06:30 22 Apr 2016

För några månader sedan läste jag en reddit-tråd om ”grilled cheese” som blivit vida känd på grund av en av kommenterarnas minst sagt starka känslor i frågan. Vad är en grilled cheese, och hur mycket kan den modifieras innan det blir en melt? Läs själv så får du se.

Hårda och extremt uppröstade ord av redditanvändaren Fuck_Blue_Shells

Hårda och extremt uppröstade ord av redditanvändaren Fuck_Blue_Shells

Jag undrar vad Fuck_Blue_Shells skulle tycka om den grilled cheese 2.0 som föddes på Hongkong-kaféet Kala Toast, och som tagit Instagram med storm? En grillad ostmacka enligt principen bröd-ost-bröd, men med den ganska betydande variationen att osten väller ut i regnbågens alla färger när den delas.

Skärmavbild 2016-04-21 kl. 23.49.57

Enligt källor ingen smakmässig sensation, och med det menas att den smakar varken mer eller mindre än som en hederlig grilled cheese. Betryggande ändå. Karamellfärg kommer, karamellfärg går. Kärleken till grillad ostmacka består.

19:48 21 Apr 2016

spett

Hörni, för det första: vad svårt det är att fotografera saker som är formade som ovan. Allt ser liksom ut som bajskorvar. Tur att de omgivande romanescobladen lugnar eventuella misstankar.

Till saken då! Hönsfärs, that is. Jag skrev ett inlägg för en tid sedan om handlade om Sanda ägg, en äggproducent med ovanligt fina förhållanden. Där nämndes lite snabbt att deras hönor blev till mat efter att de gått i pension, istället för att hamna på sophögen så som tyvärr är brukligt i branschen. Folk vill nämligen inte äta hönor, förstår ni. De vill äta kycklingar. Det betyder dock inte att hönor inte går att äta – tvärtom. De är både ätliga och inte helt sällan också goda. Därför kan man tycka att det om vi nu ändå ska äta deras ägg borde vara lite annorlunda, det här med hur hönornas livet-efter-detta ser ut.

Det var inte allt för länge sedan jag såg en hönsfärs av märket Scandinavian Organics i min lokala livsmedelsbutik. Kycklingfärs är ingen nyhet, det har funnits länge, men hönsfärs. Dessutom svensk, kravmärkt och ekologisk. ”Ekologisk” är ju ett ord som tyvärr börjar kännas vansinnigt urvattnat, men det ekologiska i det här fallet betyder att hönorna har fått vara ute så mycket det bara går, ungefär som hos hönorna på Sanda ägg. Det är alltså en avgörande skillnad i livskvalitén för hönorna. Tumregel då: ät dem inte om det inte står ekologisk på förpackningen. Om du mot all förmodan inte vill BRINNA I HELVETET.

ekologisk-hc3b6nsfc3a4rs

Jag har sedan dess cirkulerat i en slags blyg dans kring denna färs, närmare och närmare för varje gång jag besökt butiken. Och så nu i veckan var det plötsligt dags. Fyrtio kronor fattigare, och så var den min. Gick hem och slet upp paketet som om det vore julafton eller någon annan finare högtid.

Med sån här hönsfärs kan man ju hitta på lite allt möjligt. Här är några idéer:

a) Krydda med oregano och riven parmesanost, rulla till små frikadeller som får koka i en rinnig tomatsås, och sedan serveras till spaghetti?
b) Använda till sina svenniga fredagstacos?
c) En hamburgerbiff som smaksätts med ras el hanout, och serveras i bröd tillsammans med siraccasås och massor av krispig sallad, och kanske smulad fetaost?
d) det jag gjorde, alltså det som syns på bilden ovan?

Om du valt alternativ d går du vidare såhär:

  1. Slå på jasminris. Det står på förpackningen hur man gör.
  2. Lägg din färs i en bunke och blanda med några olika kryddor: Chili, vitlök, ingefära och strimlade limeblad. Proportionerna på detta får du avgöra själv, men jag föreslår mycket ingefära och mycket limeblad.
  3. Häll i några matskedar fisksås och hackad vårlök, och tillsätt ett ägg. Vill du av någon anledning inte använda ägg kan du ha i lite panko alternativt en gnutta mjöl. Man tar vad man har.
  4. Forma färsen kring citrongräs som du bankat lite lätt på innan. Citröngräset ger inte bara en känsla av att du är ambitiös och mogen, att du har din shit together, utan ger också jättemycket smak! Stek i olja tills de är helt genomstekta.
  5. Ät!

En riktig middagstipset-rätt detta, tycker ni inte?
/Slaktarn

Det här med att bry sig om att lägga duk på bordet verkar vara något som sammanfaller med att åldras. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin hört någon under trettio, kanske till och med trettiofem, längtansfullt klämma på en duk och säga åh vilken duk, var hittar jag en sån här? Aldrig en bekräftelse av dess existens, inte ens ett ögonkast. Så tråkigt för duken.

Denna insikt kom jag till då jag hörde två kvinnliga släktingar i femtio-plus-segmentet stå och debattera vilken duk som skulle användas till helgens födelsedagsmiddag. Skulle det vara en ljus duk, kanske en mönstrad? Skulle det kanske rent utav vara linneduken? Och hur gör vi med bordsfilt – hade de någon sådan, och om inte, var kan man köpa en? Och sedan: skulle de ha en bordslöpare på längden eller flera på tvären? Frågorna, så många. Och så engagerande?

