Som så många andra är jag en enkelspårig individ som gärna upprepar sig. Den observante har kanske lagt märke till att jag nämnt att jag då och då (ungefär en gång i månaden) upplever att en avgrund öppnar sig inom mig, och att jag drabbas av en enorm trötthet som gör att jag bara vill ligga i sängen, blunda och lyssna på land och sjövädersrapporten i P1. Detta kallas PMS.

En klassisk teknik jag brukar tillämpa för att göra denna passage lite mer uthärdlig är att ge mig själv presenter. Exempel på presenter: ligga i sängen hela dagen, köpa något dyrt och värdelöst, bli full med en noga utvald vän, äta stora mängder av något som känns rimligt under omständigheterna.

Idag bestod presenten i att gå till akademibokhandeln och köpa tre nya böcker. Två av dem handlar om mat. En av dem handlar lite om mat.

Den första boken från vänster är Hunger och törst av mathistorikern Richard Tellström. Känner du igen namnet kanske det är för att du sett honom i TV-programmet Historieätarna. På baksidan står det bland annat såhär: ”Richard Tellström försöer svara på varför vi egenligen är så fixerade vid vad, hur och när vi äter. Han berättar historien om vår svenska vardagsmatkultur, från småhärsket fläsk till tacopaj, om hur våra måltider förändras genom livet, från de första smakportionerna till ålderdomens institutionella kost, och hur beroende våra matval är på vår omgivning och våra relationer. Isiktsfullt och kunnigt förklarar han hur vi kommit att utvecklas till de veritabla homo gastronomicus vi är idag”. KUL va!

Nummer två, den röda boken i mitten, är Husmoderns död och andra texter av Sara Danius. Hon har här samlat ett urval av essäer och artiklar, och inte helt oväntat är jag speciellt taggad på just titelverket, där hon använder sig av Bonniers Kokbok för att kritiskt analtysera samtiden.

Och så var det den gula boken längst till höger. Visst är den snygg? Det är Facing Heaven – Välkommen till Sichuanköket av Erik Videgård. Här delar han generöst med sig av lärdomar och recept han kommit över under sin upptäcksresa i smakerna från Sichuanprovinsen i Kina. En resa som skett genom läsning, receptstudier och provlagningar. Inte på plats i Sechuanprovinsen, utan hemifrån och i restaurangköket på egna krogen En halv trappa plus gård. Jag hann bläddra snabbt i den på bussen idag. Svårt att sluta läsa.

Jag vill gärna ha tips från er som läser om fler böcker jag kan ge mig själv i present. Klimakteriet är ju än så länge några år bort, så det lär behövas. Bring it on.

Kära läsare. Jag är väldigt trött. Jag är nämligen inte bara er tillgivne slaktare, jag är även krogredaktör för Nöjesguidens Malmö/Lund. Dessutom vikarierar jag ibland i ett skolkök. Ja, du läste rätt! Jag outar mig själv här med som inhoppande mattant. Det är roligt, men man blir trött i armarna. Jag har planer på att berätta lite mer utförligt om detta, eller snarare om skolmat över huvud taget så småningom, så detta får räcka som teaser just nu. Huruvida man nu känner sig teasad av skolmat.

Nu till dagens väsentliga, som jag tänkte ta i punktform.

1. I månadens Nöjesguiden Malmö har jag listat Malmö och Lunds bästa franska. Och berättat om min egen helt normala och väldigt fjantiga romans med all things french under tonnåren. Den texten kan ni läsa här.

2. Jag har också varit och ätit på ett ställe som heter Vietnamese Sandwiches. Det ligger på Engelbrektsgatan i Malmö, och är nyöppnat. Förut låg det ett ställe som heter korvhuset där. Nu är det istället Banh Mi (jag struntar i att skriva apostroferna i banh mi, det blir ändå alltid fel) som gäller för hela slanten. Vietnamesisk matlaging är så jäkla fint, som en fräschare och krispigare variant av det välkända och ofta lite flottiga thailändska. Och så var det ju det här med de franska influenserna… som blir så väl synligt i just bahn mi. Nåväl, på Vietnamese Sandwiches åt jag inte mitt livs bästa bahn mi, men ändå en förbannat god lunch. Gå dit om ni vågar och vill och har några tjugor över. Men ta med maten till en park och ät, för lokalen är suger livsglädjen ur en.

