Dags att rikta blicken mot vad som är nytt i matvärlden! Eller i alla fall det jag valt ut som är nytt. Bubblare till veckans nyhetsrapport var historien om kvinnan som blivit världens trettionde rikaste tack vare Nutella, Danska livsmedelsbutiker som säljer ”defekt” mat till lägre priser, och varför subway är i blåsväder angående sin 12 inch-macka. Men varför prata om det när vi kan prata om Stockholmska finlivsmedelsbutiker, den syriska restaurangvågen i Malmö och om att försäkra sina smaklökar för arton miljoner spänn?

Paradiset ynglar av sig

Paradisets butik vid Mariatorget

Livsmedelsbutiken Paradiset vid Mariatorget i Stockholm är med sina 1600 kvadratmeter skandinaviens största ekobutik. Det har gått bra sedan starten, och innan sommaren kommer ytterligare en Paradiset-butik slå upp portarna i korsningen mäster samuelsgatan/Regeringsgatan. Butiken blir närmare 1200 kvadratmeter stor och kommer liksom sin storasyster ha restaurang och fik i anstutning till butiken.

Urban Deli lanserar nytt snabbmatskoncept

…och när vi ändå rör oss i den stockholmska finmatbutiksdjungeln: från och med den sjunde mars kommer det gå att köpa både frukost, lunch och middag på Urban Deli Sveavägen i och med deras nya snabbmatskoncept Salads & Stuff. Jag tänker direkt på de där obehagliga salladsbarerna som finns på Ica. Men det tycks vara mer spännande än så: ”Förutom fräscha och vällagade sallader som fixas á la minute under lunchtimmarna utifrån kundens önskemål av bas, grönt smaksättare och varmt tillbehör så erbjuds även frukost på morgonen och middag som kan plockas upp efter klockan 16. Då förvandlas Salads & Stuff’s utbud till färdiglagade to go-middagar som passar de flestas smaklökar och preferenser” skriver de i ett pressmeddelande.

Te-sommerlier försäkrar smaklökarna för 18 miljoner kronor

Sebastian Michaelin – mannen med de svindyra smaklökarna

Recept för att lyckas i livet: hitta din usp och vårda den ömt. I te-sommerliern Sebastian Michaelins fall är det smaklökarna, och han vårdar sin främsta karriärstillgång genom att försäkra de för motsvarande arton miljoner kronor, skriver DI Weekend. Michaelin arbetar hos den brittiske tetillverkaren Tetley och testar och kvalitetsgraderar varje vecka fyrtiotusen koppar te.

Syrisk restaurangvåg i Malmö

Maten på Shamiat. Bild härifrån.

Hyllningarna har mycket välförtjänt haglat över den syriska restaurangen Shamiat sedan de öppnade på Södra Skolgatan i september förra året. För en knapp månad sedan öppnade även krogen Damaskus på Ahlmansgatan 8, och snart öppnar också nya syriska restaurangen Jasmin Alsham på Södra Förstadsgatan i La Razas gamla lokaler.

Amerikanska snabbmatskedjan Arby’s ger vegetarianerna fingret

Arby’s vegetariska ”Bread Sandwich”

De allra flesta snabbmatskedjorna har greppat vikten av att ha åtminstone ett vegetariskt alternativ på menyn. Amerikanska snabbmatskedjan Arby’s är inget undantag. Med en slogan som lyder ”we have the meat” har de profilerat sig som en minst sagt köttälskande restaurangkedja, men på skottdagen den 29 februari beslutade de göra en extra ansträngning för sitt vegetarianska klientel genom endagslanseringen av den helvegetariska mackan Bread Sandwich, som består av en brödhalva generöst toppad av en övre brödhalva.
– We’ve decided to give vegetarians a reason to visit Arbys on february 29th by offering a one-day menu designed specifically for them. If it goes well, we’ll likely bring back the vegetarian menu on february 29 each year, sade kedjans VD Rob Lynch i ett uttalande.

Vad som i övrigt är nytt är att jag för första gången i mitt liv druckit koffeinfritt kaffe. Kanske finns det mer sanning i Nöjesguidens chefredaktör Jenny Norlanders prognos för 2016 än jag kunnat ana?

