Hamburgerhetsen, den hetsigaste av hetsar. Den fick mig att uppsöka ett Shake Shack när jag var i New York, trots att det endast fanns en uteservering utan tak och jag var ensam och mycket kall i spöregn och snålblåst. Lite som Knyttet. Vem tröstade knyttet? Svar: Shake Shacks orginalburgare.

Efter att ha beställt genom en lucka av en mycket surpuppig jämnårig kvinna ställde jag mig bland de andra fem desperata själarna för att vänta på att den där runda pucken jag fått i handen skulle börja blinka och tjuta. Jag hatar sånna där puckar. De avger negativ energi och förvandlar känslan av ”den som väntar på nåt gott” till frustration och maktlöshet.

Den blinkade tillsist, fick min papperspåse med en burgare och pommes frites. Vågiga pommes frites. Ställde mig under det enda lilla tak som fanns, det som var över bänken där man tar ketchup och sånt, och började käka. Det var gott. Jag var inte ensam under taket. En man i fyrtoårsåldern med resväska och svart rock stod bredvid mig. Han hade varit i vägen för mig tidigare, när jag skulle gå till luckan och hämta min mat, jag hade varit tvungen att be honom att flytta sig, två gånger till och med, för han hörde inte första gången. Vi låtsades inte om varandra, prasslade med våra påsar och åt i tystnad medan regnet öste ner. Jag tänkte att han nog var turist, på grund av den där lilla rullväskan han hade med sig. Jävla turist, tänkte jag, utan att komma ihåg att jag också var en jävla turist, som stod i spöregn och tryckte i mig en burgare enbart för att jag ju var i burgarnas förlovade land nu. Så mycket konstig undertryckt aggression mot turister man har?

Sen kom en gubbe. Gubben hade ett hetsigt sätt att röra sig på, fast inte ett jobbigt sätt utan mer energifyllt och glatt liksom. Han åt sin hamburgare jättesnabbt, och med munnen full tittade han på mig och utbrast: ISN’T IT THE BEST?! Jag svarade att det var min första Shake Shack-burgare. OH MY GOD REALLY YOU MUST BE JOKING. Mannen med rocken mumlade att han inte var säker men att han trodde att burgarna var bättre förut, att de hade ändrat de på något vis. Gubben var på så jävla bra humör, gestikulerade stort och protesterade: NAAAAH YOU’RE JUST OLD AND BITTER, THEY ARE AS GOOD AS THEY ALWAYS WERE, THAT’S A FACT, YOU’RE JUST OLD AND BITTER. Sedan torkade han sig om munnen med en servett, slängde den tog farväl av mig och mannen i rocken, sedan drog han upp kapuschongen och gick därifrån, förstås med spänstiga steg.

Sen började jag och mannen i rocken prata. Han hade jobbat i flat iron-byggnaden alldeles bredvid, men nu bodde han inte längre kvar i staden, var bara där för dagen i jobbet. Han sa att varje gång han återvände var det första han gjorde att gå hit och ta en burgare. Han frågade om mig, jag berättade att jag turistade, bla bla. Han sa att han älskade New York, att nattlivet var fantastiskt, hade jag varit ute något? Nej inte direkt, sa jag, förutom drinkar här och var. Konstigt tyckte han. När jag i förbifarten sa något om min pojkvän, att jag hade fyllt år och att han hade överraskat med en utelivsrelaterad grej, avslutade han snabbt konversationen, burgaren var ju ändå uppäten, och så följde han gubbens exempel och torkade sig om munnen med en servett, drog upp luvan och sa ett hastigt hejdå. Gick med sin fåniga rullväska över torget.

Alla burgare jag åt på resan hade så äggiga bröd. Gula och äggiga. Är de så hemma också? Så konstigt hur man märker av saker när man reser som man annars aldrig skulle notera. Med ens hänförda turistögon, så himla sugna på allt som bjuds. Torkade mig om munnen med en servett, hade ingen luva att dra upp men jag knäppte kappan ända upp och fällde upp kragen, och så gick jag därifrån också.

Bara för att undertecknad är ett fruktansvärt snormonster behöver ju inte det betyda att ni andra inte kan ha en bra fredagkväll, så jag tänkte ge er en vänskaplig knuff i ryggen i form av ett recept.

