13:13 22 Nov 2016

Härom dagen när jag låg nerbäddad i sängen, halvdöd efter ett migränanfall, bestämde jag mig för att lyssna på några olika podcasts. Jag njöt ganska mycket av den här sessionen, ni vet den fantastiska kombinationen av självömkan och mys? Den känslan. Stark.

Sedan blev det mindre mys och mer självömkan, när jag tog mig att ett avsnitt av Fördomspodden, gästad av artisten Little Jinder. Hon sa att hon blev provocerad av personer som var intresserade av mat. Citat: ”Det finns ingenting som gör mig så avtänd och provocerad som när någon säger att den älskar mat. Det är så ointressant, mat för mig är liksom: visst, det kan vara gott, men jag bryr mig inte? Det ska in och det ska ut. Har de inget annat i sitt huvud? Det finns så mycket annat man kan intressera sig för i livet, och då väljer du mat. Jag tycker det är töntigt”. Nu är det inte meningen att den här texten ska handla om just personen som sa det, det är egentligen irrelevant, för det är inte en unik åsikt på något vis. Poängen: Jag kände mig naturligtvis träffad, eftersom jag är intresserad av mat, men framförallt på grund av detta: hon har rätt. Jag känner själv så, jätteofta. Framförallt känner jag så när jag pratar med vissa personer som kallar sig för ”foodies” på ett helt oironiskt vis, som älskar att äta ute men inte gillar att laga mat. Eller när jag läser en hundrade intervju med typ de som startade Flippin’ Burgers i förhoppning om att hitta någon slags inspiration. Ständigt den där känslan av att vi som gillar att prata om mat liksom gör en höna av en fjäder.

Varje gång jag ska motivera för någon varför jag är intresserad av mat känns det som att jag måste hålla ett brandtal. Jag går direkt in i någon slags försvarsposition, börjar redovisa olika samband mellan det stora (klimatet) och det lilla (findusköttbullarna min syster serverar sina barn). Ungefär: man behöver inte bara ett par smaklökar för att syssla med detta, man behöver en hjärna också, och att prata om mat är ett bra sätt att få igång samtal om andra saker. Jag känner mig ofta besvärad efter att ha avslutat ett sånt här tal, speciellt om personen nickar entusiastiskt men jag ser att deras ögon liksom är forskande och att de fortfarande inte riktigt förstår, och sedan frågar: var ska man gå och käka just nu då? Har du nåt restaurangtips? 

Jag smsade en vän och berättade om skamkänslorna som Little Jinder-intervjun hade framkallat. Hon skrev tillbaka: ”Tror du inte att hennes hat mot matälskare är nån slags starkhetselitism? Typ att de som behöver regelbundna vanor och god mat är töntar, det enda man behöver är öl och rostad macka ibland”. Ja, tänkte jag, så kan det vara. Återigen det där med att göra en höna av en fjäder – hur orkar de, de där matnördarna, har de inget bättre för sig?

Precis samma känsla får jag när jag blir ertappad med min passion för hudvård och smink. Jag älskar hudvård och smink, men jag tycker inte speciellt mycket om att prata om det då bemötandet nittio procent av tiden är något i stil med ”vet du vad, om du bara skulle låta huden vara ifred och andas skulle du inte behöva köpa alla de där serumen!”, eller ”du är fin som du är, du behöver inte täcka över din skönhet med allt det där sminket”. En slags moralism som antyder att jag är både ängslig och banal – det finns en gräns för hur mycket man kan hetsa upp sig över ett nytt sätt att tillaga ankbröst, och det finns en gräns för hur många youtubetutorials på temat contouring man kan svulla i sig. Mitt möte med Jinders irritation mot matmörderi framkallade samma känslor som när någon tittar på mig menande och säger ”jag tvättar ansiktet med tvål och vatten och sen smörjer jag in mig med nivea, det behöver inte vara mer komplicerat än så”, eller i fallet mat: ”sushi är gott, jag äter det och bajsar ut det, vad mer finns det att säga?”

Ja, vad mer finns det att säga? Tydligen sjuttiofyra sidor blogginlägg, eller vad det nu är jag är uppe i. Det lär bli några fler innan jag kastar in handduken. Nu ska jag lägga en fuktmask och laga en grilled cheese.

/Slaktarn

Nu har jag sett första avsnittet av den tredje säsongen av Historieätarna, så det är väl inte mer än lämpligt att jag listar några av programmets utmärkande ögonblick. Eftersom jag patetiskt nog först vid tjugosex års ålder begripit hur man gör en gif har jag även förberett just en sådan, som illustrerar vad som enligt mig var programmets största höjdpunkt. Det kan väl bli kul?! Upp till bevis. Let’s go.