/Slaktarn

Förr brukade jag, på grund av min tidsmässigt mycket flexibla arbetssituation, laga en stor frukost varje dag. Tre-fyra enheter mat. Gröt, mackor, pannkakor, omelett, fruktsallad. Olika goda grejer. Som somliga redan vet är jag inte mycket av en frukostperson, åtminstone inte när det handlar om att få i sig något snabbt allt för nära i tid till uppvaknandet. Finns det däremot oceaner av tid så ägnar jag gärna frukosten tid. Imorse hade jag oceaner av tid. Det var tur både för mig och er, för nu kommer ni att få lära er ett och annat om pannkakorna på bilden här ovan.

Amerikanska pannkakor med granatäppelsirap och ricotta med mynta

1 . Googla fram första bästa recept på amerikanska pannkakor. Lägg till en nypa äkta vaniljpulver i smeten. Stek pannkakorna och rada upp i ett litet torn på tallriken.

2. Ringla över granatäpplesirap från Sevan. Den är extremt god och ny i mitt ensliga lilla liv – går att använda till efterrätter så väl som i sallader och annat som kan behöva en söt-syrlig kick. Hacka några pistagenötter och strö över tillsammans med en skur rostade kokosflingor.

3. Blanda en rejäl skopa ricotta (jag gjorde egen för några dagar sedan, den visade sig bli oförskämt kvalitativ i förhållande till den arbetsinsats som lades in – läs hur det gick till här) med en näve grovhackad färsk mynta. Lägg i en skål och klicka på vartefter du proppar i dig pannkakor.

/Slaktarn

Att skriva om mat är en oändlig prövning i att hitta nya ord. Ord som beskriver textur, hur fantastiskt något är, former, färger, ord som beskriver känslor och fakta. Ibland blir det bra, alltså bra som i att skribenten lyckas förmedla en någorlunda bild av upplevelsen, och ibland blir det bara en stor pretentiös pannkaka av alltihop.

Ibland händer det utanför skrivandet. Som när någon frågar mig om ingredienserna i en maträtt jag lagat. Hur har du gjort det här?! Vad är det i?! kanske de säger. Då blir jag plötsligt självmedveten och lite generad, vilket är knäppt eftersom jag tycker att mat är väldigt intressant, och det är svårt att laga en specifik maträtt om man inte vet vilka ingredienser som ingår i den. Men något tar emot. En rädsla för att verka töntig kanske, att jag tar det på för stort allvar (vilket är ironiskt, för det gör jag ju). Den kommer från att jag så många gånger själv hört folk göra det, och då har de haft en målmedveten blick och rabblat upp ingredienserna med så extremt stort eftertryck att man skulle kunna tro att det var klimatmålen det gällde.

Ungefär:

Lök. Gul.
konstpaus
Liteee… lite chili… finhackad.
konstpaus.
Vin. Vitt.
Någon handrörelse, oftast svepande.
Fänkålsfrön!
Konstpaus, kanske pekar med hela handen nu
…RIKLIGT med olivolja.

Och så vidare. Som ett spoken word-performance. Eller som att man blir invigt i en mycket stor och viktig hemlighet.

Ordet som bäst sammanfattar allt detta är kanske Cringe, ett engelskt ord som inte har någon riktigt bra översättning men som innefattar en kombination av känslan av genans, att krypa krypa ihop, känna sig obekväm. Kanske att man gör en besvärad grimasch samtidigt. I någon slags jakt på självinsikt har jag en lista på datorn där jag skriver ner matord som får mig att känna så. De har samlats in från restaurangmenyer och krogrecensioner, middagsbjudningar och mat-tv. Det är alltså ord som cirkulerar där ute i världen och utger sig för att vara beskrivande och inspirerande, men som (för mig) bara är fruktansvärt… genanta?

Här är den.

• Saker som är ”slungade” (exempel: Smörslungade primörer eller citronslungad färskpotatis)
• På en bädd av (exempel: Torskrygg på en bädd av blancherad spenat. Tänker alltid när jag lägger upp något direkt på tallriken det borde beskrivas som ”på en bädd av porslin”)
• Täcke (exempel: lax med pestotäcke)
• Ett medley av (exempel: varmrätten var ett medley av oväntade smaker)
• En symfoni av (exempel: Kyckling på ruccolabädd med en symfoni av italienska örter)
• -Frestelse! Här är Janssons frestelse undantaget. (exempel: pannbiff med rotfruktsfrestelse)
• Munvattnande
• Mumsig
• Mun-orgasm eller Orgasmisk (exempel: en helt orgasmisk emulsion av pilgrimsmussla) …eller gud förbjude: ”det knullar i munnen” (ja, jag har hört detta en gång av en gammal kollega i lunchrummet. Cringe i flera år)
• Syndigt god (exempel: syndigt god chokladmousse)
• Guilt-free (exempel: ett recept på guilt-free kolakakor!)

