Lite sen på bollen som vanligt, men det har väl aldrig hindrat mig.

Katt eller glass?

Papegoja eller guacamole?

Labradoodle eller friterad kyckling?

Donald Trump eller rå kyckling?

Shiba eller marshmallow?

Muffin eller chihuahua?

Bagel eller hundvalp?

Den här purjo- och getostterinen är så snygg att man nästan struntar i om den är god eller inte. Men jag kan berätta för er att den är det, god alltså. Men vad är då en terrin? Det låter så medeltida tycker jag. En terrin är varken mer eller mindre än en slags soppskål på fot, men i det här fallet och i dagens kökstugg menas mat som pressats ned i en avlång form tillsammans med något typ av bindmedel, som man sedan kan skära skivor av. Det går att göra av egentligen vad som helst, bara man får till en konsistens som håller ihop.

Den här varianten kan man skära och ha på mörkt rågbråd, bara som den är eller kanske tillsammans med rökt lax. Eller så använder du skivorna som någon slags fönsterdekoration till finare högtider. Oavsett vad du ämnar göra av den när den är klar bör du planera lite i förväg – den går ganska snabbt att knåpa ihop, men måste ligga och vila i minst åtta timmar i kylskåpet innan du sätter kniven i den.

1. Skaffa ett gäng späda purjolökar i någorlunda liknande storlek. Grooma dem lite, skölj (men försök hålla formen intakt, pajja de inte!) och skär bort rot-delen och den mörkgröna blasten. Koka upp lättsaltat vatten i en traktörpanna eller någon annan vid variant och sjud lökarna i omgångar tills de är mjuka. Det tar runt tio minuter tills de blir mjuka. Forsla över lökarna att rinna av på en kökshanddu och kryddar med svartpeppar och salt.

2. Blanda runt 400 gram rumstempererad getost med samma mängd creme fraiche. Riv i citronskal från en citron, salta och peppra.

3. Ta fram en sån där avlång brödform, runt 20×10 cm, och klä med plastfolie som du låter hänga över kanten, i alla fall 15 cm på varje sida. Lägg purjolökar och getostblandningen om vartannat, men se till att börja och sluta med lök. Försök packa alltsammans tajt! Vik lastfoliet över alltsammans och lägg avslutningsvis en bit katrong eller något annat hårt som går att klippa så att det passar perfekt i formen, och så lägger du den ovanpå terrinen för att sedan lägga på något stort och tungt, typ en tegelsten eller annat valfritt robust objekt. Ställ i kylen och låt stå i minst åtta timmar, kanske gör du den dagen innan och låter stå över natten.

4. Ta fram, stjälp ur formen och a bort plastfilmen, och skär upp i skivor som är i alla fall två och en halv centimeter tjocka. För tunna skivor faller bara isär, och så blir man arg för att man lagt ner arbete men det bara blir en ful hög av klibbig purjokök. Det vill vi undvika.

5. Ät! Ät! Ät!

/Slaktarn

Hej alla. Det är som ni säkert vet påsk. En högtid då man funderar över jesus, ägg och tulpaner.

Jag tänkte fira påsken med att måla om i köket och till kvällen ta mig ett glas rött. Utöver det kommer jag också att laga till en liten maträtt som innehåller glasnudlar, broccoli och ganska mycket shiitakesvamp. Kanske inte så högtidsmässigt, men vill en åt sådant rekommenderar jag valfri annan matblogg.

Här är en bild på äggrulle, något som var hyfsat populärt under åttiotalet, för att ytterligare öka på påskkänslan.

/Slaktarn

Om man har barn, eller känner något barn, vet man att de kan vara ganska okänsliga för det här med hygien i matlagningssammanhang. De kan tillexempel böja hela huvudet ner i bunken man blandar i och slicka på det man lagar. Ibland passa på att äta lite också, medan de ändå befinner sig där nere. Ibland är de väldigt snoriga, oftast faktiskt, och då kan det snörvlas och kletas hejvilt samtidigt som det rullas kokosbollar. Gärna i kombination med ett antal mycket riktade hostningar.

Huruvida jag slickade på kaksmeten i bunken som barn har jag ingen aning om (men det får vi väl tyvärr utgå ifrån), men jag hade ett antal otilltalande vanor som jag av förklarliga skäl inte håller fast vid i vuxen ålder. En av dem var att hämta med mig råa ägg från kylskåpet och krypa in under sängen, för att sedan låtsas att jag var ett blodtörstigt rovdjur som med hjälp av ett klolikt finger borrade hål i ägget och slukade innehållet. På sant djurmanér lämnade jag skalen bakom mig i små krasande högar. Det var förstås det misstaget som senare skulle komma att avslöja min hemlighet. En annan otrevlig ovana var den att hälla ketchup på allt. Inte bara på pommes frites, makaroner och annat inom rimlighetens gränser, utan också i yoghurt och på gröt. Jag dyrkade ketchupen, åtrådde den innerligt. Att de vuxna i min omgivning försökte sätta käppar i hjulen för min kärlek till detta röda kladd stärkte bara positionen, men en vacker dag dog kärleken efter att ett ilsket rött utslag manifesterat sig i fejset. Det var en dealbreaker. Kärleken är inte blind.

