Efter den korruptionsskandal som skakat Sydkorea har protesterna mot den sittande presidenten Park Geun-Hye vuxit sig starkare för var dag som går. Presidenten vägrar avgå, och några dagar efter hennes tal den tjugonionde november samlades över 2,3 miljoner sydkoreaner i en ljusvaka för att kräva hennes avgång.

Bild härifrån

Samtidigt passar spritjätten Absolut Vodka på att lansera sitt senaste påhitt, en vodkasort med smak av kaffe, mandel och chili som de kallar ”Absolut Korea”, och för att marknadsföra produkten har de valt att ta fram en annons med ett bildmontage som anspelar på senaste tidens tända ljus-demonstrationer i landet.

Annonsen har provocerat och upprört många sydkoreaner, som tycker att företaget försöker kommersialisera och profitera på den demokratiska kampen. Enligt The Korea Herald har kritiken online mot annonsen varit massiv, och de citerar i en artikel på ämnet en av de kritiska rösterna: ”If Absolut Vodka had funded the vigils, this may seem like an appropriate message combining their image with a message about Koreans‘ will to move forward for a more democratic future. But this is just commercializing that photo and the current political climate.”

Ris à la Malta! Ätit det nån gång? Det har du säkert. Så här i juletider dyker ris à la maltan upp både här och där, i alla möjliga former. Om du mot förmodan inte är bekant med denna efterrätt kan jag avslöja att det är risgrynsgröt som smaksätts med socker och vanilj (och ibland saft av apelsin), som man vänder ner vispad grädde i. Rätten brukar serveras med någon typ av topping, inte helt sällan bestående av den ganska underliga komponenten konserverade mandarinklyftor, men lika ofta kan det också vara någon form av fruktkompott.

Det jag vill med den här utläggningen är två saker:
1. Dela med mig av min favoritversion
2. Diskutera namnet lite – vad är grejen med det?

Vi skojar till det lite och tar punkt nummer två först. Namnet! Att svensken tagit en risefterrätt vars namn innehåller republiken Malta är om inte spännande så i alla fall lite intressant. Det är dock så att vår ”ris à la malta” är en förvanskning av namnet på den likartade danska efterrätten risalamande. Ett namn som i sin tur omformats från sitt franska ursprung: riz à l’amande, som betyder ungefär ris med mandel. Rätten har alltså ingenting alls med Malta att göra. Vilket är synd, för Malta skulle sannerligen behöva ytterligare en USP utöver de låga skattesatserna.

Nu när vi gjort vår läxa kan vi gå vidare till det vi egentligen samlats här för: det åtråvärda receptet. Att göra själva grädd-gröten är ingen konst, och det kan du nog googla fram snabbare än jag hinner avsluta den här meningen, men toppingen kräver desto mer förklaring.

Jag äter helst min ris à la malta med en kompott på körsbär som kokats i rödvin. Det är så vuxet så man smäller av, men vansinnigt gott! Frysta syrliga körsbär har jag tjatat om förut, det finns blans annat på Picard, och de fungerar utmärkt här. Till trehundra gram körsbär (halva påsen) behöver du i runda slängar en deciliter rödvin och nästan lika mycket strösocker. Allt detta häller du i en kastrull, blandar runt och låter koka upp. Låt bubbla på medel/hög värme tills blandningen kokat ihop och antagit en lätt sirapsartad konsistens. Variationer: använd starkvinsglögg, och/eller släng i saker som kanel- eller vaniljstång eller stjärnanis. Toppa med rostad flagad mandel. Extremt mättande, mycket gott, och i alla fall enligt mig lagom sofistikerat.

/Slaktarn

När jag handlar mat går jag nästan uteslutande till snabbkassan. Alltså den där ”max fem varor”-kassan, utan en obemannad där man väger och fipplar själv. Varför det är så kan jag inte förklara utan att samtidigt låta som lite av ett as, men det har att göra med att jag stör mig enormt på människor i köer (såväl de långsamma och omständliga personerna som de som står och suckar högljutt över de omständliga personerna), samt att jag är en sån där typ som blir oerhört utmattad av mänsklig interaktion, så jag vill gärna spara mina krafter till självvalda ögonblick och helst då med personer jag tycker mycket om. Alltså: tack snabbkassan för att du finns!

Det är ju dock så att allt här i världen kan förbättras. Förra veckan lanserades nämligen betaversionen av livsmedelsbutikernas heliga, i form av företaget Amazons matbutikssatsning Amazon Go: ett butikskoncept där man varken behöver stå i kö, småprata eller ta fram plånboken. Man går helt enkelt bara in och plockar på sig det man behöver, rakt ner i väskan om man så vill, och så ut i världen igen på nya äventyr. En utopi för alla eremiter!

Systemet bygger på att kunden skaffar sig en app som fungerar som en slags virtuell kundvagn, och när man vandrar runt i butiken och plockar upp varor så registrerar appen vilka som försvinner från hyllan tack vare ett maskininlärningssystem och känselsensorer. Den första butiken ligger i företagets hemstad Seattle, och är endast öppen för Amazon-anställda, men planen är att butiker för allmänheten ska öppna redan i början av nästa år.

/Slaktarn

Svårt med rubriksättningen här känner jag. Jag vill berätta en grej om oliver, ett sätt att flärdifiera sånna otrevliga burkoliver, men ”fattiga oliver” låter mer som som att man skulle behandlat en oliv på samma sätt som en fattig riddare, det vill säga att dränka den i en blandning av ägg, mjölk och mjöl för att sedan steka den. Det har inget att göra med verkligheten. Svårt, som sagt.

