Förra veckan åt jag lunch på Taku-Taku och testade nya veganska produkten pulled oats för första gången. Sammantaget var det en mycket positiv upplevelse, både restaurangen och produktnyheten, och sedan dess har jag varje gång jag besökt en mataffär med febrigt girig beslutsamhet sökt efter pulled oats, så att jag kan köpa hem och experimentera själv. Jag gick bet många gånger innan jag besökte ett Hemköp som hade några förpackningar, och tillsist gick jag alltså hem beväpnad med alla tre varianter.

Först och främst, låt oss gå igenom the basics – vad är det vi talar om här? Pulled Oats tillverkas av ett finskt företag, och har efter att ha nått stor popularitet i hemlandet nu dykt upp i svenska mataffärer. Det tillverkas av ärtprotein och havre, råvaror som odlas i norden, och som därför gör att produkten har en viss miljömässig fördel gentemot liknande produkter med sojabönor som bas. Dessutom är det en mycket proteinstinn produkt, och på förpackningens baksida slår de på sin egen trumma med de bevingade orden ”more proteins than chicken”. Boom. Något annat jag reagerade över är att innehållsförtäckningen är väldigt kort – inga e-nummer (för den som bryr sig om sånt), och idel bekanta råvaror. Texturen liknar en klumpig och smulig färs som snarare är torr än klibbig. Pulled oats kommer i förpackningar om 240 gram, finns i tre olika smakutföranden (neutral, tomat och ingefära) och kostar runt 46 spänn i butik.

Jaha, allt tyder ju på att detta är en riktig toppenprodukt. Frågan är bara hur den är att laga mat med. För att ta reda på det har jag testat att använda pulled oats i två olika rätter: den första var en hemmakopia av det jag åt på Taku-Taku, alltså en bulgogivariant med shiitakesvamp, ris och chilipicklad gurka. Den andra rätten var köttbullar.

För att bekanta mig lite mer med vad jag hade att jobba testade jag alla smaker otillagade först. Konsistensen var tuggig, vilket kändes lovande. Jag kände en initial oro för att den neutrala skulle smaka kartong, så som havrebaserade produkter ibland gör, men oron var obefogad. Däremot fanns där en minimal sötma, som jag dock inte alls upplevde som påträngande. Tomatvarianten smakade distinkt av soltorkad tomat, aningen rökigt och var totalt sett den mest umamitunga i naket tillstånd. Ingefärsvarianten var den som smakade bäst i otillagat tillstånd. Där fanns en tydlig och oartificiell smak av ingefära, men utan hettan.

Bulgogi pulled oats med ris, fänkål- och päronslaw och chilipicklad gurka

Bulgogi är ju ett ord för att beskriva en koreansk rätt där kött marineras och grillas över träkol, och jag har varken kött eller träkol. Men jag har marinad, pulled oats och en gjutjärnspanna. Det kommer vi långt på. Jag åt detta med ris, gurka inlagd med chiliflingor och lime, och en krispig coleslaw på fänkål och päron.

1. Skiva en gul lök och några salladslökar och hacka tre klyftor vitlök och ingefära (ungefär en bit i storlek med din tumme, men ta så mycket du vill) smått. Rensa och dela shiitakesvamp i mindre bitar. Fräs löken och shiitakesvampen på medel/hög värme tills den mjuknat och fått lite färg. Sänk värmen, lägg till ingefära och vitlök, och kör ytterligare någon minut. För över alltsammans till en skål.

2. Dags för dina pulled oats! Jag valde ingefärssmaksättningen till detta. Vi vill ha hög värme och neutral olja att steka i. Det där med hög värme är viktigt – är den för låg så släpper produkten vätska som den kokar i snarare än steks, och kokar den så blir den grötig. Stek alltså enligt hetsigt manér, du kommer att uppleva att pannan känns lite torr (pulled oats dricker olja, den jäkeln), men misströsta ej. Du vill ha lite yta och krisp i den mån det går. Tillsätt lite mer olja om nödvändigt. För sedan över allt till samma skål du lade grönsakerna i.

3. Sås-dags. Bulgogisåsen, eller marinaden om man så vill, gör du genom att lugnt och sansat hetta upp tre delar soja med en del mirin, och så en rejäl skvätt sesamolja på slutet. Har du inte mirin hemma kan du ersätta detta med en rejäl nypa socker – smaka dig fram till vad du tycker passar – och en liten skvätt risvinäger eller torr sherry. Blanda nu såsen med grönsaker och pulled oats, och toppa med rostade sesamfrön.