Programmet inleddes med en förklaring av temat för avsnittet, denna gång industrialismen. Inledningsvis skulle programledarparet lajva förmögna skogsägare, och jag hann precis tänka undrar om Erik Haag tänker visa röven i varje avsnitt även den här säsongen? innan Erik Haag tog av sig byxorna och visade röven även denna säsongen.

ha1

Veckans kock visade sig uppiggande nog vara Frida Ronge. Hon verkar skarp och kul, och i det här avsnittet fick hon laga både det ena och det andra (läs: kalvhjärna och kohud).

ha2

Så småningom var det dags för vad som enligt mig var programmets mest spektakulära rätt: en hel lax smaksatt med tryffel, som dekorerats med en märklig formation av lysande röda kräftor. Uppläggningen är verkligen ett labour of love.

ha4

När det var dags att lajva skogsarbetande fattiglappar var det också dags att äta kolbullar med lingon. En kolbulle är en slags stabbig pannkaka med fläsk som tillagas i stekpanna. Jag har aldrig ätit det själv, men det är tydligen fruktansvärt gott om man får tro programledarparet. Det såg faktiskt väldigt gott ut.

ha7

Tyvärr blev Lotta Lundgren sjuk en bit in i programmet. Lyckligtvis gick det enkelt att bota: gulsoten fick de bukt med genom att lägga en bit av hennes hår och nagel under tröskeln, och huvudvärken försvann efter att de packat in hennes huvud i några rejäla savoykålsblad.

ha9

Mina känslor för blodpudding har jag redogjort för utförligt i ett tidigare inlägg, men efter att Frida Ronge serverat en kokt variant ganska långt in i programmet känner jag att det kanske inte är färdigpratat om blodpuddingen riktigt ännu. Den som lever får se.

ha10

Sist men inte minst var det den där gifen också. Savoykålsbladen roade mig en hel del, men den här dumma sekvensen med Lotta Lundgren tog ändå priset. Erik Haag står på sitt sedvanligt barnsliga vis och intervjuar en ekonom om hur det svenska konsumtionssamhället tog fart. Lundgren bidrar till känslan av köplusta genom att visa upp ett blockljus hon uppenbarligen vill illustrera särskilt stort begär för.

Det var allt för denna gång. Nästa avsnitt lägger fokus på efterkrigstiden och sänds på TV på måndag klockan åtta, men det ligger redan uppe på svtplay för den som inte kan hålla sig.

/Slaktarn

23:27 21 Nov 2016

Min långvariga kärlek till frysmatkedjan Picard är ingen hemlighet. Att likt en flipperkula i slowmotion studsa mellan gångarnas frysdiskar är alltid kul, speciellt om man inte varit där på ett tag. Det tenderar nämligen att dyka upp nyheter, ofta i kategorin saker jag inte visste att jag ville ha. Här kommer tre!

1. Skalade hela kastanjer

picard-kastanjer

När jag såg dessa idag kändes det som att jag hade dött och kommit till himlen. Ingen annanstans i detta avlånga ishjärta till land har jag sett skalade hela kastanjer, varken frysta eller färska. Kastanjer har en underbar nötig och nästan söt smak, och hör här: för nittionio spänn kan drömmen bli sanning, till och med när de inte är i säsong. Länge leve frysen, va? Jag gick naturligtvis hem med en påse, och lägligt nog ska jag för första gången i mitt liv gästa en tvättäkta amerikansk thanksgivingmiddag senare denna vecka. Då värdinnan tydligen paxat min mycket thanksgivingvänliga favoriträtt brysselkål med bacon redan har jag slitit mitt hår över vad jag istället ska kunna bidra med istället. men som en skänk från ovan gav kastanjerna mig den perfekta knuffen i rätt riktning. Nu ska jag bara fundera ut resten av ingredienserna. Förslag mottages med stor tacksamhet.

2. Små gelépärlor av sauternevin

picard_gele__sauterne-vin_parlor_85038-1478267937

Vad ska man säga om det här då? Ja, kanske man ska säga, det behöver kanske inte vara mer komplicerat än så. Förmodligen fånigt, men jag tycker att nästan alla produkter som är i pärlform har en märklig flärd över sig, till och med sånna där mystiska tapiokapärlor (även om de förstås inte smakar speciellt kul i sig). Detta verkar dock vara en produkt som har avsevärt mycket högre glamfaktor, såpass att de ligger uppe och balanserar på forellromsnivå i pärlpyramiden. Picard själva föreslår att para de med foie gras, men de känns också rimliga att äta till en väl omhändertagen köttbit eller en ost. Bonus: geleringsmedlet i denna produkt är pektin = vegetariska. Skål (i sauternevin förståss) för det.

