Av alla matmetropoler i världen är Tokyo den stad som härbergerar överlägset flest restauranger som tilldelats stjärnor i Guide Michelin. Nyligen utkom guidens japanupplaga för 2017, och i den finns totalt 419 stjärnbelönta restauranger, varav 227 av dessa ligger i Tokyo.

Sedan guidens födelse har inga ramenställen funnits med bland Japans stjärnkrogar, men det ändrades förra året då nio platsers-nudelstället Tsuta tilldelades en stjärna, vilket enligt guiden motsvarar kriteriet ”en mycket bra restaurang i sin kategori”. I och med årets upplaga stod det klart att Tsuta inte längre var ensamt lysande på den enstjärniga nudelhimlen: de har fått sällskap av ytterligare en ramenrestaurang, vars namn är Nakiryu.

Utanför Nakiryu. Bild härifrån.

Krogen, som är mest känd för sina krydstarka dandannudlar, har plats för tio matgäster och tar kundernas beställningar genom en biljettmaskin. På menyn finns tre olika varianter av ramen, var och en med en prislapp på knappt sextiofem kronor. Mer om maten finns att läsa i den här artikeln.

Lunch på Nakiryu! Bild härifrån.

På temat stjärnnudlar: Tidigare i år kissade foodies över hela världen på sig av förtjusning då nyheten att ett litet gatustånd i Singapore som sålde nudelrätter för femton kronor stycket tilldelats en stjärna. Läs mer om det här, och missa för guds skull inte att se den fina intervjufilmen med ägaren!

/Slaktarn

Att partiledare och mat är en suspekt mix vet vi sedan länge (jag säger bara: Fredrik Reinfeldt och korvgrytan), men nu tycks nya märklighetsrekord ha slagits! I en auktion på sajten Tradera bjuder nu Sverigedemokraterna ut en middag där partiledaren Jimmie Åkesson agerar privatkock. Pengarna som auktionen drar in kommer oavkortat gå till ”organisationer som stödjer Sveriges fattigpensionärer”, samt till Sverigedemokraternas egna stiftelse Hepatic, vars syfte är att ”hjälpa flyktingar i krisens närområde och bidra med matpaket till förföljda och utsatta kristna som sökt en fristad i Libanon”. Vilken mat som ska lagas kommer vinnaren och Jimmie överrens om, och lyckligtvis är hans spann stort: ”Han tillagar allt från traditionell svensk husmanskost till rätter med mer exotiska inslag, såsom tacos”. Budgivningen (i vilken bland annat SD-kritiska sajten Inte rasist men gett sig in) kommer att pågå fram till den åttonde december, och högsta budet ligger i nuläget på runt sextiotusen kronor.

Nå, nu till det märkliga. Bilden. På auktionssidan har man valt att lägga upp en bild som ska förtydliga vad vinsten är: Jimmie Åkesson i köket.

Inget konstigt med det, så länge man inte tar sig en mer noggrann titt på vad det egentligen är för ingredienser som står på köksbänken bredvid den kostymklädde och glatt smilande partiledaren. Vi har där: Ett paket havregryn, ett paket popcorn, en dalahäst och en klämflaska citronsaft. En fullkomligt obegriplig kombination.

Hur kommer sig nu detta? Jag har funderat lite, och kommit fram till två möjliga teorier.

Senaste tiden har jag med generande stort intresse stäckkollat på en amerikansk matlagningsshow där några amatörkockar tävlar mot varandra om vem som kan laga en given rätt bäst, men de utsätts för olika sabotage under matlagningens gång och tvingas improvisera sig till framgång. Ibland är sabotaget att en eller flera ingredienser de valt byts ut mot något annat som är vagt relaterat till ursprungsingrediensen. Kan det vara det som hänt Jimmie? Det är den enda rimliga förklaringen, utöver att fotografen möjligen inspirerats av pjäsen Halv åtta i mig som jag skrev om nyligen, där den matlagande huvudrollen lagar ”modern frukost” på brustabletten berocca, earl grey, popcorn och gröt. I pjäsen använder man sig av matlagningstävlingen som samtidskommentar, och Jimmies brokiga samling ingredienser tjänar ett liknande syfte – de är bara kulisser, och blir en bekräftelse på hur underligt vårt utbredda (som pjäsens regissör så bra uttryckte det:) ”kockrockslajvande” faktiskt är. Att allt är en show, och de där fyra ingredienserna som ställts fram har inget med matlagning att göra. De är helt enkelt ”modern frukost”: en representation av att laga mat, för att visa vad man är för slags människa.