Om du trodde att du ätit tillräckligt med grönkål för ett helt liv tänkte du fel. Vi matar på med lite till. Någonting fick mig att längta efter tuggiga matiga grönsaker i buljong, milda smaker med mycket eftertryck liksom. Resultatet blev en slags …gryta, if you will? Här lade jag till pocherad bjärekyckling på slutet, men det är absolut inte obligatoriskt. Rätten är fullgod utan den, kikärtor och allt.

1. Välj ut några grönsaker du tycker om. Förslagsvis något form av kål, någon form av lök. Jag valde grönkål och purjo. Du kan köra det, eller så tar du savoykål och vårlök, eller för all del svartkål och scharlottenlök? Lägg en bit rotselleri till detta.
2. Besluta vad du vill ha för protein, och med det menar jag baljväxter. Kikärtor? Cannelinibönor (bönornas motsvarighet till den italienska playboyen)? Ta vad du har lust med. Det enda jag inte skulle ge mig på är väl egentligen svarta bönor, mest på grund av att de färgar allt lite dassigt. I hemlighet hyser jag också en skepsis mot kidneybönor, men det behöver jag ju inte överföra på er läsare.
3. Buljongen. Den är *allt* i den här rätten. Så gör egen, eller köp en burk sån här, eller ta en sån där geléig historia som jag tror går under namnet fond du chef i butik. Jag tog kycklingbuljong på grund av kycklingen jag lade till senare, men grönsaks- eller svampbuljong går fint det med. Buljongen ska också stifta bekantskap med vin, förslagsvis samma vita/rosé som du väljer att dricka till maten. Jag hade rosévin i, för det hade jag hemma.
4. Dags att tillaga maten då: Fräs löken tillsammans med ett par vitlöksklyftor som du bankat på med något tungt (håll inte på och riv ned eller pressa, det blir för starkt i den här rätten). Lägg till dina kikärtor/bönor och slå på vinet, ett par glas sådär. Bubbla på rejält, ge dig själv en riktigt härlig facial av vin-ångor. När det reducerats till hälften häller du i buljongen, den ska täcka det som ligger i grytan och mer därtill. Smaka och kolla läget, salta och peppra. Kanske lägg i ett par kvistar timjan. Låt stå på medel/låg värme en stund och gå och gör något annat. På tio minuter hinner du till exempel betala dina räkningar. Efter detta, lägg i kål. Kör tills kålen är lite al dente, inte för mjuk. Vill man kan man lägga till en skvätt grädde här på slutet.

1. Ät!

Jag förstår att recept utan ordentliga måttangivelser är ungefär lika användbara som inget recept alls, men så är det här. Det är bara att acceptera. Se det som en uppmuntran till improvisation! Och ha en härlig helg.

/Slaktarn

PS! Kan du inte sluta tänka på kikärtor hittar du mer här.

Det blev ingen öl-brustablett, däremot bredbar öl (!) och… ölsorbet. Carlsberg har teamat ihop med glassmakarna StikkiNikki och tagit fram något de kallar för ”SorBeer”, tillverkat på Carlsbergs alkoholfria öl. Alkoglassen är den nya alkoläsken tydligen! Men det vet du redan om du läste mitt senaste inlägg.

StikkiNikkis grundare heter Nicole Emson och det är hon som ligger bakom receptet på bärsglassen, som kommer att serveras på StikkiNikki-ställen från om med den tjugonde juli.
– När man tillverkar glass är det bara fantasin som sätter gränser! Öl är en riktig hit som smaksättare i glass och ger en härligt maltig och fyllig smak. Som pricken över i:et har SorBeer också fått en syrlig touch av citron för att passa perfekt i sommarsolen, säger Nicole i ett pressmeddelande.

Kul kul megakul. Hoppas också gott.
/Slaktarn

Hej folk och fä. På lördag nionde april är det internationella gin & tonic-dagen! Det tänkte jag fira med att ta mig en gin & tonic, men inte vilken piss-g&t som helst – jag har nämligen intervjuat Daniel Crespi (sommelier och restauratör som bland annat driver Djuret, Omakase Köttslöjd, The Burgundy, Pubologi och inte minst baren Tweed) och Adam Näslund (barchef på glammiga guldbaren i Nobis Hotel) för att lära mig hur slipstenen ska dras. Här kan du läsa intervjun.