Men nu till det väsentliga! Burkoliverna. Inte ens dess egen mor kan väl känna kärlek till den svarta urkärnade burkoliven: de är blaskiga och har en suspekt svagt metallisk smak, med en konsistens som påminner om krita som mjukats upp i vatten. Dilemma: ibland är den svarta urkärnade burkoliven det enda man har, alternativt det enda man har råd med. Står du där med en näve sånna i handen är det rimligt att du ställer dig frågan: hur ska jag kunna vända detta till något positivt? Jag har, som så ofta även annars, svaret. Och det är att du halvtorkar dem i ugnen.

Häll av burkisarna i ett durkslag, stjälp ut på en plåt (se till att de inte ligger för tätt, de bör ha lite luft mellan sig) och ställ in i ugnen. Sisådär 180 grader i tjugo minuter borde göra susen – då har du plötsligt en produkt som smakar mer och dessutom har en trevligare konsistens. De blir mer smakkoncentrerade, torrare (uppenbarligen), men fortfarande lite tuggiga. Kör du dem ännu längre i ugnen torkas de helt, och får en annan karaktär, som även den är ganska trevlig. Den semitorkade oliven har dock en kvalitet jag uppskattar mycket, nämligen att de ser precis ut som små svarta klämvänliga nallebjörnsnosar. Inte för att påstå att dessa är något annat än goda, men när allt annat fallerar kan en positiv association som nallebjörnsnosar rädda dagen.

God helg!
/Slaktarn

Med julen lurandes runt knuten är det inte mer än rimligt att vi alla lägger manken till för att lära oss lite om julbordets plats här i världen. Varför äter vi julbord, och hur såg ätandet kring jul ut förr i tiden? Vad är en julstapel? Och vem ska egentligen hållas ansvarig för den blekdallriga lutfiskens årliga påhälsning?

Nu kanske du tacksamt tänker att det är fint av mig att göra dig denna tjänst, att upplysa om alla dessa saker. Är så fallet tycker jag du ska rikta din tacksamhet åt annat håll, nämligen åt måltidshistorikern Richard Tellströms håll, för han är bra mycket mer kompetent än mig i ämnet.

Vem är då Richard Tellström? Detta är vad jag vet, mellan tummen och pekfingret:
– Hans namn står på en bok jag har i bokhyllan som heter Hunger och törst
– Han är docent och lektor vid Örebro universitet
– Han är ett återkommande inslag i SVT-serien Historieätarna
– Han har skriver blogg på matsajten Taffel

En annan sak jag vet är att han kan mycket om julen, och framförallt om julmaten.

I den här texten som publicerades i Svenska Dagbladet 2012 finner vi lektion nummer ett i att förstå julbordet. Han gör också en fin och pedagogisk liknelse som jag uppskattar: ”Ett sätt att förstå sin familjs julbord är att beskriva det i termer av olika arkeologiska fyndlager. Inte sällan finner man sju-åtta lager med blandad riks- och familjehistoria. Överst ligger samtida maträtter som ännu inte hunnit bli ett familjearv, som färska grönsaksrätter, köttbullar med taco-smak, GI-bönor eller chiliglögg”, och så guidas vi vidare ner i lagerna och historien.

I den här Taffel-bloggposten daterad det magiska året 2015 listar Tellström de tio mest populära inslagen på julbordet, och går på djupet gällande varje rätt och hur det gått till när den kravlat sig upp på buffébordet. Den rimmade julskinkan tillexempel dök upp under 1800-talets senare halva som ett slags uttryck för den borgerliga faschinationen för nationalromantik och förr-i-världen-matlagning, och vår älskade risgrynsgröt serverades till en början under hög- och senmedeltiden till den absoluta eliten, eftersom risgryn var flärdfull och exklusiv importvara. Mitt favoritstycke finner vi dock i slutet av texten: ”En berättigad fråga är varför vissa julrätter blir kvar medan andra försvinner. Sannolikt är det så att rätter som människor tycker är dåliga på att bära julens värden succesivt har bytts ut mot rätter som är bättre julbärare. Vi människor uppfattar ofta kryddor som stämningsskapare, ofta mer än själva livsmedlen, så när samtidsmänniskans ogillar den äldre julmatens konsistenser men vill ha kvar julkänslan så för man över julkryddningen till nya rätter”. If you didn’t like it you should have put a clove on it, helt enkelt.

Vi förflyttar oss nu närmare dagens datum, och en nyskriven text (även den på Taffel) som ger en historielektion i företeelsen firmajulfest! Den piggade upp mig rejält då jag alldeles nyligen vandrat ner för memory lane hela vägen till mitt livs första jobbjulbord – en tillställning som förvisso var generös men också mycket spritfylld och aningen chockerande. Det känns skönt att läsa Tellströms text och bli påmind om att firmajulfesten faktiskt inte bara är slips runt huvudet: det ett tack och bock för året som gott och en samlad förhoppning om ett gott kommande år. Dessutom får man lära sig vad en så kallad ”julhög” är! Jag överväger starkt att försöka inkorporera julhögen i mitt eget nutida julfirande. Det tycker jag att även du ska göra.

Jul-lover eller ej – kunskap är en gåva, och här får du den alldeles gratis i julklapp. Tack för det Richard.

/Slaktarn