Den som känner sig inspirerad och kreativ får gärna dela med sig av recept innehållande denna otippade ingredienskvartett i kommentarersfältet. Jag själv har tänkt så det knakar, men utan framgång.

/Slaktarn

Vintern 2009 upplevde jag som ovanligt lång och kall. Det var också min första vinter som heltidsanställd, en oändlig loop av väckarklockor som ringde klockan sex och arbetsdagar som slutade klockan fem då solen för länge sedan hade gått ner, och så helg efter helg då det hetsdracks vin i tajta kläder i något slags försök att återställa balansen och den förlorade friheten. Vintern 2009 gick jag också på mitt livs första julbord med jobbet: viltjulbordet på Gröna Lund-restaurangen Tyrol. En enorm lokal med bord efter bord kring vilka kontorsarbetare från företag över hela stan satt med tallrikar dignande av björnköttbullar och rådjursstek, bäver (!) i körsbärssås (!) och tjälknöl på hjort.

Jag minns det där julbordet, detta avdragsgilla hetsätande till personalfest, som ett enormt överflöd. Trettiofem meter buffé där faten snabbt länsades. Jag minns inte mycket av rätterna eller huruvida maten var god, nej, när jag tänker tillbaka ser jag framför mig en sån där naturfilm där ett valkadaver som sjunkit till botten snabbt äts upp av tusentals spindelkrabbor. Och sedan ser jag framför mig hur spindelkrabborna kravlar sig tillbaka till sina bord, beställer in gin & tonics och mintushots, testar alla tolv sorters pannacotta och börjar leka sanning eller konsekvens innan de feströker mentholcigg och bekänner färg gällande irritation mot valfri kollega. Jag ser framför mig hur en spindelkrabba frågar en annan om den vill ha mer vin, ja tack, och så sträcker den första spindelkrabban ut sin långa kloförsedda arm och häller vin i glaset ända upp till kanten, stopp det räcker, men den slutar inte där. Nej, den slutar inte hälla förrän hela flaskan är tom och bordet är täckt av vin som också runnit ner för kanten och ut på den andra spindelkrabbans kjol. Sedan går upphällarkrabban till toaletten och spyr upp körsbärsbävern.

Den spindelkrabba vars kjol blev dyngsur ska i det här fallet representera undertecknads nittonåriga jag, lätt uppskrämd av att se auktoritära, äldre spindelkrabbor balla ur på det där viset. Det har gått några år sedan dess, och även om urballningen inte skulle kännas mer rimlig idag skulle det nog inte vara lika överraskande. Julbord är för det mesta trevligt och gott, men det har många ansikten, och just företagsjulbordets ansikte tycks ha extra alkoholsimmig blick.

/Slaktarn

Det är än så länge bara fredag, men jag har redan beslutat att veckans intryckskvot är fylld. Resterande tid kommer att ägnas åt vila och rekreation i väntan på måndagen och nya spännande upplevelser.

1. Getglass

Titta. En glass gjord på getmjölk! Svaret på getmjölksgåtan är funnet. Jättesoft hemsida har de också, de som ligger bakom tillverkningen. Planerar test av glassen inom snar framtid.

2. Stuffing

Den här bilden kan inte beskyllas för att vara vacker, men den är tagen med stor förnöjelse. Jag var på mitt livs första Thanksgivingmiddag i veckan, och lagade således även mitt livs första så kallade ”stuffing”. Man skulle kunna tro att stuffing är något som endast ska hålla till inuti kalkonen, men nej, den har även ett liv utanför murarna – här är en variant jag skakat fram genom att blanda ihop en stor mängd hackade kastanjer med örtkryddad italiensk färsk korv (som tagits ur sina fjälster), mycket persilja, lök, selleri, marsalavin och annat. Jag är framförallt nöjd med den extremt retro-artade presentationen. Det enda som saknas är egentligen en krans av salladsblad runtomkring. Nästa år.