En vana jag minns utan att få kväljningar av att tänka på är den med basilikabladen. Där jag växte upp hade vi ofta en basilikaplanta i fönstret bredvid matbordet. Ibland åt vi pasta som hade formen av snäckor med någon sås till. Innan alla satt sig för att äta brukade jag välja ut ett av plantans större blad, knipsa av det och placera en pastasnäcka i bladet, för att sedan fylla den med såsen och toppa med eventuell riven parmesan. Detta känns ändå som ett ganska värdigt förhållningssätt till mat, det kanske till och med tyder på någonslags känsla för att kombinera smaker, även om jag nog inte skulle imponeras så värst mycket om anrättningen serverades som plockmat på ett mingel av något slag, som en slags mycket banal snitt.

Något som är både tråkigt och kul med barn är att de har så starka åsikter kring mat. De tenderer att ha en orubblig övertygelse huruvuda något är bra eller dåligt att äta. Jag själv var i sexårsåldern övertygad om att varmkorv var djävulen, förmodligen på grund av yttre påverkan från ett äldre syskon. I den åldern råkade man ofta ut för varmkorvar. De dök upp på utflykter i skogen, på bästa kompisens kalas. På bensinmacken när man stannade för att tanka. Vägrade man äta ansågs man kinkig med maten på ett inkonsekvent och irriterande vis, och det är kanske inte så konstigt när ens övriga repertoar av godkända smaker involverade saker som sand och blyertspennor. En dag, förmodligen nära i tid till min systers anti-korvpropaganda, serverades varmkorvar på mitt dagis. Personalen stod och grillade, barnen sprang uppspelta runt i cirklar yra av lycka. Samtliga barn tilldelades en korv, även jag, trots protester. “Man måste äta” sa de. Jag upplevde en inre konflikt där hunger vägdes mot principer (om man nu kan kalla de för det), och tydligen var min övertygelse tillräckligt stark för efter en stund fann jag mig bakom dagisbyggnaden med en plastspade i ett fast grepp, grävandes en vad jag då ansåg var en stor grop. Jag hade publik. Några jämnåriga barn, några yngre. Jag minns att jag efter att ha grävt färdigt demonstrativt slängde varmkorven I gropen, och sedan uppmanade övriga att göra samma sak. Några av de yngre barnen följde mitt exempel, för att sedan började de gråta när de insåg konsekvenserna av sina handlingar, och så vandrade de tillbaka till dagisfröknarna som ganska omgående fick kännedom om mitt dåd.

Jag har inte haft kontakt med några barn sedan jag var barn själv förrän ganska nyligen. Jag är nämligen i den åldern då bäbisar ploppar upp lite här och var, och det i en rasande takt. Jag ser mycket fram emot att följa deras framväxande kulinariska egenheter (helst utan den där delen som involverar bristande hygien, men man ska väl inte hoppas på för mycket). Mest ser jag fram emot att se vanor som kommer att hålla i sig till vuxen ålder. Jag äter till denna dag inte varmkorv, åtminståne inte korvmojs-vamkorv. Däremot har jag slutat med varmkorvsmassgravarna.

/Slaktarn

Jag är ensam ikväll och lagar mat för mig själv medan jag dricker vin och kollar på youtubeklipp. Det är mysigt. Det är så mysigt att jag nästan skäms lite, men det är inte helt lätt att säga vad det beror på. Troligen någon nivå som höjts, högt över det annars acceptabla.

Är inte helt säker, men det kan vara:
a) Lifestylenivån
b) Nuckighetsnivån
c) Medelåldersnjutarnivån

Oavsett. Att knåpa med en soffritto, alltså det som är basen i en herrans massa italienska rätter, i sakta mak samtidigt som man lär sig om diverse menlösa ting via youtubekanaler är lika med total avslappning, till och med en stillsam lycka. Hacka löken, lägga i, vänta. Se när den blir transparent. Hacka selleri, lägga i, vänta. Se när också den blir transparent. Hacka morot, lägga i, vänta. Se hur sen intensifierar och krymper ihop. Totalt meditativt softande.

Jag måste avsluta nu, vill ej låta som introduktionen till ett kapitel av Eat, Pray, Love! Men å andra sidan, det kan ju vara vinet bara. Det har ju hänt förr.

/Slaktarn