4. När det gäller tillbehören: Chilipicklad gurka får du till genom att blanda socker med saften av en lime och en liten skvätt vinäger, och när sockret löst upp sig så öser du i chiliflingor efter smak och en halv gurka i småbitar. Låt stå så länge du orkar vänta, sedan ät. Coleslaw på fänkål och päron är lika straight forward: skiva fänkål och päron så tunt du förmår, gärna med mandolin. Blanda med en matsked majonnäs, en tesked sesamolja, lite citronsaft (eller vinäger, om du inte har citron), och en nypa flingsalt.

Slutligen: servera med ris, ät och var glad.

Jag är nöjd me den här rätten och tycker att pulled oatsen kom till sin rätt. Den enda faran är grötigheten – hade jag använt kött så hade jag velat marinera det innan tillagning, och efter att ha eldat på köttet i pannan stekt det en stund i marinaden. Det funkar inte riktigt med vår havebaserade vän, men så länge allt hålls separat tills servering som i receptet ovan så funkar det fint.

Köttbullar av pulled oats

Köttbullar! Ett bra test av mångsidigheten hos pulled oats. Man kan bli lite trött på att enbart laga saker där ”flisigheten” i produkten får komma till tals (grytor, woker, sånna saker). Jag lagade dessa köttbullar av tomatvarianten då jag tänkte att den lilla umami-kick jag kände vid smaktestet av den otillagade produkten borde funka fint i sammanhanget. På grund av detta smaksatte jag mina köttbullar med torkad oregano och vitlök, enligt nån slags italienskklingande vision. Det funkade oerhört bra, men var något för tomatigt för att funka i en mer traditionell version av köttbullar, de som man käkar med lingon och potatis. Ska du laga sådana rekommenderar jag den neutrala plus ett litet tillskott av soja i köttbullssmeten, och/eller att du blandar tomatvarianten med den neutrala och på så vis får det bästa av två världar – umami, men inte allt för mycket tomatsmak.

1. Blanda en deciliter mjölk med en näve panko (jag använder alltid panko istället för ströbröd, för jag tycker att ströbröd luktar prutt). Lägg till dina kryddor – i mitt fall var det oregano och svartpeppar – rör om och låt alltsammans stå och svälla en stund.

3. Under tiden kan du hacka en gul lök fint och steka på låg värme tills den är mjuk. Häll ner i mjölk/pankoblandningen, ställ tillbaka stekpannan på spisen och vrid upp värmen ordentligt. Fräs ett paket pulled oats i smör eller olja på hög värme, och när du är nöjd med stekytan lägger du det den att svalna i en skål. Pulled oats har bitar i varierande storlek, vilket inte är optimalt för köttbullsmakeri, så jag hackade ner den till mindre bitar innan jag blandade med resterande ingredienser.

4. Blanda allt tillsammans med ett ägg. I detta stadie har vi två fokus: konsistens och smaksättning. Känns smeten för klibbig och geggig är det ett smart move att hälla i någon matsked mjöl och blanda ordentligt. Det gjorde jag. Har du använt neutral pulled oats och vill använda dina köttbullar i ett lite husmanskost-aktigt sammanhang kan du smaksätta med lite soja i detta stadie, och kanske ytterligare svartpeppar eller rentav lite kryddpeppar. Själv hade jag vitlök i, för det kändes vettigt i kombination med tomaten och oreganon. Nu är det dags för provstekning – det är skittråkigt, men det är nödvändigt, och det gäller all tillverkning av vegetariska biffar, bullar och bollar. Rulla alltså en köttbulle och stek – justera kryddning och tillsätt mer mjöl om nödvändigt.

Pulled oats-köttbullarna i ostekt tillstånd

5. Dags för stekning. Jag tycker att stekning i smör är ett måste – och har du lagat dessa är chansen att du äter smör rätt stor, eftersom det är ägg i receptet. Ha inte för många i pannan på en gång – köttbullar mår bra av svängrum, och i synnerhet vegetariska sådana, då konsistensen ofta är lite porösare än om de är gjorda av köttfärs. Att knuffas för mycket med andra kan ha negativ inverkan på formen.

Färdigstekt pulled oats-köttbulle kluven i tu!

