så det är förståeligt om inte alla drar den slutsatsen. En spännande koppling spelen emellan är albinodraken Seath the Scaleless – som dök upp som en vänlig karaktär i King’s Field. I Dark Souls är hen inte alls trevlig (faktum är att hen drivits till galenskap efter att ha försökt skaffa sig odödlighetsfjäll).

– Högst upp på Undead Parish utspelar sig en av spelets många tuffa bossfighter. Just här är det emot två stycken Gargoyles du måste jonglera för att ta dig vidare. Stora flygande stendemoner låter ju ascoolt att slåss mot, visst? Från början var det tänkt att bossfighten här skulle vara mot en demontusenfoting. Inte riktigt lika coolt.

– Hur märker du att Dark Souls är ett spel från From Software? På flera sätt, egentligen. Men det finns ett särskilt intressant litet påskägg: Moonlight Sword. From Software har nämligen smugit in månskenssvärdet, i olika former, i alla spel i Dark Souls-serien. Men också i robotfesten Armored Core 5.

– Bättre fly än illa fäkta. Om det är något som är en läxa i Dark Souls-spelen är det att varje strid kan vara din sista. Därför gäller det att välja smart vilka strider som är värda att ta. Kolla till exempel på klippet nedan (tack Kawa!). Det som i det där klippet åstadkoms på en minut tog mig typ två veckor att göra.

Vilka är dina bästa Dark Souls-hemligheter?

På fredag, om fyra dagar, sparkar spelåret 2014 igång på riktigt. Det är nämligen då From Software släpper lös ondskan på oss igen, den här gången i form av Dark Souls 2. Jag fick spelet i förra veckan, men får inte skriva något om det förrän senare den här veckan. Som en liten uppladdning inför det som komma skall tänkte jag därför reposta en text jag skrev om Dark Souls på Blogemup.se. Då, 2011, utropade jag det till årets spel. Det återstår att se om tvåan kan leva upp till den hajpen.

**

Jock-liraren som drömmer sig tillbaka till ett legendariskt Chicago Blackhawks och ”NHL” på Megadrive. Klädintresserade spelkritikern som sjungit Bungies lov sedan 2001. Rollspelspuristen som bytte T10 mot sladdriga disketter när SSI började göra AD&D-spel. Chefredaktören som byggt ett tidningsimperium baserat på sin kärlek till små, luttrade japanska män.

Alla har vi något gemensamt. För även om vi (nästan alla) kan uppskatta utveckling och framåtrörelse kommer vi aldrig kunna släppa drömmen om igår. Den nostalgiska ådran, det romantiska filtret och kärleken till den tid som flytt.

Jag har en ganska lång kärlekshistoria med From Software. ”Chromehounds”, ”Otogi”, ”Tenchu” och ”Armored Core” är alla spel och spelserier jag gillat. Men actionrollspelet ”Dark Souls” är, om man bortser från spirituella föregångaren ”Demon’s Souls”, något helt nytt. Det bär inte på en historia som går att spåra tillbaka till tiden då hockeykort och -frisyrer var det hetaste. Det släpptes hösten 2011 – men skickar mig tillbaka till en tid då dator- och tv-spel var något magiskt. Det finns inget spel som får mig att känna mig så ung som just ”Dark Souls”. Ung som i oerfaren (det är ju otroligt svårt) men också ung som i naiv. From Software lyckas skapa känslan av att den smutsiga, råbarkade världen som ”Dark Souls” utspelar sig i är lika unik och enorm som den är ogästvänlig och ond. När jag hör någon berätta om sina bravader förutsätter jag inte att jag själv någonsin kommer nå dit. Hade det till exempel handlat om ”Dragon Age 2” istället hade jag varit övertygad om just det, och kanske blivit lite sur för att någon spoilat min upplevelse.

From Software lyckas bygga en slags mytologi snarare än bara en lång och mer eller mindre rak sträcka av scriptade händelser. I den här världen finns inget vackert och putsat, bara ond bråd död. Och minsta misstag kommer knuffa dig över kanten. Men egentligen är det inte just den ofrånkomliga, ständigt återkommande, döden som är själva poängen. Det här är inte ”svårt” av samma anledning som, säg, ”I wanna be the guy”. Det är inget självändamål. Det är först när man hör andra prata om spelet man inser det. Någon harvar i ett kloaksystem och kämpar mot grodförbannelser. En annan har fått skallen infekterad av glödande ägg. Och samtidigt ödslar jag blod, svett och tårar på en kyrkogård fylld av oroliga skelett. Ensam känner jag mig som Sisyfos, den där grekiska mytologikillen som fick knuffa en sten uppför en helvetesbacke i all evighet. När jag hör om andras kamp (och genialiska lösningar) förstår jag att där finns något annat.

När sedan en vän (tillika ”Dark Souls”-proffs) som vänder hem för jullov kommer förbi för att se över min karaktär, ge mig lite tips och tricks för att snabbare nå till nästa nivå av spelande klickar det fullständigt. Det hade lika gärna kunna ha varit min kusin som visade mig en klurig genväg i ”Cobra Triangle” på en matrast i mellanstadiet. Nu, som då, sitter jag med stora ögon och inser hur mycket jag har kvar att upptäcka och lära. Jag trodde mig ha förstått allt men har egentligen bara gläntat på dörren till en storslagen värld.