3. Två frysta pizzadegar

picard-pizzadeg

Att göra pizza hemma är kul och förhållandevis lätt (läs några tips jag fått av proffsen Söderberg & Sara här). Att göra pizzadeg är också lätt, till och med kul enligt somliga, men tyvärr innehåller degmakandet ett jäsningsmoment som kan få vem som helst att tappa stinget, i alla fall om man är kass på att planera. Lösningen för mig har varit att gå och handla en klump pizzadeg på närmsta pizzeria när jag får feeling för pizzalagande, men har man ändå masat sig dit kan man ju faktiskt köpa en hel pizza när man ändå är i farten. Alternativ nummer två är att gå till Picard och köpa en fryst deg – och nu menar jag inte en platt, förutkavlad diskusplatta, utan en actual degklump. Tina i kylskåp en timme innan användning, kavla ut och skrid till verket. Disclaimer: eventuellt är denna produkt inte en nyhet, men idag var första gången jag såg den i butik. Oavsett: Hurra!

/Slaktarn

Fråga: Vad är skillnaden mellan mig och en irriterande kille man är kär i som inte skriver tillbaka?

Svar: Nästan ingen alls. Jag säger också att jag ska återkomma snart, men så skiter jag i det och gör något annat i två dagar.

Nu är väntan över. Jag är här igen, och precis som utlovat har jag en berättelse om cheesecake i bakfickan.

Smakkombinationen jordnötssmör och sylt är så pass amerikansk att båda komponenterna ingick i soldaternas matransioner under andra världskriget, men här i Sverige är det ingen självklar favorit. Jag minns jordnötssmör som en otrolig lyx som barn, det hörde till extrema undantagsfall att en burk Skippy’s uppenbarade sig i kylen där hemma. För en tid sedan satt jag och lyssnade på en konversation mellan barndomskompisar, och den ena berättade drömmande om hur härligt det var att komma hem till vännen, för de hade alltid det mycket åtråvärda jordnötssmöret hemma. ”Ni var en sån där jordnötssmörsfamilj!”, sa han. Vännen såg fundersam ut och blev full i skratt, och berättade att ingen i familjen någonsin åt jordnötssmör, det var bara föräldrarna som hade fått för sig att barnen älskade det. Eftersom att burken tog slut varje gång det kom hem vänner så köpte de hela tiden nytt, i tron om att deras två söner var stormförtjusta i den bruna nötgeggan, när det i själva verket var de parasiterande vännerna som såg till att burken åts upp.

Nu klingar ordet jordnötssmör annorlunda, för det har blivit fitness- och rawfolkets favoritingrediens. Naturligt, högt proteininnehåll och *bra* fett. Jag använder mest jordnötsmör för att göra jordnötsås, men den här gången tänkte jag utanför boxen med råge: jag har bakat en cheesecake med jordnötssmör, toppad med hemgjord jordgubbssylt. Kan du motstå? Nej, du kan ej.

Cheesecake med jordnötsmör och jordgubbsylt

Det här receptet har rötterna i ett Martha Stewart-recept som finns videofierat här, men jag har gjort ett gäng modifikationer för att passa min egen smakpreferens bättre. Fyllningen är rejäl och mäktig, men krämig och liksom silkig på det där sättet som är cheesecakens usp. Jag föredrar att inte göra fyllningen överdrivet söt, men jordgubbstoppingen desto sockrigare.

Botten
6 matskedar smält smör
200 gram digestivekex
En nypa salt

Fyllning
800 gram creeme cheese, typ philadelphia
3 ägg
2 dl krämigt jordnötssmör (de flesta recept kräver den sötade ”ofitnessaktiga” sorten, men jag tog ekologiskt osötat och adderade lite extra socker. Viktigt är dock att du inte tar det som heter chunky, hela grejen med en cheesecake är att allt ska vara silkigt och smooth.)
1,5 dl strösocker
En nypa salt

Topping
500 gram frysta jordgubbar
2,5 – 3 dl socker
En matsked vaniljextrakt eller en halv vaniljstång (om du kämpar med saldot på kontot duger även en tesked vaniljsocker)

Hur gör man då?! Man följer dessa enkla steg:

1. Börja med bottnen. Bryt ner dina digestivekex i en matberedare, häll i smält smör och salt och pulsa tills det ser ut ungefär som blöt sand. Skrapa ur i en ugnsform, jag körde en vanlig rund med avtagbar kant, men en fyrkantig i ungefär samma storlek är inte heller dumt, och påbörja det mycket tillfredställande arbetet med att trycka ut alltsammans med knogarna tills du har en jämnt lager. Du kan trycka upp en bit på kanterna, eller så gör du som jag och låter alltsammans hålla sig på formens botten. Grädda i ugnen på 175 grader i tio minuter.