Beskåda nu den färdiga köttbullen, kluven i två delar. Ser ganska lovande ut va? Jag är väldigt nöjd med konsistensen, den tuggiga kvalitén i pulled oats funkar bra i köttbullar. Det gäller bara att vara noggran med resterande ingredienser i köttbullssmeten, se till att den inte är för geggig och så vidare. Jag testade att göra hälften av det här receptet med kokta röda linser i. Det blev också bra, men jag föredrar ändå den linsfria varianten, då den var mer lik det animaliska orginalet. Vill jag äta linsbollar så gör jag det, men nu ville jag ha (vegetariska) köttbullar.

Och med detta knyter jag ihop säcken på denna recension av pulled oats. Mitt initiala mycket positiva intryck har inte skiftat efter att ha bekantat mig ytterligare, vilket är bra, för jag upplever ofta motsatsen med den här typen av köttsubstitutsartade produkter.

Har du själv testat pulled oats, och vad tyckte du i så fall? Jag är idel öra när det gäller andra rätter som funkat bra (eller dåligt!). Min nästa mission blir att laga den här renskavsrätten i pulled oats-tappning.

/Slaktarn

Dra på trissor hörni, nu ska ni få höra på grejer. Tack vare era nomineringar är Slaktarn-bloggen en av tio finalister i Matbloggspriset 2017:s ”Folkets val”-kategori. Det gjorde mig så glad att jag knäckte en folköl innan det ens officiellt hunnit bli cocktail hour!

Grejen med den här tävlingen är att vinnaren röstas fram, och detta genom likes på Facebook. En like är en röst, helt enkelt. Vill du lägga en röst på mig (och/eller andra finalister) går du helt enkelt in på Matbloggsprisets facebooksida och trycker gilla på den bild som representerar den blogg ni vill rösta på. Omröstningen pågår från den 11 oktober fram till den 22 oktober vid midnatt.

Slaktarn-bloggen kan du rösta på genom att klicka här och sedan trycka like på bilden.

Hurra för detta, skål på er!
/Slaktarn

Härom veckan hörde jag något som fick mig att tappa hakan så hårt att det nästan var irreversibelt. Detta skedde när jag lyssnade på ett avsnitt av radioprogrammet Meny i P1 som handlade om ointresse för mat och matlagning. Regionpolischef Carin Götblad visade sig vara ett extraordinärt exempel i sammanhanget – hon äter nämligen samma sak till middag varje dag, och har gjort det i flera år.

Frågorna hopar sig för mig. Hur klarar hon av att leva på detta vis? Vad säger det om henne som person? Och framförallt: vad är det för maträtt? Det måste vara något alldeles speciellt som fått ta så många av livets måltider i anspråk, och i en obruten följd dessutom. I inslaget får vi höra ett klipp från en fem år gammal intervju med Carin Götblad där hon berättar om sina enformiga middagsvanor. ”Det beror på att min man bara kan laga en rätt”, säger hon. ”Lammköttfärssås med spaghetti och halloumi med spenat”. ”Men du kan väl laga mat?” frågar intervjuaren. Götblad svarar nej. ”Jag hinner inte. Jag jobbar väldigt mycket”.

Tre år senare, i en annan intervju, tas frågan upp på nytt. Är det sant att hon äter samma rätt till middag varje dag? Japp, still going strong, samma gamla lammköttfärssås med halloumi. Och liksom i den första intervjun förklarar hon detta med en referens till hundar: ”Jag förstår det här med att man säger att hundar ska äta samma slags torrfoder varje dag. Det har blivit lite så för oss. Man mår bra av det”.

Jag gör ett tankeexperiment och applicerar hennes matvanor på mitt eget liv, känner genast stark vånda. Hur kan hon leva så? Samtidigt fylls jag av beundran för henne för att hon berättar detta. Vi lever en värld där det läggs allt större vikt vid vad och hur vi äter, där vårt engagemang i köket definierar oss, säger något om vad vi är för slags människor. Det är högstatus. Men det struntar hon i. En annan aspekt som är omöjlig att inte ta upp i detta sammanhang är hur det känns att höra en kvinna säga detta. Jag blir exalterad. Det känns exotiskt att höra en kvinna med mycket makt säga att hon bara äter en enda maträtt, och detta för det är den rätt hennes matlagande partner där hemma lagar. Det är som att hon säger nej tack till att ansvara för att middagsmat överhuvudtaget hamnar på bordet, och nej tack till att bry sig om vad hon äter – bördor som traditionellt varit och i stor mån fortfarande är kvinnans att bära snarare än mannens.