Det var hela listan. Jag undrar nu: Har jag medhåll i detta? Har ni egna sånna här ord eller uttryck? Eller ska man bara komma över sina demoner och smörslunga potatis som man lägger på en bädd av ett medley av syndigt god hjortsteksfrestelse?

/Slaktarn

Idag kanske du hade en dag då du jobbade, gick och handlade mat på konsum och sedan hittade ett sånt där brandgult pensionskuvert på hallmattan när du kom hem. För mig var detta dagen då jag lagade tre olika sorters färskost. Vilka spännande, olika liv vi alla lever.

En av färskostarna jag knåpade ihop var en italiensk ricotta. Det var ingen konst, men blev fruktansvärt bra. Kommer att äta den som efterrätt med något bär. Kanske körsbär.

Här är en bild på ricotta som jag googlat fram, för den jag tog själv höll som brukligt ej måttet

Testa detta om ni vågar:

1. Häll två liter mjölk av typen så fet det bara går i en kastrull. Sen häller du i tre deciliter grädde och en fet nypa salt.
2. Värm upp alltsammans till åttio grader. Då häller du i saften av en citron och rör om försiktigt. Det ska spricka och bli grynigt. Händer inget så häller du i mer citronsaft (eller lite äppelcidervinäger) tills det blir fart på alltsammans. Låt alltsammans stå på värmen i ett par-tre minuter till medan du rör om i sakta mak.
3. Ta fram en stor bunke och placera ett durkslag i den. Lägg ut en silduk i den (eller ta några pappershanddukar om du inte äger någon sådan), och så häller du över din ostmassa (ostmassa! hemskt ord!) i durkslaget.
4. Låt rinna av i kylen ett par timmar eller över natten.
5. Ät! Hela dagarna året runt.

/Slaktarn

För några dagar sedan läste jag en text i New York Times som hade rubriken hot skinny people are ditching salads for ’power bowls’. Den var rolig på många olika sätt. Kanske är det någon av er som läser som minns min förvirring gällande receptet på en så kallad smoothie-skål i matprogrammet Vegorätts första avsnitt. Jag har gått runt och funderat på det där med skålarna och tänkt att det måste vara något som förenar de där rätterna utöver serveringskärlet, att de alla innehåller någon gemensam komponent eller har en obligatorisk gemensam textur… ja, nånting.

Nu vet jag bättre. Jag vet nu, tack vare tidigare nämnda text, fyra saker.
1. De kan innehålla vad som helst
2. … men de ska helst innehålla 15% magert protein, 25% fullkorn, 35% grönsaker, 10% sås och 30% extrajox som nötter, groddar eller annat trams.
3. …Men det är inte så viktigt heller, för man kan lika gärna äta en ”acai-bowl” eller något sånt, och i den är det inga groddar.
4. Jag tror att jag råkade äta en ”bowl” till lunch för några veckor sedan när jag var på ett sånt där Renée Voltaire-fik! Den var tyvärr inte så god, men jag blev jättemätt.

Detta för mig alltså till den oundvikliga slutsatsen att det enda dessa ”bowls” har gemensamt är att de är skålar som innehåller mat. Att skålen plötsligt är het känns ungefär lika bisarrt som att hjulet skulle bli trendigt. Kanske kommer vi när klockan börjar närma sig fem börja slänga iväg sms till någon väl vald vän där vi föreslår att vi ska ses efter jobbet och ”ta en skål” istället för att ”ta ett glas”? Äsch. Jag fånar mig bara nu. Men inte bara – det känns faktiskt lite jobbigt. Som att jag håller på att tappa greppet där jag sitter med mina tallrikar och tänker att de minsann duger bra för mig. Herregud, är det i själva verket så att skålen är överlägsen tallriken, ungefär som att ätpinnar är överlägsna bestick? Och så sitter jag här och ojar mig i något slags imperfekt.

Fortsättning följer. Vare sig jag vill eller inte, verkar det som.
/Konservativ tallriks-lover