2. Fyllningen är kul! Och går snabbt. Gör i matberedare eller fortsätt i bunke. Blanda Cream cheese (den bör vara rumstempererad, annars riskerar blandningen att bli grynig) med jordnötssmör, och tillsätt ett ägg i taget medan du blandar runt. Häll i socker och salt, och när allt är lent och välblandat häller du över det i formen med din förgräddade botten. Kör i ugnen på 175 grader i ungefär trettio minuter – håll lite koll på slutet, du vill att den ska vara lite uppuffad men aningen wobbly i mitten när du tar ut den. Vissa säger att man ska stänga av ugnen, öppna luckan och låta kakan svalna i ugnen, och på så vis undviker man att få sprickor upptill. Jag bryr mig då rakt inte om kakor har sprickor i sig, och det tycker jag inte du ska heller. Vi ska ändå hälla en massa jordgubbssörja över den sen. Kakan måste svala helt och hållet innan du äter den! Helst ska den stå i ett dygn innan, men vem har tid för sånt? Två-tre timmar räcker.

3. Jordgubbssylten är en enkel historia: häll alla ingredienser i en kastrull, låt koka upp och rör om, och sänk sedan temperaturen till låg/medium. Låt bubbla på och reduceras till en trög sörja. Häll över din någorlunda jämnt över din cheesecake, ställ undan tills den ”satt” sig.

4. Det går inte att äta hela själv, den här cheesecaken är helt enkelt för stadig, så steg fyra är att bjuda hem massa folk som kan hjälpa dig.

cc2

Uppskattar ni bakningstexter som denna? Jag är ju, som den observate läsaren vet, inget jättefan av att baka. Det är lite för precist och kemiaktigt, till skillnad från matlagning där man har mer svängrum för improvisation. Detta har dock inte hindrat mig från att ta fram elvispen ibland: Recept på citronrutor här (by far mitt favoritbakverk!), kärringaktiga men mycket goda nöt- och chokladkakor här, Twin Peaks-ig körsbäspaj här, och världens enklaste (och snabbaste) mandelkakor här.

/Slaktarn

09:51 18 Nov 2016

Nu tänker jag berätta om tre saker jag aldrig riktigt förstått. En av dem rör mat, så därför känns det relevant att ta upp här, även om jag inser att det är på håret.

1. Potpurri
Ibland läser jag böcker, och då har det hänt att ordet potpurri dyker upp. Då inte i meningen mix av ”många olika saker”, utan mer handfast, ungefär ”små skålar med potpurri”. Vad är potpurri? Jag har förstått att det rör sig om torkade saker som kanske… är till för doft? Kan det vara så? Nu ska jag googla och för en gångs skull lära mig vad det är. Okej. När jag skriver in det i sökrutan föreslår den: Potpurri lavendel, potpurri ikea, potpurri shop. Jag verkar vara på god väg. Så här står det i alla fall: Potpurri (av franska pot pourri, ”rutten kruka”) var ursprungligen en skämtsam benämning på en maträtt tillredd av en blandning av gamla matrester för att ta vara på dessa. Och det var ju faktiskt ganska kul?! Jag är glad att jag äntligen googlat detta.

2. Anna Maria Corazza Bildt
När jag var barn trodde jag att Anna Maria Corazza Bildt var en sagofigur, och jag har insett att jag nog fortfarande gör det. Jag får inte upp ett smack i skallen när jag försöker frammana bilden av henne. Det verkar inte ha nått fram någon mer information sedan jag trodde att hon var en tecknad figur i röda kläder, säkert för att sagofigursversionen är roligare än verkligheten. Nu ska jag googla i alla fall. Åh nej, så här står det: Anna Maria Corazza Bildt, född 10 mars 1963 i Rom i Italien, är en italiensk-svensk politiker, entreprenör samt tidigare diplomat och tennisspelare. Sedan 2009 är hon en av Sveriges ledamöter i Europaparlamentet. Kan konstatera tre saker: Hon har enligt bildgooglingen oftast blå kläder, vi fyller år samma dag, och jag skäms ganska mycket för att jag inte har begripit att hon sitter i Europaparlamentet.

3. Pomerans
Den här tiden på året är ju rent ut sagt förjävlig, i alla fall om man som jag känner motvilja för att bekanta sig med pomerans. Jag vill aldrig ha något med pomerans att göra! Jag vet inte vad det är, men det dyker upp ibland i olika matsammanhang och varje gång jag ser ordet tänker jag bara att jag hellre tuggar av mig armen än använder något som kallas pomerans. Jag kan inte motivera den här känslan bättre än så, men nu ska jag i alla fall tvinga mig till upplysning, för den egentligen enda bilden som dyker upp i mitt sinne när jag tänker på pomerans är små orangea remsor. Det verkar inte helt lösryckt, för enligt wikipedia är pomerans tydligen en sur och bitter apelsin. Kul för den.

Det var allt. Återkommer senare under dagen med ett recept på cheesecake! Här blandar vi hej vilt, som ni vet.

/Slaktarn