Jag påtalade för dem att deras bryderier var obekant område för mig. De sa att jag skulle förstå en dag. Unga vuxna bryr sig inte om dukar, sa jag. De bryr sig om vinglas, sticklingar i genomskinliga glasrör och möjligen mattor. Gamla vuxna bryr sig om serveringsfat, perenner och gardiner. Och dukar. Med detta i ryggen kan ni kanske förstå min oro när jag härom veckan för första gången fann mig intresserad av att investera i en duk. Nyss fyllda tjugosex år och redan där, på tok för tidigt om ni frågar mig.

carinasethandersson
Här är duken. Det är ett inredningssamarbete mellan Marimekko och glasformgivaren Carina Seth Andersson. Den är stor, dovt mörkblå och enormt tilltalande. Tilltalande på ett sätt som gjorde mig…nervös. Tills den också visade sig vara en slags duk/filt-hybrid, helt enkelt en bit tyg tänkt att fungera som vad sjuttom man nu har lust att den ska vara.

Filt kan jag leva med.

Relaterat: När ens tjugotreåriga jag får en livskris på grund av upptäckten att man börjat matcha glas rött med en *liten bit choklad*

niklasekstedt

Teaser inför kommande intervju: Han är aktiv på flashback.

12:50 19 Apr 2016

myfuckeduplifemuesli

Minns ni tiden när man satt och fördjupade sig i random populärkultur, och uttrycket ”granola” användes hejvilt om saker som var tråkiga, trygga, förutsägbara? Ospännande. Känns ganska länge sedan, va?

Granolan och müslin (Vad är skillnaden egentligen? Skjuter från höften och säger att det har något med ugnsbakande att göra?) har gått från att vara symbol för snäll tönt i kofta som kanske bor i Järna och har en volgasvamp i vasken till medveten innerstadsbo med matbildstätt instagramkonto (förmodligen också med volgasvamp och kofta).

Kanske som följd av imageresan som denna torra frukostmat gjort har det dykt upp ett företag som heter Mymuesli. Det är en tysk start-up vars affärsidé är att låta kunden blanda till sin egen individuella müsliblandning genom att välja mellan åttio olika ingredienser, samtliga ekologiska. Oändliga valmöjligheter! Man började försäljningen online år 2007, sålde slut på studs, och idag finns företaget förutom på WWW i fyrtio fysiska butiker i trettiofyra olika städer. De två nyaste butikerna ligger i Stockholm.

”Dear Stockholmers, we are looking forward to welcoming you to our muesli world and promise each and every one of you a muesli experience that you have never experienced before” kunde man läsa på hemsidan inför öppningen av den första Sverigebutiken på Mäster Samuelsgatan.

Müslin är förpackad i avlånga färgglada rör, visuellt ett jättekliv från sin forna hånade granolakusin. Ett rör innehåller 575 gram, och kostar runt hundralappen.

Det är något med Mymuesli som gör mig… uppretad. Eller som jag skulle sagt som barn: upphetsad (hade tyvärr missförstått uttrycket, vilket i sig ledde till många missförstånd). Det som framförallt har fått mitt blod att koka, eller okej, kanske mer sjuda stillsamt, är den kampanj de drog igång Sverigelanseringen med. Den såg ut såhär:

mymuseli

En limited edition, speciellt framtagen för Stockholm. En müsli för varje tänkbart ögonblick – från lycklig skilsmässa till en müsli att söka tröst hos i en livskris. Att blanda olika nötter och frön är väl egentligen inget jag ställer mig skeptisk till. Tror till och med att det skulle göra mig riktigt uppiggad att stå där och peka ut torkade frukter och se de hällas ner i ett alldeles eget färgglatt rör. Det är paketeringen som svider i ögonen. Lanseringen av müslin som någon slags skitcool superkraft, en slags dunderhonung för livets alla tänkbara vändningar.

Och vad skulle det vara för fel med det då, kanske du tänker nu. Det är ytterst personligt för mig. Det har att göra med ”millennials” (ja, jag slängde in en länk här, i förhoppning om att någon av er läsare fortfarande är obekant med uttrycket), det som tidigare generationer beskriver som ”generation ego” eller ibland ”generation Y” (?), en generation som fostrats enligt en slags kräsen och bortskämd nu-nu-nu-anda i vilken man inte nöjer sig med något annat än den bästa. Och med bästa menas det mest unika. Jag är en del av den generationen, har jag fått höra. Det tycker jag naturligtvis inte om att höra. De färgglada Mymuesli-rören bekräftar tesen om den bortskämda egogenerationen, bekräftar mig som en del av den, för det är jag som är kunden. Förmodligen också du, om man ska tro den Google Analytics-statistik jag har att tillgå gällande vilka som läser den här bloggen.

Det finns inget att göra åt saken. Jag får helt enkelt leva sida vid sida med Mymuesli, sluta fred med tanken på en müsli för livets alla unika situationer. Men något eget müslirör tänker jag inte klicka hem. Måste hålla mig fast i alla fall en liten stund till i det som är bilden av mig själv som något annat än en bortskämd millennial.

/Sur-Slaktarn