För några dagar sedan läste jag en text i New York Times som hade rubriken hot skinny people are ditching salads for ’power bowls’. Den var rolig på många olika sätt. Kanske är det någon av er som läser som minns min förvirring gällande receptet på en så kallad smoothie-skål i matprogrammet Vegorätts första avsnitt. Jag har gått runt och funderat på det där med skålarna och tänkt att det måste vara något som förenar de där rätterna utöver serveringskärlet, att de alla innehåller någon gemensam komponent eller har en obligatorisk gemensam textur… ja, nånting.

Nu vet jag bättre. Jag vet nu, tack vare tidigare nämnda text, fyra saker.
1. De kan innehålla vad som helst
2. … men de ska helst innehålla 15% magert protein, 25% fullkorn, 35% grönsaker, 10% sås och 30% extrajox som nötter, groddar eller annat trams.
3. …Men det är inte så viktigt heller, för man kan lika gärna äta en ”acai-bowl” eller något sånt, och i den är det inga groddar.
4. Jag tror att jag råkade äta en ”bowl” till lunch för några veckor sedan när jag var på ett sånt där Renée Voltaire-fik! Den var tyvärr inte så god, men jag blev jättemätt.

Detta för mig alltså till den oundvikliga slutsatsen att det enda dessa ”bowls” har gemensamt är att de är skålar som innehåller mat. Att skålen plötsligt är het känns ungefär lika bisarrt som att hjulet skulle bli trendigt. Kanske kommer vi när klockan börjar närma sig fem börja slänga iväg sms till någon väl vald vän där vi föreslår att vi ska ses efter jobbet och ”ta en skål” istället för att ”ta ett glas”? Äsch. Jag fånar mig bara nu. Men inte bara – det känns faktiskt lite jobbigt. Som att jag håller på att tappa greppet där jag sitter med mina tallrikar och tänker att de minsann duger bra för mig. Herregud, är det i själva verket så att skålen är överlägsen tallriken, ungefär som att ätpinnar är överlägsna bestick? Och så sitter jag här och ojar mig i något slags imperfekt.

Fortsättning följer. Vare sig jag vill eller inte, verkar det som.
/Konservativ tallriks-lover