Det finns nog fler Carin Götblad-människor där ute, människor som äter samma sak nästan varje dag och helt enkelt inte är intresserade av att äta och laga mat annat än i bränslesyfte, men som justerar ration middagar till antal olika rätter lite när frågan uppstår. En eloge till Carin Götblad, som ger dessa människor en röst och säger som det är: Hon kan inte laga mat. Hon har inte tid och hon är inte intresserad. Hon äter samma rätt år efter år och hon är nöjd som det är. Det är en icke-fråga.

Den enda andra person jag vet som överhuvudtaget kommer i närheten av Götblads matvanor är min pojkvän. Han har aldrig varit intresserad av matlagning, snarare sett det som ett nödvändigt ont för att få i sig tillräckligt med näring så att han kan ägna sig åt alla intressanta saker livet har att erbjuda. Fanns det ett piller som fyllde samma funktion som en tallrik pasta så skulle han ta det (ja, han har funderat på att börja med Soylent). I vår relation är jag den där matlagande partnern med totalitär makt över hans matvanor, en företeelse jag funderar mer kring här. Innan vi blev tillsammans och hans liv blev en ändlös rad av fantastiska måltider åt han mycket ensidigt. ”Jag kunde laga en enda rätt, pasta med pesto. Så jag lagade jättemycket och åt det flera dagar i rad” berättar han. Jag säger till honom att det måste varit tråkigt, att han måste ha tröttnat och ätit mindre och mindre portioner för var dag som gick. ”Nej, du förstår inte”, säger han. ”Det var typ det godaste jag visste”. Precis som Götblad.

Lösningen på problemet? Amerikansktillverkade näringsdrycken Soylent har vunnit stor
popularitet bland personer som av olika skäl inte vill lägga tid på att laga och äta mat.

Jag kommer aldrig att förstå detta förhållningssätt till mat. Och jag kommer nog alltid tycka synd om de som inte förstår vad som är roligt med mat, så som en nyfrälst känner för de som ännu inte upptäckt gudomlighetens ljus. Dock noterar jag med förvåning att mitt medlidande inte innefattar Carin Götblad. Nej, Jag respekterar hennes ensidiga matvanor, och framförallt respekterar jag hennes obryddhet över att dela dem med omvärlden (och detta utan att kasta skam över de som är intresserade – looking at you, Little Jinder). Skål på dig Carin, hoppas att lammköttfärssåsen smakar extra gott ikväll.

/Slaktarn

Senaste månaden har mina dagar kommit att se ganska annorlunda ut mot tidigare, och en trevlig effekt av det är att jag har utrymme att gå och äta lunch på stan i tid och otid (men mest vid lunchtid). Detta gör jag oftast ensam, ibland i sällskap av en bok och ibland i sällskap av min egen underhållande hjärna. Idag gick jag till Taku-Taku, för det har tjatats runt omkring mig om deras mat, och ibland gäller det att bara glida med strömmen så att man inte hamnar helt bakom.

Vad är Taku-Taku då? Det är en stockholmsbaserad restaurangkedja (de öppnade precis sin tredje restaurang) av vegansk karaktär, som inte helt sällan refereras till i press som ”Sveriges första veganska snabbmatskedja”. Kocken Sebastian Shauermann står bakom konceptet, som bygger på så kallad slow cooked fast food och där smaker och matkulturer blandas hej vilt. De första två Taku-Taku-restaurangerna öppnades i anslutning till mataffären Paradiset i Sickla och på Södermalm, och på senaste tillskottet på Birger Jarlsgatan har de förutom den ordinarie menyn dessutom en slags extrameny med experimenträtter, och så serverar de brunch på helgerna.

Taku-Taku Birger Jarlsgatan ligger inrymt i entrén till Norrsken House (”a 2400+ square meter creative cluster for driven tech entrepreneurs and people who want to solve global issues”), något jag inte begrep på förhand, så när jag ser horderna av unga människor med klistermärksprydda laptops i låga bulligt formade sittmöbler blir jag lite förvånad, men tänker att problemet med att hitta någonstans att jobba under eftermiddagen möjligen är löst. När jag sedan kommer ihåg att min dator som jag bär runt på är en macbook av årgång 2001, tjock och tung och utan klistermärken men med silvertejp, sprucken skärm och ett batteri som dör direkt när kontakten dras ut eller sladden glappar känner jag min plötsligt inte lika sugen. Man vill ju inte bli utskrattad av alla driven tech entrepreneurs.