Förra året den nionde april satt jag på en strandbar som jag har för mig hette Pink Dolphin Club och sippade på en gin & tonic. Skrev lite om drinken då också, så vill du veta mer om ursprunget kan du läsa om det här  (det är intressant, lovar! Ledtråd: Malaria). Nionde april råkar också vara surdegens dag, och det ska väl också uppmärksammas på något vis. Rimligen genom att äta en skiva surdegsbröd eller så.

Vill du känna dig rebellisk, alternativt har tröttnat på att dricka dina drinkar och vill inta de i fast form istället, kan du ge dig på att göra ett gäng gin & tonic-isglassar. Ett simpelt recept i två steg: Blanda och frys. Dessa glassar är dock inget du ska smälla i dig enbart för fyllans skull, ration gin till tonic är nämligen ganska skev. Alkohol fryser som bekant inte, och vi måste således lägga band på oss med ginen trots frestelsen att hälla i mer än futtiga fem centiliter.

Så här går du till väga:

1. Blanda sju deciliter tonic och fem centiliter gin med saften av en halv lime.
2. Ta fram en isglassform (för det har man ju alltid nära till hands?) och lägg i något du tycker om att smaksätta din g&t med. Kanske en kvist rosmarin, gurkskivor som på bilden ovan, remsor av citronskal eller skivor av lime? Vad som än gets your juices flowing.
3. Häll i vätskan i respektive form, sätt i glasspinne, in i frysen, vänta, ta fram och ät. Det tycker jag ändå att du är värd.

/Slaktarn

PS! Befinner man sig i Stockholm och inte orkar göra isglass själv (höjden av lathet?) kan man testa G&T-glass på Brillo. Mer om det här.

Hej från sängen! Jag har varit nergrävd bland täcken sedan söndag kväll då den milda förkylning jag dragit på mig plötsligt eskalerade till något betydligt mycket mer ohanterligt. Sedan dess har dagarna kantats av snytpapper, febersvettningar och… Keeping up with the Kardashians. Som säkert framgick av det här inlägget där jag går igenom Kris Jenners kokbok i detalj är jag oerhört hänförd av familjen K. Sjukdomstillståndet för inte med sig mycket trevligt, förutom det positiva i att jag har äntligen haft tid att plöja igenom de fem sista avsnitten av säsong elva, något som varit på min to-do-list ett bra tag.

Är du åtminstone lite bekant med serien har du säkert inte kunnat undgå att notera de enorma glasburkarna fyllda med kakor som finns i köket både i Kardashians högborg (aka Kris Jenners kök) och i Khloe Kardashians kök. Jätteburkar, ofta två-tre stycken, i vilka fabriksperfekta kakor staplats med pedantisk noggranhet tills toppen av burken är nådd.

Varje gång jag ser dem tänker jag, fascinerad: Herregud vem äter så många kakor, blir inte de i botten gamla innan man hinner äta dem, Och så vidare. Någonting (förmodligen uttråkning/feberyra) drev mig till att göra en googling av dessa kakburkar. Jag ville veta mer. Är det en grej även utanför Kardashian-kretsar? Hur gör man? Vem är ansvarig för införandet av den här ätbara inredningsdetaljen? Det visade sig snabbt att jag var långt ifrån ensam om att ha funderat på detta. Och eftersom vi kardashianfans kärlek är beroende av ett ständigt flöde av ny information om familjens förhavanden hade naturligtvis en video på temat lagts upp på Khloe Kardashians egna app. Där får man svar på frågor som:

1. Vilka kakor ska man använda? (helst oreos, double stuffed)
2. Hur gör man? (staplar)
3. Hur lång tid tar det? (fem-tio minuter)
4. Hur ofta ska man fixa en ny burk? (en gång i månaden)
5. Och det viktigaste: Måste man lägga in en ny kaka om någon tagit en? (nej)

Skönt, då var det mysteriet löst, och min hjärna kan återgå till den sängliggandes lealösa tillstånd. Men när jag kommer ur detta fängelse till säng vet ni vad som händer. KHLO-C-D-kakburk.

/Slaktarn