3. Totemo Ramen

På vardagar mellan klockan 11-14 håller Totemo Ramen öppet för lunch på St Eriksplan i Stockholm. Jag gick dit solo nyligen, för att få i mig lite näring innan dagen bullrade vidare. Rekommenderar! De har en liten meny (fyra varianter) med finstämda och mättande rätter vars stjärna är de handgjorda nudlarna. Framförallt är jag peppad på att göra egna marinerade ägg efter besöket – de kokas tills gulan är fast men geggig, och marineras sedan i något jag antar är en blandning vars bas är miso och soja. Tipsa mig gärna om tillvägagångssätt gällande detta ifall du sitter på information.

4. Att ge Jägern en chans

Tillräckligt vatten hade flutit under broarna för att ha glömt mitt senaste möte med jägern. Tyvärr upptäckte jag att allt vatten i världen inte räcker för att tvaga denna dryck fri från sina synder. Dock: miniflaska jäger + minijulkula = framgångskoncept som gå-bort-present, i alla fall om man ser till överraskningsparametern.

5. Energibollarna

Den här boken har:
1. Ett roligt namn
2. Inget annat som intresserar mig
However: Jag planerar en genomresa i energibollarnas värld snart, då jag tack vare en Tunisisk vän fått bekanta mig med något jag är bombsäker skulle kunna *slå stort* på den svenska energibollsmarknaden. Tänk att det finns en sådan, en ”energibollsmarknad”. Fantastiskt.

Det var allt! Synd men sant!
/Slaktarn

Konversation igårkväll:

Jag: Jag tänkte göra nån slags gryta till middag. Eller pizza.
Partner: Pizza!
Jag: Alltså det är ingen vanlig pizza, det är en pizza utan tomatsås, med päron på.
Partner: Päron?
Jag: Ja alltså, päron, getost…
Partner: Jag vill nog inte äta päronpizza. Det låter hemskt.
Jag: Ja det låter faktiskt hemskt, päronpizza. Kanske gryta då.
Partner: Gryta blir bra. Vad för gryta? Inte pärongryta väl.
Jag: Nej.

Man kan inte alltid få som man vill. Eller vänta, det kan man ju visst, man måste bara bida sin tid! Nu har jag lagat min päronpizza, och det är mycket godare än det låter. Låt mig pitcha in den för dig: En pizza bianco med ett tunt lager syrlig yoghurt, smulad getost, tunt skurna päronskivor, rostade hela mandlar och mycket krossad svartpeppar. Ja? Ja.

1. Värm upp ugnen ordentligt innan du sätter igång. Högsta tänkbara temperatur (i mitt fall 300 grader), och gärna varmluft. Sätt in en plåt upp och ner i ugnen och värm upp den ordentligt också.

2. Skaffa fram en pizzadeg. Jag bryr mig inte om hur du gör, bara det inte är en sån där  pizzakit-deg. Eftersom jag hade en sån här fryst, obakad deg från Picard använde jag den. Den får betyg fem av fem! Vill alltid ha sådana i frysen! Kavla ut degen så tunt du kan, mjöla en träskärbräda eller liknande och för över degen till den (lättare att skicka in den i ugnen när fyllningen är på då).

3. Stryk ut ett tunt lager syrlig turkisk yoghurt eller creme fraiche och smula över getost. Balla inte ur bara, det är mellanrummen på pizzan som gör den god! Skiva päron tunt, sprid ut. Rosta hela skållade mandlar och strö över, och avsluta med en nypa flingsalt och mycket nykrossad svartpeppar.

4. Ta ut din föruppvärmda och upp och ner-vända plåt och för över hela skapelsen till den. Skicka in i ugnen, högst upp, och sätt dig att vänta framför ugnen som en dum längtansfull hund. Det går snabbt, fem-tio minuter, men egentligen är det färgen du ska gå efter och inte något förbestämt minutantal. När den ser jättegod ut och fått lite färg är den klar, det är inte svårare än så.

Om man vill vara lite 2001-aktig tar man och strösslar över lite ruccola och balsamvinäger när den är klar. Men vill man verkligen vara det? Jag vet inte. Man ska inte ge efter för varenda infall man får. Oavsett: jag känner mig oförskämt nöjd över att ha gett päronpizzan ett ansikte utåt.

/Slaktarn