Men äta tänker jag i alla fall göra. Jag beställer pulled oats, och har uppenbarligen inte läst menyn speciellt noga, för det är inte en rätt utan toppingen på en ”bowl”. En ”bowl” kan i teorin vara vad som helst som är ätbart och som serveras i en skål, men oftast är det något som används för att beskriva mat i kategorin hälsohetsig/rawfood/clean eating-spektrat. Känner hur mina taggar riktas utåt, men lägger band på mig, skakar av mig dem. Och tur det, för vips så står min bowl där framför mig, komplett med bladspenat, picklad rättika i fluorescerande rosa, en slags syrlig grönsakssalsa, kimchi, ris och koriander. Och, ja ni ser ju själva på bilden under, det ser ju inte precis o-gott ut.

Jag tar bestick, servetter och ett glas vatten, och upptäcker till min stora glädje ett utbud såser man kan härja fritt bland. Hittar man en favorit bland dessa finns det dessutom chans att köpa med sig sagda sås hem. Alltid en go touch, om du frågar mig.

110 kronor och en bowl mat senare känner jag mig rätt nöjd. Det var gott, välbalanserat, tillfredställande. Mina bulgogi pulled oats med svamp är jag dessutom riktigt imponerad av, det var smakrikt och hade framförallt en riktigt bra textur. Känner mig ordentligt inspirerad och taggad på att laga pulled oats hemma, vilket är en bedrift i sig då all mat som beskrivs som ”pulled” länge har känts minst sagt gäspig.

Pulled oats är en ny produkt som finns i butik i tre olika smakutföranden sedan början av september, och efter denna första upptäcksresa känner jag att där finns stor potential. Hojta till om ni vill att jag spårar upp ett gäng pulled oats-förpackningar och ger mig på en utvärdering.

Ser framför mig att jag och Taku-Taku kommer ha många produktiva och givande möten i framtiden. Nästa gång kanske jag tar en kaffe efter maten och jobbar lite också. Ska bara köpa en ny dator först.

/Slaktarn

Mackor, dessa livets små mirakel, kommer i alla tänkbara färger och former. Imorse vaknade jag och kände att det var dags för en hommage till den årstid vi befinner oss i, och ur detta föddes två höstiga brunchmackor: en med trattkantarellstuvning, timjan och västerbottenost, och en med köttbullar och inlagd gurka.

Köttbullsmackan är inget man ger sig på om man inte har några köttbullar över från en tidigare måltid, men skulle du råka ha det rekommenderar jag att du gör följande: fram med en skiva bröd, i mitt fall var det levainbröd, och rosta i brödrost eller torr het gjutjärnspanna. Klicka på creme fraiche, bred ut, och täck med valfritt salladsblad. Följ upp med halverade köttbullar, färsk körvel, och viktigast av allt: inlagd gurka.

Den får du till genom att göra en 1-2-3-lag (en del ättika, två delar strösocker, tre delar vatten) och skiva gurka tunt, blanda och låt stå så länge du orkar vänta. Sen kan du ha dessa i en lufttät burk och avnjuta när helst andan faller på.

Inte heller trattkantarellstuvningen är några konstigheter. Gå ut i skogen och plocka lite svamp, alterntivt gör samma sak i närmaste mataffär, och så tar du dig hem och går igenom skörden svamp för svamp. Borsta bort eventuellt skrufs, sålla bort eventuella objudna gäster, och riv stora svampar i mindre bitar.

Lägg alltsammans i en skållhet torr panna och se på när vätskan i svampen ångar bort, och när de slutat släppa ifrån sig vätska är det dags för en klick smör, salt, svartpeppar och färsk timjan. Bonusgrej: en gnutta finhackad vitlök, om det känns lockande. Fräs tills de får lite färg och häll sedan på grädde, låt bubbla tills stuvningen tjocknat – den ska inte vara för lös och rinnig.

Stjälp sedan upp på en skiva av ditt rostade bröd, toppa med västerbottenost och mer färsk timjan, och hugg in.

Glad söndag på er, hoppas att ni haft en lika tasty förmiddag som jag.
/Slaktarn

PS! Älskar du brunchmackor och kan inte få nog av dem? Här finns ännu fler.