Just den där magin är vad som gör ”Dark Souls” så speciellt. Den filosofiskt lagde skulle kanske mena att det handlade om en önskan om evig ungdom – och rädslan för döden. Kanske är det först då det blir logiskt varför Dark Souls är årets bästa spel. Det är klart att vi drömmer om evigt liv när vi spelar ett spel som gör allt för att ha ihjäl oss.

Ni har kanske läst om Moderaternas utspel om Spel vs. Skola? Kanske också sett många kritiska svar?

Nöjesguidens spelbloggare borde väl också kritisera det här? Nej, det tänker jag inte göra. Vad jag däremot kommer att göra är att uppmana er inte låta er luras.

Låt er inte luras in i en debatt där grundämnet blir sekundärt. Det här handlar ju inte alls om huruvida spel är dåligt eller bra för oss (jag är så fruktansvärt less på den debatten). Eller, det borde den i alla fall inte göra. Debatten borde handla om grundproblemet.

Och grundproblemet är inte att elever i svenska skolor spelar för mycket spel. Nej, det är inte ens att de läser för lite läxa. Grundproblemet är en skolpolitik som leder till minskade resurser, färre specialpedagoger, större klasser, sämre skolmiljö, sämre skolmat och så vidare, in absurdum. Det här är en skolpolitik som Moderaterna till extremt stor del är skyldiga till. Men som de vägrar ta ansvar för. Istället förskjuter de problemet till föräldrarna och hemmen.

Ingrid Westlund är doktor i pedagogik vid Linköpings Universitet. I en intervju i Pedagogiska Magasinet (från april 2013) säger hon bland annat:

– Det finns föräldrar som tror att en lärare som ger mycket läxor är en bra lärare. Men jag skulle nästan kunna säga att det är precis tvärtom. Läxorna tyder ju på att man inte hinner med sitt kunskapsuppdrag.

I ett bättre fungerande system skulle lärarna inte behöva ge eleverna lika mycket hemläxa som de gör idag. Resultaten blir inte sämre för att vi spelar mer, de blir sämre för att skolan blir sämre. I ett Sverige med fungerande skolpolitik skulle barn och unga kunna spela mer, utan problem.

– Jag är så trött på reportrar som vill prata om min vagina.

Robin Hunicke kisar ut genom strålkastarljuset på den drygt hundrahövdade GameDev Umeå-publiken. Hon har just fått en fråga från en finsk spelutvecklare och -utbildare. Frågan handlar om vad som kan göras för att få fler kvinnor intresserade av att plugga spelutveckling. Hon svarar med glimten i ögat, men det är uppenbart att hon ändå är genuint trött på att som kvinna alltid behöva få frågor om jämställdhet och mångfald.

– Fråga inte mig om det, säger hon. Vänd er om och fråga personen bakom er istället.

Av de hundra personer som sitter och lyssnar finns uppskattningsvis fem stycken kvinnor. Robins poäng går hem. Hon är särskild trött på att få mångfaldsfrågor av journalister, och bestämmer sig där och då för att gå med på att svara på en sådan fråga per intervju – förutsatt att journalisten lovar att fråga samma fråga till alla manliga intervjuoffer under ett års tid.

Hunicke berättar om hur hon kom in i spelbranschen. Hon började som en D&D-nördig tjej i 70-talsamerika, fortsatte som robotforskare i akademikersvängen och halkade in i spelutvecklingen efter att ha träffat Will Wright (han som bland annat skapade The Sims). Hon beskriver om tiden då hon blev anställd av Electronic Arts för att arbeta på The Sims, en arbetsplats där könsfördelningen var i stort sett jämn. Hon upplevde det som nästan för bra för att vara sant. Och upptäckte ganska snart att det var just det. När hon slutade på företaget såg hon verkligheten utanför den skyddade Sims-verkstaden. En verklighet som är mansdominerad på så många plan att det är löjligt.

Men samtidigt vill hon inte vara en ambassadör för mångfald, bara baserat på vad hon har mellan benen. Hon vill ju lägga sin tid på att utveckla spel.

– Jag har ingen aning om var jag hade varit om det inte vore för personer som Will Wright och Warren Spector, fortsätter Robin. Och båda de två är snubbar.

Ansvaret ligger framför allt hos männen att arbeta för att få en bransch som inte på alla plan domineras av män.

Ungefär samtidigt publicerar Emil Kraftling, tidigare speljournalist och numer game designer på Avalanche Studios, ett djupt personligt inlägg på sin blogg Man in the mirror. Inlägget heter ”Den ofrivillige sexisten” och handlar om hur Emil, framför allt sedan han blivit förälder till en flicka, insett verkligheten i den feministiska kritiken. Han avslutar med att skriva:

”Jag brukade tyckade att feminist var ett fult ord. Idag är det en titel jag hoppas att jag en dag förtjänar”.

En game designer i Stockholm, fem stycken branschmänniskor i en panelsoffa i Umeå, hundra spelutvecklare i en konferenspublik. Små steg mot en framtid som kanske blir lite bättre.