Så här ser mackorna ut. Eller snarare, så här ser det ut när jag tagit en jättetugga av en baguette.

Nu måste jag vila så att jag orkar servera mat till barn imorgon igen.
Adjöss.

Här sitter jag i min ensamhet, och äter middag framför datorn. Maten är inte mycket att hylla för, den är varken fin eller speciellt intressant. Det är en bit lax som rullat runt i sesamfrön och stekts, tillsammans med ett lass böngroddar som jag hällt lite sås över. Jag har inga illusioner om att detta intresserar er, så jag ska inte dra ut på detta stycke mer än jag redan gjort.

Ölen däremot var riktigt god. Det är en öl från Poppels bryggeri i Mölnlycke, som heter nya världens India pale ale. Helt och hållet min typ av öl, speciellt att dricka ensam när jag har rödkantade trötta ögon som stirrat alldeles för länge på en datorskärm.

Vad är syftet med detta ointressanta detta-åt-jag-till-middag-inlägg då, undrar ni kanske nu?

Jo, det är att tipsa er om något fint jag upptäckt nyligen. Nämligen såser från Arirang. Här är två av dem, som av en slump är det också de enda två jag har hemma.

Arirang är en koreansk familjeägd restaurang på Luntmakargatan i Stockholm, som funnits sedan 1975. Den är mycket populär, inte minst bland vegofölk (jag själv tycker att de hanterar kött på ett alldeles utmärkt sätt och går gärna dit för den sakens skull). Utöver att de serverar förstklassig koreansk mat har de också en rätt intressant historia. Det är en av Stockholms äldsta koreanska restauanger och startades av vänsteroppositionella. På den tiden Sydkorea var en militärdiktatur var det ett politiskt ställningstagande att som sydkorean äta på Arirang. Ambassaden skydde Arirang som pesten, och till och med den sydkoreanska församlingen i Stockholm uppmanade sina medlemmar att inte äta på stället. Istället skulle man på på den regimtrogna Nam Kang, där det enligt ryktet fanns dold inspelningsutrustning i borden. Ambassaden tenderar fortfarande av tradition att lägga sina middagsbokningar på just Nam Kang.

Historielektion åsido vill jag berätta att Arirang lanserat ett sortiment egna såser och tillbehör som kan köpas på bland annat Urban Deli i Stockholm. De är fruktansvärt goda. Min favorit är sojasåsen (mild och kryddstark på samma gång). I min ensammiddag ovan inkorporerades såsen i form av marinad för böngroddarna. Plötsligt gick rätten från att vara deprimerande och smakfattig GI-flört till lyxig stund för mig själv.

/Slaktarn

Under en promenad i Christianshavn i vårt gosiga grannland Danmarks huvudstad tog jag den här bilden. Det är ett långbord på kajen där runt hundra pers satt och mumsade i sig rökta räkor tillsammans med grillade tillbehör, och sköljde ner alltsammans med öl. Jag upplevde en intensiv känsla av avund. Det hela var en slags sinnebild av att ha det så att säga dejligt. Kände mig som flickan med svavelstickorna där jag stod och dreglade ovanför dem, hoppfull om att bli inbjuden i den räkdoftande värmen. En bidragande faktor till mina starka känslor var att jag just när jag passerade detta sällskap var vansinnigt hungrig.

För att jämna ut känslolivet lite åt jag ikväll rökta räkor hemma. Alla är inte fans av den ganska påträngande rökta smaken, men är du det så kan jag rekommendera att du nästa gång du ska grilla röker dig några räkor också när du ändå är igång, som en förrätt eller något i den stilen.

Du behöver:
En klotgrill eller annan grill som går att stänga igen
Enris eller något slags spån som ger rökig smak på maten
Räkor som är färska eller som varit frysta

Tänd grillen. När det är bra glöd på kolet: lägg på enriset/alspånet/vad du nu lyckats gräva fram. Placera dina räkor i en hemgjort skål av folie ovanpå gallret. Stäng locket. Vänta i en kvart. Ta fram, ät med aioli och bröd, drick valfri dejlig dryck till.

/Slaktarn